Har Andy Burnham vänt Labours kräftgång?

Storbritannien Andy Burnham har gett Labourpartiet ny energi. Räcker det för att vända de politiska vindarna i Storbritannien? Jesper Bengtsson reste till Manchester och London för att ta reda på svaret. 

Manchester känns som en dubbelexponerad stad. På det ena motivet det gamla Manchester. Spåren av det som en gång var den tidiga industrialismens epicentrum är fortfarande inristade i stadsbilden, med tunga stenbyggnader från 1700- och 1800-talen.

På det andra motivet det moderna Manchester. Just utanför stadskärnan reser sig nybyggda skyskrapor mot himlen, välputsade spårvagnar plöjer fram längs spåren och en välklädd medelklass jäktar runt med havremjölkslatte i ena handen och portfölj i den andra.

Från att ha varit en stad på dekis, präglad av arbetslöshet och nedlagda industrier har Manchester blivit ett centrum för tjänsteekonomi, kultur, utbildning och ny teknik.

Det var här Andy Burnham 2017 blev borgmästare för Greater Manchester, en region bestående av tio kommuner, med kommunen City of Manchester som centrum.

Regionen hade ett organiserat samarbete redan innan 2017, men genom den nya konstruktionen med en samlad borgmästare fick man större inflytande över bland annat transporter, bostäder och ekonomisk utveckling. Det är den här miljön som mer än något annat präglat bilden av Andy Burnham, The King of the North.

Politikern som sedan i somras tagit över rollen som Storbritanniens premiärminister och blivit en personifiering av Labours hopp om en ljusare framtid.

Och var det något Labour behövde var det hopp.

För bara några månader sedan såg Storbritannien ut att stå inför ett historiskt skifte. I ett århundrade har Storbritanniens politiska system dominerats av två partier – socialdemokratiska Labour och konservativa Tories.

Nu fanns det två utmanare.

På högerkanten hade Nigel Farages ultrahögerparti Reform Party gått om Tories. På vänsterkanten rasade Labour i opinionen och The Green Party seglade upp som utmanare.

Sedan hände något. Labours partiledare och premiärminister Keir Starmer pressades att avgå. Entré för Andy Burnham. Och plötsligt vände vinden igen. Dagordningen i brittisk politik började plötsligt handla om sociala reformer, ökad makt för politiken och en återanslutning till EU.

Så, vad är det som har förändrats? Är det så enkelt som att Keir Starmer var dålig och Andy Burnham är bra? Eller har förskjutningen andra orsaker?

En stad i förändring

På en gata i centrala Manchester träffar jag Zachary, som läser på universitetet.

– Jag är inte särskilt politisk, säger han, men det är bra att det sitter en nordbo på premiärministerposten, och efter vad jag kan se har han gjort bra saker. Tågbiljetterna har blivit billigare och det är bra att han lägger så stor vikt vid att sänka levnadskostnaderna för vanligt folk, inte minst när det gäller bostäder. Det har blivit löjligt dyrt under de senaste åren.

Zachary berättar att han bor med sin flickvän i en liten enrummare. Den kostar motsvarande 16 000 kronor i månaden.

– Jämför man med priset för 15 år sedan är det bara löjligt, säger han.

En bit bort möter jag Debbie, på besök från sitt hem strax utanför Liverpool. Hon delar Zacharys bild av landets nye premiärminister.

– Burnham har varit bra för regionen. Det är bara att se sig om, alla pengar som har strömmat in till Manchester de senaste åren. Det har utvecklat området och ökat välståndet.

Vad är egentligen manchesterism?

Hur förknippad Andy Burnham än blivit med Manchesters utveckling är det uppenbart att det inte var han som skapade modellen.

De första stegen bort från utrangerad industristad till modern kunskapshubb togs långt tidigare. Är det några namn som satt sin prägel på modellen är det Richard Leese, som ledde Manchester City Council mellan 1996 och 2021 och var vice borgmästare under Burnham, och – inte minst – stadsdirektören Howard Bernstein.

Många menar att Bernstein var arkitekten bakom det som kommit att kallas ”Manchesterism”. En modell som i grunden handlar om en pragmatisk blandning av politiskt ledarskap, samarbeten mellan det offentliga och näringslivet och en aktiv jakt på privata investeringar som kan lyfta den lokala ekonomin.

Modellen har några tydliga kännetecken.

För det första tillväxt genom att locka kapital. Det har bland annat lett till långtgående eftergifter, exempelvis genom att offentlig mark sålts till låga priser. För det andra har kommunledningen stundtals nästan agerat som en entreprenör, förhandlat med företag, byggbolag och tagit ekonomiska risker för att bädda för nya företag. För det tredje har City of Manchester fungerat som ekonomisk motor, men det är stor skillnad på utvecklingen där jämfört med kranskommunerna i Greater Manchester.

Så bilden av modellen är kluven.

Å ena sidan har den varit framgångsrik när det gäller att återuppliva en stad som drabbats hårt av industrinedläggningar.

Å andra sidan har den kritiserats för att vara alltför beroende av fastighetskapital och privata investerare.

Delvis har de stora investeringarna nu också skapat en backlash. Efter att det visat sig att fotbollsklubben Manchester City brutit mot Premier Leagues regler om spelarköp med hjälp av pengar från Förenade Arabemiraten har även de enorma summor från den arabiska halvön som investerats i staden Manchester hamnat under lupp.

Modellen har även kritiserats för att den inte skapat samma utveckling i de fattigare delarna av regionen.

Där har medborgarna hamnat efter, och där har det högerpopulistiska och främlingsfientliga Reform Party haft sina största framgångar.

Bee Network och bort från centrum

På ett plan har Andy Burnham alltså surfat på en våg som byggts upp av en äldre generation makthavare i Manchester.

Men Burnham har lagt större vikt vid att det är politiken som ska sitta i förarsätet.

– Offentlig kontroll behöver inte innebära att den privata sektorn helt avlägsnas, det handlar mer om var balanspunkten ligger säger Patrick Diamond, professor i Public Policy vid Queen Mary University, när jag träffar honom ett par dagar efter mitt besök i Manchester.

Diamond arbetade under flera år som rådgivare åt Tony Blairs och Gordon Browns regeringar. Vi ses vid tunnelbanestationen Mile End i östra London, nära hans arbetsplats. Ett lite slitet område med klotter på väggarna och skräp på trottoarerna. Under vårt korta samtal hinner tre blåljus passera kaféet där vi sitter.

Diamond pekar på Burnhams kollektivtrafikpolitik som ett exempel på hur offentlig kontroll kan kombineras med privata utförare. Det stora nätverket av bussar, tåg, spårvagnar och cykelbanor som binder samman Manchesterregionen kallas för The Bee Network och sjösattes 2025. Den regionala transportmyndigheten bestämmer linjer och tabeller och bestämmer priserna. Privata utförare kan köra linjerna, men kontrollen och det övergripande ansvaret ligger i det offentligas händer.

Patrick Diamond menar att det är ett exempel på hur Burnham använder den offentliga makten för att reglera marknaden i konsumenternas intressen.

– Det går att betrakta Manchester som något av ett laboratorium för offentlig kontroll, säger han.

Samtidigt är han skeptisk till att beskriva det som en helt ny ekonomisk modell.

Burnham har försökt göra kollektivtrafik, bostäder och välfärd till delar av samma regionala utvecklingspolitik, och har valt att prioritera de mer perifera kommunerna i Greater Manchester. De som inte fått del av den snabba utvecklingen i centrum.

I samma anda valde han tidigt att prioritera frågan om de hemlösas situation. Under hans tid som borgmästare sjönk antalet bostadslösa markant i Manchesterregionen. Men hans löfte om att ordna bostad åt alla fick också många hemlösa att flytta dit, vilket fått kurvorna att vända åt fel håll igen.

– Jag tror att Andy aldrig har varit bekväm med idén att vi prioriterar regionens centrum bara för att det är dit investeringarna söker sig”, säger en person som arbetat i den regionala administrationen till tidningen The Manchester Mill.

Artikeln driver tesen att Burnham inte på något avgörande sätt påverkat utvecklingen i Manchester. Att han aldrig varit intresserad av det lite smutsigare arbetet med att skänka bort offentlig mark för att locka investeringar, och inte vara så noga med var de kommer ifrån.

– Andy har alltid varit intresserad av människorna bakom ekonomin, men han har aldrig visat något större intresse för den mer hårdföra sidan, säger en tidigare kollega till honom i Manchester Mill.

En Guinness utanför Goodison Park

Så kan det vara. Samtidigt är det kanske just intresset för människor, eller i alla fall det som verkar vara ett intresse för människor, som gör Burnham till den han är.

Som kommunikatör har han få övermän i sin generation av brittiska politiker. Nigel Farage i Reform Party har samma förmåga, även om den bygger på helt andra premisser, där hat och vrede är de tydligaste komponenterna.

Burnham framstår som folklig. Som när han blir fotograferad utanför Evertons hemmaarena Goodison Park med en burk Guinness i handen. För Burnham framstår det inte som ett sätt att posera av den enkla anledningen att han gjort precis samma sak dussintals gånger utan att det varit några kameror närvarande.

Andy Burnham går hem hos breda grupper i det brittiska samhället.

Men för hur länge?

Där verkar svaret inte lika givet.

– Burnham är oerhört populär. Han är sympatisk och utstrålar en värme som känns uppriktig, säger Polly Toynbee, kolumnist på The Guardian.

Jag träffar henne på ett kafé i Primrose Hill, ett pittoreskt övre medelklassområde norr om Regents Park i London. Hon har följt brittisk politik i decennier och lärde känna Andy Burnham redan när han var minister i Tony Blairs och Gordon Browns regeringar.

– På den tiden var han en mycket mera konventionell politiker, som följde Westministertraditionens regler och var försiktig med att säga något som kunde gå emot partiledningen.

Andy Burnham har tillbringat större delen av sitt vuxna liv i politiken. Han blev parlamentsledamot 2001, minister fyra år senare och var kandidat till posten som partiledare både 2010, när Ed Miliband valdes, och 2015 när vänsterfalangens kandidat Jeremy Corbyn vann en överraskande seger.

På den tiden framstod Burnham inte som en vinnare.

– Tiden i Manchester förändrade honom, säger Polly Toynbee. Som borgmästare kunde han stå mer på egna ben, driva sin egen politik och utveckla ett annat slags ledarskap. Manchester och Liverpool är hans hemtrakter. Det vet människor, och de känner att han hör hemma där. Det betyder mycket.

Starmer utan riktning

För bara två år sedan framstod det ändå som osannolikt att Andy Burnham någonsin skulle nå ända fram till Downing Street nummer 10.

Då hade Labour under hans företrädare Keir Starmers just vunnit valet och för första gången sedan 2010 petat bort Tories från makten.

Men strax därefter började stödet svikta.

Och det sviktade rejält.

Starmer hade gått till val på ett relativt radikalt program som innehöll löften om kortare vårdköer, satsningar på skolan och grön energi, för att nämna några saker.

Men Starmer lovade också att han skulle föra en stram budgetpolitik och inte höja inkomstskatterna, och när han kom till makten framstod han mer som en kamrer än en politiker med en vision.

– När Keir Starmer tog över var jag positiv, säger Polly Toynbee, men det blev en kort smekmånad.

Ett av besluten hans regering fattade var dessutom att minska det så kallade vinterstödet till pensionärernas kostnader för att värma upp sina bostäder. En åtgärd som blev djupt impopulär.

Polly Toynbee menar att det inte nödvändigtvis var dålig politik, men att det presenterades på helt fel sätt, utan någon positiv idé vart pengarna skulle gå i stället.

– Det enda folk kom ihåg var att Labour attackerade pensionärernas ekonomi.

Hon säger att Keir Starmers största problem var att han saknade politisk fingertoppskänsla och lät sig ledas av ”gamla New Labour-figurer” och den hållning Tony Blair hade, att alltid vara försiktig och inte gå för långt.

– Men Starmer hade inte Blairs karisma och landet befann sig inte i samma ekonomiska läge som under New Labour, då tillväxten var hög.

Neal Lawson, grundare av den Labournära tankesmedjan Compass, är ännu hårdare i sin kritik av tiden under Starmer. Han menar att hans konkreta politiska program främst handlade om att vara emot det kaos som präglat åren under Tories ledning.

– Starmer saknade ett större politiskt projekt. Det blev en blandning av New Labour och Blue Labour och i praktiken ingenting. Inget syfte, inget mål.

Och i takt med att Starmers förtroendesiffror sjönk ökade spekulationerna om att Andy Burnham skulle ta över efter honom.

Den gröna utmaningen

Redan i januari 2026 stod det klart att Andy Burnham planerade att lämna borgmästarposten i Greater Manchester.

Han ville kandidera i ett fyllnadsval till parlamentet i valkretsen Gorton and Denton men stoppades av Labours valkommitté, med den formella motiveringen att det skulle utlösa ett dyrt och onödigt nyval till posten som borgmästare.

I praktiken handlade det om att hindra Burnham från att utmana Starmer.

Valet i Gorton and Denton blev i stället en indikation på vilken utmaning Labour stod – och kanske fortfarande står – inför. Under flera år hade högerpopulistiska Reform UK under ledning av Nigel Farage vuxit i klassiska arbetarområden i kommunerna runt City of Manchester. De hade tagit plats i flera lokala församlingar. I nationella opinionsmätningar låg de före konservativa Torypartiet. Ett tronskifte verkade vara på väg på högerkanten i brittisk politik.

På andra sidan hade The Green Party börjat röra på sig. Under den nye, karismatiske och mediesmarte partiledaren Zack Polanski hade partiet gått som en raket i opinionmätningarna och i spåren av det växande missnöjet med Keir Starmers regering såg partiet ut att närma sig Labour.

I stället för Andy Burnham lanserade Labour lokalpolitikern Angeliki Stogia som kandidat i Gorton and Denton.

Det gick inget vidare.

Gorton and Denton hade länge varit ett stabilt Labourfäste, men när rösterna räknats samman stod det klart att hon kommit först på tredje plats, med Reform UK:s Matt Godwin som tvåa.

Fyllnadsvalets segrare blev De Grönas kandidat, Hannah Spencer, en 38-årig rörmokare som vuxit upp i området och så sent som två veckor innan tagit en licens för att även kunna arbeta som murare.

I sitt segertal beklagade Spencer att hon var tvungen att ställa in sina inbokade tider som rörmokare dagen efter då hon skulle resa ned till London för att ta plats i parlamentet.

Tydligare än så kunde utmaningen mot Labour inte formuleras. Och under våren blev krisen djupare.

I kommunalvalet i maj vann De Gröna i Manchester 21 mandat av totalt 96 i kommunfullmäktige.

Förskjutningen från bara några år tidigare var enorm. Fram till 2022 satt det bara Labourpolitiker i den lokala församlingen. Tories har inte varit representerat där sedan 1990-talet.

Men det året tog De Gröna två mandat, och i maj 2026 ökade de till 21.

Muslimska grupper röstade grönt

– Det fanns ett stort missnöje bland Labourväljare med den politik Starmer förde. De såg ingen tydlig vision och han gjorde många misstag, säger Astrid Johnson, gruppledare för De Gröna i Manchester. Jag träffar henne i en byggnad vid sidan av det enorma Town Hall, stadshuset, i Manchester. Town Hall är en så väldig byggnad att den i vilket annat land som helst hade kvalificerat sig som regeringsbyggnad. En påminnelse om Manchesters storhetstid på 1800-talet.

Men just nu pågår en omfattande renovering, och politikerna får husera i korridorerna i den nästan lika pompösa Town Hall Extension.

Astrid Johnson menar att missnöjet i lokalvalen handlade om att Labour i praktiken fortsatt med den åtstramande politik som präglat de senaste decenniernas högerregeringar. En politik som gynnat Reform Party i stora delar av landet, men som i de stora städerna i stället gynnar De Gröna.

En annan fråga var kriget i Gaza.

– Vi hade en tydlig hållning till kriget, och stora muslimska grupper som tidigare röstat Labour röstade på oss i stället.

Hon betonar också Hannah Spencers betydelse. När hon visade att det gick att vinna även i klassiska arbetarområden hände något, både i den politiska debatten och i väljarkåren.

– Det satte De Gröna på kartan och skapade en ny politisk dynamik.

”Dags att ta över Andy”

Redan en veckan innan lokalvalen, den 14 maj, hade parlamentsledamoten Josh Simons meddelat att han tänkte lämna sin plats i valkretsen Makerfield. Det uttalade syftet var att ge Burnham en chans att kandidera.

Makerfield är traditionellt ett Labourfäste, men också ett område där högerpopulistiska The Reform Party vuxit sig starkt. Hela 65 procent röstade för att lämna EU i folkomröstningen 2016.

Fyllnadsvalet hölls den 18 juni. Andy Burnham vann med bred marginal över kandidaten från Reform Party,

– Makerfield visade vilken skicklig kampanjpolitiker Andy är, säger Neal Lawson. Han lyckades övertyga även de som röstade för Brexit.

Vid det laget hade Lawson och hans tankesmedja Compass redan under lång tid kampanjat för att det skulle bli Burnham som tog över när Starmer tvingades avgå.

Lawson menar att Burnham var den enda tänkbara samlande figuren när partiet hamnade i kris.

– Partiet gav upp till slut, pekade på honom och sade: ”Det är dags att ta över Andy”.

Den 22 juni meddelade Keir Starmer att han skulle avgå. Tre veckor senare valdes Burnham till ny partiledare, och därmed även premiärminister.

Outsidern

De tolv åren i norr gjorde att Andy Burnham, trots sin meritlista, nu kunde närma sig Downing Street nummer 10 fulladdad med vår tids mest värdefulla politiska mjukvara. Den faktor som fått ett otal presidenter och premiärministrar valda de senaste decennierna och som kastat om flera av de mest etablerade västerländska partisystemen.

Han hade blivit en outsider.

En position han har utnyttjat maximalt sedan han klev in i rampljuset.

I sitt tal inför Labourkonferensen i Liverpool den 29 september sade han att han lämnat makten i Westminster tio år tidigare för att han var frustrerad över statens oförmåga att hantera den stora fotbollskatastrofen på Hillsborough 1989, när 97 människor dog under en match mellan Liverpool och Nottingham.

Polisen försökte lägga skulden på supportrarna och spred uppgifter om att Liverpools fans varit berusade och uppträtt våldsamt. Först 2012 visade en utredning att katastrofen berott på allvarliga brister i polisens publikhantering. Man hade släppt in alldeles för många Liverpoolsupportrar på en redan överfull läktare och människor pressades till döds mot avspärrningarna.

I sitt tal kopplade Burnham samman skandalen med Londons ovilja att se till hela landets bästa: ”Jag lämnade Westminster för tio år sedan eftersom jag var frustrerad över dess vägran att behandla alla delar av landet lika och rättvist. Dess kapitulation inför krisen i äldreomsorgen. Så jag blev en outsider i Westminsterklubben. När jag bad människorna i Makerfield att stödja min återkomst var det inte för att jag längtade tillbaka till Westminster. Det var för att komma tillbaka och förändra det. För att få politiken att fungera för er.”

En ny balans mellan näringsliv och politik

Och politiken då?

Mycket av det han plockat upp under tiden i Manchester känns igen i hans nationella politiska program.

För det första den politiska decentraliseringen. Den politiska makten i Storbritannien är mer centraliserad än i exempelvis Sverige. Med sina erfarenheter av vad det går att göra lokalt och regionalt vill Burnham ge regioner och lokala politiska ledare större inflytande över ekonomi och samhällsutveckling.

– Det handlar inte bara om att administrera välfärden annorlunda, utan om att förändra vem som har makten över investeringar, samhällsservice och den regionala utvecklingen, säger Patrick Diamond över våra kaffekoppar i Mile End.

För det andra ska den offentliga kontrollen över samhällsviktiga funktioner öka. Ibland har det tolkats som att Burnham vill återförstatliga sådant som energisystem, infrastruktur och vattenförsörjning. Men erfarenheterna från Manchester visar att det troligen handlar mer om reglering och ökad kontroll än om att ta över ägandet.

Han förespråkar också en mer aktiv industripolitik, en ny balans mellan politik och näringsliv, en tydligare ekonomisk utjämning och satsningar för att stärka den sociala omsorgen. Här talar han direkt till den vänster inom Labour som än så länge står bakom honom.

Det gör för övrigt även högern inom Labour.

– De stöttar honom för att de ser att han fungerar. Om det ändras kan även stödet ändras, säger Neal Lawson.

För det tredje vill Burnham se en ny relation till EU. Tio år efter Brexit pekade han under talet i Liverpool ut en väg mot ett närmare samarbete med och i förlängningen kanske till och med en återanslutning till Unionen.

Begreppet Breturn var fött.

Patrick Diamond tror ändå inte att det handlar om ett snabbt brittiskt återinträde.

– En norsk modell med ett nära ekonomiskt samarbete för att sedan ta det steg för steg framåt verkar mer realistiskt, säger han.

För det fjärde: en av de viktigaste poängerna med hans tal i Liverpool var hans skarpa kritik mot de senaste 40 årens politik med privatiseringar och en politisk sfär som steg för steg dragit sig tillbaka. I praktiken tog han därmed avstånd inte bara från åren med konservativa regeringar utan även tiden under Tony Blair, då han själv var en del av regeringen.

En bestående förändring i brittisk politik?

Effekten av partiledarskiftet har inte låtit vänta på sig. Under Starmers sista månader sjönk Labour ned till 19 procent i opinionsmätningarna. Nu har partiet återtagit en del av det. De flesta undersökningar ger dem runt 27 procent.

Samtidigt har De Gröna tappat mark. Delvis beror det på att partiet på sin senaste kongress beslutade att all form av sionism bör definieras som rasism och att Israel ska ersättas av en enad palestinsk stat. När partiledaren Zack Polanski kandiderade till parlamentet i ett fyllnadsval i London i början av oktober förlorade han till Labourkandidaten Sagal Abdi Wali.

Men uppsvinget tycks först och främst bero på Andy Burnhams persona och politiska program. Han har lyckats presentera Labour som ett radikalt alternativ, trots att partiet sitter i regeringen, och därmed lockat tillbaka en del av de väljare som lämnat partiet för att det varit för visionslöst och mittenorienterat.

Det mesta tyder alltså på att flera faktorer förklarar hans framgång.

Det handlar om hans politiska program, som lovar faktisk förändring. Han har tagit initiativet i det politiska samtalet, istället för som sina företrädare släpas med när andra gör utspel och förflyttar dagordningen.

Det handlar om hans förmåga att kommunicera både sin egen hållning och en vision om vart landet är på väg under hans styre.

Och det handlar om att han som outsider har lyckats kanalisera väljarnas missnöje över de orättvisor och den ojämna samhällsutveckling som präglat de senaste decennierna i Storbritannien, liksom i de flesta västerländska demokratier.

Men är förändringen beständig?

Det är förstås en helt annan fråga. Neal Lawson, som bidrog till hans upphöjelse, är ändå osäker.

– Han var en outsider, men nu är han i högsta grad en insider igen. Frågan är hur länge han kan leva på det, och hur mycket han kan bygga vidare på det.

Sedan konstaterar han krasst:

– Och om Andy inte levererar tillräckligt kommer någon annan att göra det.

Även Polly Toynbee är tveksam och säger att det avgörande är om Andy Burnham klarar av att leverera.

– Starmers tid vid makten visar hur snabbt människor uppfattning kan förändras och hur riskfylld politiken är.

Även Patrick Diamond menar att det avgörande är om Burnham kan omsätta sina politiska visioner i praktisk handling.

– Oron är att retoriken är bra, men kan man verkligen leverera i praktiken? Det blir, tror jag, en stor utmaning för Burnham under de kommande åren.

Men så gör han en mer optimistisk bedömning:

– Jag tror att han har mycket goda möjligheter att bli premiärminister under, om inte ett decennium, så kanske åtta eller nio år.

Jesper Bengtsson