Måste en ”svensk” tro på tomten?

Maktkamp i Sverigedemokraterna, men även kulturnationalismen är villkorad. 

Bråket mellan Mattias Karlsson och Richard Jomshof är uppseendeväckande men inte oväntat. Striden handlar om vilken nationalism detta högernationalistiska parti står för. För nationalismen är partiets ideologiska bas, samtidigt är den svårdefinierad, svårfångad och flyktig.

Och därför också problematisk och konfliktfylld.

Den kan fyllas med vad som helst.

Länge partiets linje

Mattias Karlsson och Jimmie Åkesson vill se en ”kulturell” förståelse av nationalismen, den kan bli ”svensk” som anpassar sig den ”svenska kulturen” och den nationella identiteten, som formats av vår historia. Detta beskrivs som ”öppen svenskhet”. Medan Richard Jomshof vill ge nationalismen en etnisk definition. Vilket betyder att den svenska nationen och kulturen hotas om etniska svenskar kommer i minoritet.

Sverigedemokraterna har sedan ett tag fattat beslut om att avvisa Jomshofs etnonationalistiska synsätt, som länge också var partiets linje.

Nu har Jimmie Åkesson ställt sig bakom Mattias Karlsson och skickar med en varning till Jomshof och andra som tycker som han: den som inte stödjer partilinjen har att välja mellan att ”kliva av, eller bli avstängd”.

Etnonationalismen är extrem. I jämförelse med den öppna rasismen kan kulturnationalismen framstå som mjukare, men den är i själva verket villkorad. Däremot ändrar detta inte kritiken mot Sverigedemokraternas konkreta politik och synsätt som det tagit form under Jimmie Åkesson.

Språket var taktiskt motiverat

Anders Sundelin beskriver i sin bok ”Fascisten. Per Engdahl och den nysvenska rörelsen” hur Engdahl istället efter andra världskriget skiftade från att tala om ”ras” till ”kultur”. Vad rasism kan leda till var en näraliggande och smärtsam erfarenhet.

Det nya språket var alltså taktiskt motiverat. Engdahl var före kriget medlem i ”Sveriges fascistiska kamporganisation” och ”Sveriges nationella förbund”. Han grundade också den ”Nysvenska rörelsen” som han ledde fram till sin död 1994. Hans lilla rörelse hjälpte tyska pronazister att hitta en flyktväg till Sydamerika.

Engdahl spelade roll som ideolog för de fascistiska grupper i Europa som övervintrade och samlade ihop spillrorna efter Förintelsen. Sverigedemokraterna har sina rötter i Bevara Sverige svenskt (BSS), som var öppet rasistiskt och antisemitiskt. Sedermera gjorde partiet alltså samma manöver eller förflyttning som Per Engdahl.

Valresultatet bakom debatten

Den här maktkampen ska ses mot bakgrund av valresultatet. För första gången sedan partiet bildades backade Sverigedemokraterna i ett riksdagsval. Strax före valet var Jimmie Åkesson orolig för att många av partiets sympatisörer var skeptiska till samarbetet med de borgerliga partierna. Han konstaterade att Sverigedemokraterna inte är ett borgerligt parti. Ja, det är ett nationalistiskt parti. Extrema Örebropartiet och Alternativ för Sverige drog ju röster från partiet, tillsammans fick de lite under en procent av väljarstödet, och de kom förstås inte in i riksdagen. Men om de väljarna röstat på Sverigedemokraterna i stället hade Ulf Kristersson kunnat fortsätta som statsminister, och Jimmie Åkesson hade blivit minister.

Sverigedemokraternas strategi har varit dubbelbottnad. Jimmie Åkesson har gett intryck av att han slipat av kanterna i partiet för att bli en trovärdig regeringspartner. Tidösamarbetet var bara första steget. Målet är att i framtiden besätta statsministerposten.

Islamofobiska utspel

Samtidigt har Sverigedemokraterna försökt stoppa väljartapp till de mer radikala högerpartierna genom en radikal retorik. Richard Jomshof hade en turné om sin islambok. Partiet och Jimmie Åkesson gjorde islamofobiska utspel under valrörelsen där muslim blev liktydigt med islamist. Är det någon som märkt av den ”öppna svenskheten” i partiets politiska budskap? Om partiet bejakar att invandrare blir ”svenskar”, varför motsätter de sig åtgärder för att minska segregeringen och kampanjar mot ”tvångsblandning”? Ett skäl är förstås att partiets ideologiska grundideologi är intakt.

Det finns också en hel del väljare som inte vill minska segregationen eller gillar att invandrare bebor ”deras” bostadsområden.

Så vad har hänt? En möjlig förklaring är att valanalysen vittnar om att väljare tyckt illa vara om partiets hårda retorik. Tidigare har kritiken mot invandringen varit partiets unika ”selling point”. Numera fiskar många i dessa vatten. Moderaternas invandringspolitik står inte Sverigedemokraterna långt efter. Så varför inte rösta på Ulf Kristersson, som ändå verkar lite empatisk och ler hela tiden?

Så kan tidigare sverigedemokratiska väljare ha resonerat. Och om Ulf Kristersson mot förmodan lyckas locka över Centerpartiet behöver Sverigedemokraterna sända signaler av det här slaget, att partiledningen tar de olydiga i partiet i örat. Men så enkelt lär det inte gå att tvätta rent partiets mörka förflutna.

Stora väljargrupper födda utomlands

En annan pusselbit är att 20 procent av väljarna är födda utomlands. Om vi lägger till de väljare som har en eller två föräldrar som är födda i ett annat land rör det sig om 30 procent av befolkningen. En stor väljargrupp. Numera röstar en hel del med invandrarbakgrund på Sverigedemokraterna. Etnonationalismen är inte en bra idé för ett parti som vill behålla de väljarna eller vinna nya sympatisörer.

Samtidigt är det en riskfylld strategi. En inte obetydlig del av partiets väljare och sympatisörer, aktiva och förtroendevalda delar Jomshofs synsätt. Teveplattformen Riks som partiet startade och fortfarande delfinansierar gillar inte partiledningens bannbulla mot etnonationalismen.

Rockbandet Ultima Thule som i decennier var partiets husband bryter med partiet. Det var andra gången. Första gången var när bandet inte ville förknippas med nazistiska idéer.

En mycket dålig idé gör inte en annan dålig idé bättre. Den kulturella nationalismen bygger på assimilering snarare än integration.

Alla samhällen präglas av mångfald

Fokus ligger inte på respekt för Svea rikes land och medborgarskapet, utan kokar ned till en luddig svensk kultur och identitet, som personer från andra länder ska anpassa sig till. Hela idén bygger på och förutsätter nationell homogenitet.

I verkligheten präglas alla samhällen av mångfald. Det centrala är hur vi hanterar olikhet utan att begränsa individers frihet och rättigheter. För högerkonservativa är nationen ofta större och viktigare än staten, och formas framför allt av kultur, historia och religionen. I min bok ska politiken bistå med redskap för att möjliggöra integration och minska segregationen, så att alla kan utöva sitt medborgarskap, och de rättigheter och skyldigheter som följer därav.

Nationalstaten Sverige är en central plattform för politiken och demokratin. Nationalismen är en ideologi som bor granne med sagoberättandet, och formas inte sällan av påhitt, projiceringar och metafysik. Det kan vara en farlig brygd. I Julia Håkanssons bok  ”I fäders spår. För framtida segrar” om ”Sverigedemokraterna, historia och nationalism” heter det att historien ”manifesteras både materiellt och mentalt”.

Är det måttet på svenskhet?

Sverigedemokraternas världsbild formas av nation, kultur och historia. Men den svenska kulturen och nationen består av arv och förnyelse. Håkansson citerar en artikel av Gabriella Hedarv (tidigare gift med Mattias Karlsson) i SD-Kuriren, som nämnde att den svenska jultraditionen formats av fornnordisk tro och katolska helgon.

Detta har sedermera utvecklas till en ”kommersiellt gångbar svensk julsuccé”: tomten. Nu finns ju Santa Claus i olika varianter i en lång rad länder. Ingår vår julklädda tomte rentav i vår svenska kanon?

Vad vi ägnar oss över julledigheten bör varje familj och individ avgöra själv. Det är väl ändå inte måttet om man ”omfattas av en öppen svenskhet”?

Fan tro’t.

Måste en ”svensk” tro på tomten för att passera Sverigedemokraternas nålsöga?

Håkan A Bengtsson