När hyrorna höjs får människor ett fattigare liv.
När Veronica Hejdelind, Tina Harling och Liv Sonntag häromveckan presenterade en rapport om renovräkningar ursäktade de sig med att fenomenet att människor vräks till följd av att de inte kan betala den nya, höjda hyran efter en renovering är ”en smal lins” att betrakta bostadsfrågan genom.
Linsen må vara smal, men det är helt nödvändigt att rikta blicken mot renovräkningar.
Måste bo kvar
För det första, så klart, för de människor som drabbas. De som inte har råd att bo kvar när hyran chockhöjs. Och de som inte vågar chansa, och känner sig tvungna att flytta redan när renoveringsplanerna blir kända.
Detta är den viktigaste insikten om bostäder: de är mer än bostäder, mer än fyra väggar och ett tak. Bostäder är också människors hem, en trygghet, en plats att sova på men också en plats som möjliggör livet på de vakna timmarna: människor försöker bo nära jobbet, tillräckligt nära sådant som får vardagen att fungera, från förskolan till apoteket och livsmedelsaffären.
Människor kan inte inrätta sina liv efter det optimala kvadratmeterpriset vid varje given livssituation och inkomstnivå.
Därför är den vanligaste konsekvensen av kraftiga hyreshöjningar till följd av renoveringar inte att människor måste flytta, utan att de inte har något annat val än att bo kvar.
Med högre hyra, och därmed lägre levnadsstandard i övrigt.
Inget alternativ
I Hejdelinds och de andras rapport vittnar intervjupersoner om detta, i Åse Richards avhandling från i våras belyser hon hur människor ”fastnar” i sina bostäder, som de som inte har tillräckligt hög inkomst för att beviljas ett bolån.
Mats Wingborg har beskrivit samma fenomen efter utförsäljning av allmännyttiga hyreslägenheter: de boende får högre hyra, men har ofta inget alternativ till att bo kvar. De får nya köksluckor och en elektrisk handdukstork, och ett fattigare liv.
Den andra konsekvensen av renovräkningar är på samhällsnivå. Hyreslägenheter med billiga hyror är allt mer sällsynta. Inte minst för att allmännyttan har krympt: sedan 1990-talet har allmännyttans andel av bostadsbeståndet i Sverige minskat från 25 procent till 16 procent.
Dessutom är de är svåra – för att inte säga omöjliga – att tillföra genom nyproduktion. Enda hoppet om att kunna erbjuda bostäder även åt människor med låga inkomster är att skydda de billiga hyreslägenheter som finns kvar.
Självklart måste även fastigheter med billiga hyreslägenheter stambytas och energieffektiviseras – men mer måste göras för att renoveringar inte ska göras i onödan, och hyrorna inte höjas mer än absolut nödvändigt.
Balansen ska bli rätt
Renovräkningar har konsekvenser för individer och på samhället. Faktum är att de också påverkar hur människor ser på samhället. Tilliten påverkas av upplevelsen av att bokstavligt talat tvingas gå från hus och hem.
På seminariet där rapporten presenterades ville Martin Lindvall, samhällspolitisk chef på Fastighetsägarna, gärna påminna om att det ”är ditt hem – och min fastighet”. Så är det, utmaningen när vi som samhälle reglerar bostadsmarknaden (lägger den till rätta, som nestorn Bo Bengtsson beskriver det i sin omistliga introduktion till svensk bostadspolitik) är att den balansen ska bli rätt. Mellan hyresgästens hem och fastighetsägarens ägodel.
Renovräkningar är ett tecken på att det råder en orättvis obalans.
Vi måste sluta renovera bort de alltför sällsynta, prisöverkomliga bostäderna.
Lisa Pelling
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
