Krönika Egil Sturk skriver om Giuliano da Empolis Rovdjurens tid och vår tids furstar.
För några år sedan höll EU:s dåvarande representant för utrikes- och försvarspolitik Josep Borrell ett tal för den nystartade diplomatiska akademin vid College of Europe i Brygge. Han jämförde i talet Europa med en välskött trädgård i en omvärld där djungelns lagar gäller. Och för att djungeln inte ska invadera trädgården måste vi ha trädgårdsmästare som värnar våra demokratiska institutioner och rättsstatens principer.
Borrell fick hård kritik för sin metafor, som anklagades för att vara rasistisk och eurocentrisk, och tvingades pudla.
Men fyra år senare lever vi likväl i Rovdjurens tid. Åtminstone om man ska tro den italiensk-schweiziska diplomaten och rådgivaren Giuliano da Empoli, som har skrivit en bok med samma namn.
Politikerna som nyttiga idioter
Boken består av en serie vinjetter: scener från politikens och diplomatins värld på högsta nivå. Empoli tar oss från FN:s generalförsamling och Élyséepalatset till Ritz-Carlton i Riyadh. Från renässansfurstarnas palats och Curzio Malapartes 30-tal till Obamas valkampanj 2012, Cambridge Analytica-skandalen 2016, och Ukrainakriget i dag.
Bilden som framträder är långt ifrån smickrande. Empoli utmålar dagens konventionella politiker som naiva, träl- och trollbundna av techoligarkernas löften, medan de senare i bästa fall ser politikerna som nyttiga idioter. De har, menar han, sedan länge övergivit demokratins ideal, och kämpar med blodad tand och klo för att lägga så mycket av världen under sig som de bara kan. De är – tillsammans med dagens nyauktoritära ledare – våra motsvarigheter till Cesare Borgia: hänsynslösa, skrupellösa maktmänniskor.
Bra att vara ond?
För att hitta exempel som kan illustrera Empolis vinjetter behöver vi inte leta långt. Han skriver att det första strategiska budordet i denna värld är att agera. För: ”I en tid av osäkerhet, när maktens legitimitet är svag och riskerar att utmanas när som helst, kan den som är passiv vara säker på att skeendet kommer att utvecklas till hans nackdel.” Precis det som var riskkapitalisten och Palantir-grundaren Peter Thiels poäng, när han i en intervju nyligen hävdade att det kanske är bra att vara ond om man också är kompetent, för att man åtminstone agerar och får saker gjorda.
Men det räcker inte med att handla. Handlingen måste enligt Empoli också vara oöverlagd. Och ledare som agerar impulsivt är ju inte precis en bristvara i dagens värld. Ta den inflytelserika riskkapitalisten och techinvesteraren Marc Andreessen, som i en podcast nyligen avslöjade att han inte har någon introspektion alls. Den som reflekterar över sina handlingar och motiv började snart tvivla på sig själv och älta gamla beslut. Introspektion, menar Andreessen, hämmar framåtskridandet.
Det patriotiska ändamålet
Men det kanske mest machiavelliska i vår tid är ett drag hos Machiavelli som har underuppmärksammats enligt mig. Nämligen kapitel 26 i Fursten, där han vädjade till ett slags frälsarfigur i hopp om att denne skulle rädda Italien från ockupation av främmande makt. Han skulle resa sig från folkets djup, och de skulle instinktivt följa honom i revolutionen. Men för att fullborda den behövde italienarna inse att det patriotiska ändamålet helgade alla medel, inklusive våld, även om det bröt mot vedertagen religion och moral. För om de var framgångsrika i sin strävan att bygga en ny samhällsordning skulle Gud förlåta allt, ty de var redskap för hans vilja.
Och är det någon i vår tid som har utropat sig till frälsarfigur så är det Trump, som den 15 februari 2025 skrev på sin plattform Truth Social: ”He who saves his Country does not violate any Law.”
Med Demokraternas storvinst i mellanårsvalet kan rovdjuren förhoppningsvis tämjas. Men djungeln hotar fortfarande trädgården, och bristen på trädgårdsmästare är stor.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
