Recension Strömbergs och Nilssons berättelse visar att politiken inte alltid är rationell.
Maggie Strömberg och Torbjörn Nilsson är det närmaste vi i Sverige kommer Carl Bernstein och Bob Woodward, mest kända för boken ”Alla presidentens män”, som blev en film med Dustin Hoffman och Robert Redford i huvudrollerna.
De båda journalisterna spelade en central roll i avslöjandet av Watergateskandalen och Richard Nixons fall, ett publicistiskt scoop som bildat skola för undersökande journalister allt sedan dess.
Bob Woodward har skrivit många reportageböcker om amerikansk politik med fokus på presidentens maktutövning. Han har avverkat många presidenter. Böckerna har skildrat vägen till makten och hur makthavarna förvaltade förtroendet. Underlaget har varit mängder av intervjuer. Woodwards böcker är ett stort och brett livsverk om och dokumentation av det amerikanska maktsystemet.
Utan konkurrens
Strömberg & Nilsson har inte avslöjat någon uppseendeväckande skandal som ens påminner om Watergate. Men var och en för sig och tillsammans har de länge levererat angelägen och kunskapsrik journalistik, med imponerande mängder av intervjuer och samtal med politiker av alla de slag. Deras artiklar skildrar det politiska spelet, personerna, förhandlingarna och konflikterna. Strömberg och Nilsson har ofta varit på plats, sett och hört, iakttagit och noterat. Ibland har gestaltningen en närmast litterär dimension. Personernas och deras bakgrund träder fram och förklarar deras agerande. Det politiska vardagsarbetet placeras i ett större historiskt och politiskt sammanhang och formar en berättelse om vår tid.
Här är Strömberg och Nilsson utan konkurrens. Särskilt som den här typen av journalistisk i dag är satt på svältkur.
För två år sedan kom ”Högt över havet. Så övergav Sverige alliansfriheten” om Sveriges väg in i NATO. Redan innan vallokalerna stängde den 13 december var boken om Tidöregeringen klar: ”L´Amour toujours. Berättelsen om Tidö.”
Detta är ett tidigt bokslut om den gångna mandatperioden.
Italiensk discohit
Boken är skriven i flykten. Författarna satte punkt innan valrörelsens slutfas då utgången såg mer given ut. Det blev i slutändan mer jämnt än väntat. På grund av Moderaternas starka spurt, Sverigedemokraternas och Socialdemokraternas tillbakagång och Liberalernas lyft. Allt detta kom sent, rentav på valdagen.
Gårdagens överenskommelser glöms snart. Pakter som Tidö är en färskvara. Men i dagsläget är det förstås inte helt klart att Tidö är historia. Är detta ett bokslut eller ett delkapitel i en längre historia?
Bokens titel anspelar på en italiensk discohit som blivit en populär högerextrem slagdänga. På nätet ligger ett klipp där några män sjunger och skrålar till låten: ”Ausländer raus!” och ”Tyskland till tyskarna”. Och under Sverigedemokraternas senaste EU-valvaka ropade riksdagsledamöter ”Ausländer raus! Ausländer raus!” till just den låten.
Ett större mönster
Detta om titeln. Boken är kort sagt lysande journalistik. Många av pusselbitarna känns visserligen igen från texterna i Svenska Dagbladet men bildar här ett större mönster. Det är förstås en berättelse om hur och varför Tidööverenskommelsen slöts och om hur tre borgerliga partier öppnade upp för samarbete med Sverigedemokraterna. Boken vittnar också om att politik i hög grad är en relationssport. I politiken kan gamla ovänner bli vänner, de värsta fienderna kan förvandlas till varandras bästisar. Och omvänt.
En lärdom är att överenskommelser och pakter som Tidö verkar möjliggöras om folk träffas och ibland tar sig en bläcka, eller på ren svenska super ihop sig. Vi får några talande och intressanta bilder av sena nätter under förhandlingarna på Tidö slott. Men Tidö föregicks ju av ett förarbete som började före valet 2022. I slutändan var ändå frågan att Liberalerna skulle kunna baxas in i regeringen och Sverigedemokraterna som acceptera en biroll, som ändå gav partiet ett synnerligen stort politiskt inflytande.
Timbuktu blev konfliktlinje
Likafullt är kivet och skavet mellan partierna ett återkommande tema, framför allt mellan Sverigedemokraterna och de andra Tidöpartierna. För konflikter har det varit. En del har nått offentligheten, men annat har gått under radarn och ibland har vidden av spänningarna i Tidöblocket inte varit eller blivit uppenbara.
Några konflikter är tämligen banala. Ett sådant exempel är bråket om Spotifylistan ”Songs of Sweden” som regeringskansliet tog fram till Sveriges EU-ordförandeskap 2023, som inleddes några månader efter att regeringen hade tillträtt. Först ströks hårdrockbandet Sabaton ”Carolus Rex” som anspelade på ockupationen av Krim. Sedan ville Sverigedemokraterna ta bort Timbuktu, som tidigare sjungit om att banka Jimmie Åkesson gul och blå. Sverigedemokraternas Gustav Gellerbrant deklarerade att om inte Timbuktu ströks från spellistan så ”avslutas alla pågående förhandlingar”. Hela samarbetet verkade kunna lamslås.
PM drog till Sölvesborg
Detta blev ett uppdrag för PM Nilsson (i dag VD för Timbro men ett tag statssekreterare år Ulf Kristersson). Han åkte till Sölvesborg och träffade Jimmie Åkesson för att gjuta olja på vågorna. PM Nilsson och Jimmie Åkesson passade på att svinga golfslag tillsammans där nere i Blekinge. Sedan blev det middag på den lokala trattorian. När Åkesson nämnde spellistan föreslog PM Nilsson att dom skulle göra en egen spellista. Detta håller på långt in på natten efter att dörren stängts för nya gäster. Låt läggs till låt. Den här historien vittnar om att politiken inte alltid är rationell och logisk. Relationer, personkemi och sociala kontakter är ett icke föraktligt smörjmedel i politiken. Men Spotifylistan är ännu ett exempel på att kulturkriget erbjuder bränsle för konflikter.
Men kanske kommer författarna det politiska spelet och vardagliga politiska lunken ibland lite väl nära.
Början på ett skifte?
Vad betyder de fyra Tidöåren i det långa loppet? Var det början på ett politiskt högerkonservativt skifte? Författarna konstaterar att Tidöregeringen har varit den mest högerorienterade i svensk historia sedan den allmänna rösträttens införande för drygt 100 år sedan. Sverigedemokraternas direkta inflytande är ett bevis så gott som något annat. Även andra partier har förflyttat sig. Kristdemokraterna har blivit mindre kristet och mer högerkonservativt. Moderaterna har blivit ett annat parti än Fredrik Reinfeldts nya moderater. Liberalerna står numera närmare Sverigedemokraterna än Socialdemokraterna.
Markerar Tidö en ny epok, är det början på något nytt eller slutet på en era? 1932 var ett val när Socialdemokraterna erövrade statsministerposten och behöll den i 44 år. ATP-valet i slutet av 50-talet banade väg ökat statlig inflytande. 1968 öppnade för ett radikalt 1970-tal. Den borgerliga valseger 1991 gjorde Sverige men liberalt. 2006 vann nya moderaterna på ett högermitten-program.
Vad Tidö-åren får för konsekvenser återstår att se.
Håkan A Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
