Airbnb har invaderat Färöarna

Bostadspolitik för vanligt folk – inte bunkerbiljonärerna.

Det var en lite märklig förfrågan. Kunde jag komma till Tórshavn på Färöarna, och föreläsa om Wiens bostadspolitik?

Det var så klart märkligt att just jag fick frågan. Jag hade visserligen skrivit en rapport om Wienmodellen och den österrikiska huvudstadens politik för billiga hyresrätter, men de färöiska socialdemokraterna hade ju kunnat bjuda in någon från Wien. Jag var dock väldigt nyfiken på Färöarna, så jag lät bli att tipsa dem om det.

Själva ämnet var också lite märkligt. Bostadsbrist, på Färöarna?

Brist på bostäder

Det visade sig att anledningen till att Javnaðarflokkurin ordnat en konferens om social bostadspolitik var att det faktiskt uppstått brist på bostäder på Färöarna. Kanske för första gången någonsin. En anledning är den färöiska ekonomin: fisket är lönsamt, och allt fler turister hittar till de svindlande vackra öarna i Nordatlanten. Unga måste inte längre flytta till Danmark för att få jobb. I stället blir de kvar på öarna, och behöver någonstans att bo.

Men det är inte bara unga färöingar som konkurrerar om bostäderna. Turisterna vill gärna bo i de färgglada trähusen, och Airbnb har invaderat centrala Tórshavn, berättar bostadsaktivisten Elin Hentze.

Globala värdekedjor möjliggjorda av multinationella plattformar tränger ut färöiska barnfamiljer, de får hyra in sig i källaren, medan turisterna bor med utsikt en trappa upp.

Superrika letar ”escapes”

Samtidigt har uråldriga stenhus ute i de avlägsna byarna plötsligt blivit attraktiva för utländska investerare, det är the talk of town när jag är i Tórshavn. Också detta en del av en internationell trend: över hela världen letar superrika efter ”escapes”, platser där de kan gömma sig, fly en bokstavligt talat brinnande värld.

Naomi Klein och Asta Taylor beskriver det detaljerat i boken End Time Fascism: idén om att apokalypsen inte bara är oundviklig utan också nära, och Elon Musk och de andra teknofascisterna säger till varandra: rädda sig den som kan. Till en koloni på planeten Mars, en bunker på Nya Zeeland, till det Ayn Rand-inspirerade libertarianska experimentet Próspera på en ö i Honduras (lyssna på Jesper Huors fascinerande P1 Dokumentär), eller till Æðuvík på Färöarna.

Färöarna har nu stiftat en lag mot utländska fastighetsägare, bara färöingar (och andra danska medborgare) ska få äga hus där. Men lagen kommer förmodligen inte att göra särskilt stor skillnad. För det första för att fenomenet trots allt är begränsat: det är inte en handfull superrikas husköp som avgör tillgången på prisöverkomliga bostäder på Färöarna. Utan brist på politik för att bygga bostäder som folk har råd med.

Fria marknader en myt

Inte heller i detta är Färöarna isolerade: bristen på fungerande bostadspolitik gör sig påmind i land efter land. Ett tankefel vi plågas av, skriver Isabella Weber i sin nya bok ”Anti Fascist Economics”, är att fria marknader är det naturliga, och att politik per definition är ett ingrepp. Men fria marknader är en myt, liksom myten om att de skulle fungera bra. En ”fri marknad” för bostäder, där rika turister och superrika eskapister får den starkes rätt att tränga undan alla andra, är varken naturligt eller oundvikligt. Utan ett politiskt val.

Och även på Färöarna finns ett behov och en längtan efter en ny, social bostadspolitik. Som bygger billiga hyreslägenheter, och förvaltar dem gemensamt, som i Wien.

Lisa Pelling