“The Odyssey” har blivit en del av kulturkriget

Film Den har kallats för  ”woke” eller ”DEI” (Diversity, Equity, Inclusion). Torsten Rönnerstrand om kulturkrigarnas kampanj mot Christopher Nolans film, som just nu visas på svenska biografer.

Den eldfängda sommaren 2026 fanns det många skäl att tänka på den forngrekiske skalden Homeros. Bilderna från brinnande skogar kunde föra tankarna till de rader i “Odysséen”, där han liknar tågande soldater vid en förhärjande skogsbrand.

“Som när av härjande eld de oändliga skogarna brinna / uppe på bergets ås och i fjärran det lyser av branden, / så, när de tågade fram, de otaliga vapnen av koppar, spredo en lysande glans genom rymden ända till himlen.”

Men det var inte skogsbränderna i Sydeuropa som tidningarnas kultursidor denna sommar fokuserades på. Det var den globala debatt om avet efter Homeros som initierades av Christopher Nolans “The Odyssey”, en lysande spelfilm byggd på “Iliaden” och “Odysséen” men med viktiga byggstenar från romaren “Vergilius”. Den visar att det fortfarande finns en framtid för de skenbart tillbakablickande filmer som – i likhet med “The Gladiator” (2000) och “Troy” (2004) – brukar beskrivas med orden ”sand, sandaler och skandaler”.

Hatkampanj

Liksom hjälten i “The Gladiator” är Nolans Odysseus en modern människa i antik förklädnad. I valet mellan två onda ting vill han välja det minst onda, men likväl drabbas han av skuldkänslor och samvetskval. I det avseendet liknar han den problematiske hjälten i Nolans förra film, det vill säga “Oppenheimer”(2023). Det var en ”biopic” om den amerikanske fysikern Julius Robert Oppenheimer (1904-1967) som trots sina samvetsbetänkligheter medverkade till att atombomberna i slutet av andra världskriget fälldes över Hiroshima och Nagasaki. Nolans Odysseus är alltså en forntida Oppenheimer som insett att förstörelsen av Troja – forntidens Hiroshima – inte var en seger. 

Nolans “The Odyssey” möttes med få undantag av hänförelse hos de professionella filmskribenterna. Sålunda fick den högsta betyg i publikationer som The Guardian, New York Post, The Times, Empire Magazine, The Independent, The Daily Telegraph, Time Out, SR Kultur, Expressen och många andra. I en summering av de första recensionerna konstaterade The Guardian att filmens premiär var ”an absolute triumph” för Christopher Nolan.

Detta betydde inte att “The Odyssey” uppskattades av alla. Långt före premiären startade en hatkampanj som sköt in sig på de inslag i filmens trailers som kunde uppfattas som ”woke” eller ”DEI” (Diversity, Equity, Inclusion). Kampanjen började med ett utspel från den talträngde techmiljardären Elon Musk. Fast filmen ännu inte nått offentligheten, gick han till våldsamt angrepp mot Nolan och hans film.

Detta blev upptakten till en tsunami av inlägg på sociala medier och i de traditionella massmedierna. Efterskalven och de efterföljande svallvågorna har när detta skrivs ännu inte upphört. Tvärtom! Debatten har blivit en del av ett kulturkrig som sedan några årtionden pågått i stora delar av västvärlden.

Kritik mot skådespelarval

Kritiken riktade sig i första hand mot valet av skådespelare. Till det man retade sig på hörde att Nolan använt svarta skådespelare i roller som brukar spelas av vita. Sålunda menade man att rollen som den spartanska sagodrottningen Helena inte borde ha gått till den kenyanska skådespelerskan Lupita Nyong’o

Enligt Elon Musk skulle denna skådespelerska vara för ful för att spela Helena, och därmed skulle hon utgöra en förolämpning mot självaste Homeros. Argumentet för denna ståndpunkt påstås vara hämtat från Odysséen. Enligt Musk ska Helena i denna berättelse ha haft ett ansikte ”that launched a thousand ships”.

På denna punkt kan man ha olika mening. I mångas ögon är Lupita Nyong’o minst lika attraktiv som sin motsvarighet i en film som de vanligtvis lättkränkta kulturkrigarna i USA höjt till skyarna – Wolfgang Petersens “Troy” (2004). Där spelas Helena av den jämförelsevis ganska färglösa tyskan Diane Kruger. Inget ont om henne, men det är svårt att tro att någon skulle ha velat starta ett storkrig för en så anemisk skönhet.

Finns invändningar

Men det finns också andra invändningar mot Elon Musks resonemang. När han påstår att Lupita Nyong’o skulle vara för ful för att leva upp till sin homeriska förebild, utgår han explicit från att det skulle ha varit Homeros som skrev att Helena hade ett ansikte ”that launched a thousand ships”. Det stämmer dock inte. Denna formulering tillkom mer än 2 000 år efter nedtecknandet av “Odysséen”, närmare bestämt i Christopher Marlowes drama “Doctor Faustus” från 1604.

Till det som upprört de nordamerikanska kulturkrigarna allra mest hör dock inte att Lupita Nyong’o skulle vara för ful för rollen som Helena. Vad man vänder sig mot är att hon är svart. De mest pålästa invänder mot detta och påpekar att Helena på forngrekiska brukade beskrivas med orden ”xanthe” (ξανθη) och ”leukolenos” (λευκώλενος), som ofta översättas med ”blond” respektive ”vitarmad”. Men dessa epitet används ofta i överförd bemärkelse. Sålunda fungerar de ibland som metaforer för bärarens sociala position.

Hot mot kulturarv

Men kulturkrigarnas vrede vänder sig också mot mycket annat. Många av dem upprördes av att Nolan på viktiga punkter avvikit från handlingen hos Homeros. Mot det kunde man invända att avvikelserna är mycket större i en film som kulturkrigarna brukar höja till skyarna – Wofgang Petersen “Troy” (2004).

I kulturkrigarnas ögon utgör Nolans avvikelser från Homeros ett allvarligt hot mot hela det västerländska kulturarvet. Merparten av deras debattinlägg tyder dock på att deras intresse för kulturarvet varit ganska nymornat och mera dikterat av politiska passioner än av genuint intresse för själva saken.

Det betyder inte att kritiken alltid skulle vara oskälig. I den debatt som följde på filmens premiär kom sakligt grundade invändningar från professionella antikforskare och pålästa lekmän. Några av dem genmälde – med viss rätt – att Nolans Odysseus mer liknade en nutida vänsterintellektuell än en forntida krigarkung. Andra pekade på anakronistiska avvikelser vad gäller språkbruk, klädsel, vapen, med mera. Handlingen utspelar sig ju vid slutet av bronsåldern, och på den tiden bar man enligt forskarna inte byxor. Båda könen ska ha burit kiton, ett rektangulärt tygstycke hopsytt till en tub och sytt eller hopfäst över axlarna.

”Spektakel”

Ett av de mest uppmärksammade inläggen kom från klassicisten Emily Wilson, som 2017 publicerade den översättning av “Odysséen”som Nolans film baserar sig på. I en artikel i London Review of Books hävdade hon att filmen saknade det psykologiska, känslomässiga, politiska och etiska djup som hon själv funnit hos Homeros. Att Nolan använt sig av hennes egen översättning hindrar alltså inte att hon är mycket kritisk till “The Odyssey”. Sålunda menar hon att Nolan reducerat komplexiteten hos Odysseus och förvandlat hjälten till en enklare och mindre övertygande karaktär. 

Dessutom beskriver Wilson filmens berättarstrukturer som ”gimmickar”, och anklagar Nolan för att ha ersatt substans med ”spektakel”. Enligt Wilson har Nolans adaption därför inte lyckats fånga det som gjort “Odysséen” till ett av de mest slitstarka verken i världslitteraturen. Vad som gått förlorat sägs vara den tematiska tyngden hos ämnen som krig, minne, familj och moraliskt ansvar. Dessutom kritiserar Wilson behandlingen av filmens kvinnliga karaktärer. Hon menar att Nolan inte lyckats göra rättvisa åt den rikedom och komplexitet som kännetecknar kvinnoskildringarna hos Homeros. Liksom många andra är Wilson också kritisk mot filmens ”race-neutral casting”. Hon menar med andra ord att det var fel att ge rollen som Helena åt en svart skådespelerska.

Kritik från Grekland

Den tyngsta kritiken mot Nolans film verkar dock ha kommit från Grekland. Därom vittnar artiklar i grekiska tidningar som Kathimerini, Proto Thema och Dimokratia. Fast dessa publikationer riktar sig till en bred publik, har man hämtat recensenterna av Nolans film från den akademiska expertisen.

I Kathimerini (22/7) recenserades filmen av Polyvia Parara, ”senior lecturer” i klassisk och modern grekiska vid University of Maryland. Hon anklagar Nolan för att med sin film ha gjort otillbörliga eftergifter för den västerländska modernitetens konceptuella kategorier. 

Ett annat exempel är ett inlägg på Facebook. Den 6 juli skriver den i Thessaloniki bosatte greken Aggelos Grammenos att Nolan ändrat karaktärer, teman och kontexter på ett sätt som hotar att förvränga en tretusenårig berättartradition. 

Denna kritik kan inte utan vidare avfärdas. Det är sant att Nolan på viktiga punkter gjort fria tolkningar av berättelsen om Odysseus. Det blir särskilt tydligt i filmens slut. Hos Homeros stannar Odysseus kvar på Ithaka, men så är det inte hos Nolan. Efter ett kort återbesök på sin steniga ö ger han sig ut på nya äventyr. 

Muntliga hjältesagor

Helt nytt är detta dock inte. På samma sätt är det ju hos flera andra av de efterföljare till Homeros som berättat om Odysseus, till exempel Dante Alighieri (1265-1321), Alfred Tennyson (1809-1892), Giovanni Pascoli (1855-1912), Gabriele d’Annunzio (1863-1938), och Niko Kazantzakis (1883-1957). 

Likväl finns det en skillnad, som är lång ifrån oviktig.  När Nolans hjälte ger sig ut på en ny resa tar han med sig ett kvinnligt ressällskap – den åldrade men alltjämt undersköna hustrun Penelope. Han gör det i förhoppning om att de tillsammans ska finna en ny värld, där mänskligheten lärt sig av sina misstag och därmed tagit avstånd från våldet och krigen. Därför slutar filmen med orden: “A new dawn will break over the darkened world, when our mistakes will once again be forgotten.”

Men att Nolan ändrat Homeros’ berättelse är enligt min mening helt i sin ordning. Det finns inte någon anledning att monopolisera eller standardisera historien om Odysseus. Av William Beddell Stanfords ryktbara bok “The Ulysses theme” (1954) framgår att det både före och efter Homeros funnits Odysseus-gestalter av mycket olika slag. Arkeologer och språkhistoriker har visat att “Odysséen” bygger på muntliga hjältesagor som går tillbaka till den bronsålder som hos Homeros omtalas som en förlorad värld. Därtill kommer alla sentida berättare som byggt vidare på “Odysséen”.  Dit hör de forngrekiska lyrikerna, den klassiska epokens tragediförfattare, hellenismens filosofer, den romerska nationalskalden Vergilius samt sentida efterföljare som Dante, John Lydgate, William, Caxton, William Shakespeare, Pedro Calderón, Jean Racine, François Fénelon, Pietro Metastatio, J. W. von Goethe, Lord Byron, Alfred Tennyson, Giovanni Pascoli, James Joyce, Niko Kazantzakis, Giorgos Seferis och Eyvind Johnson.

Fullföljer tradition

Nolans “The Odyssey” fullföljer alltså en ärevördig tradition. Det tycks dock vara obekant för de vredgade nätkrigare som gått till storms mot hans film. Flertalet av dem verkar leva i lycklig okunnighet om det kulturarv de säger sig försvara.

Kulturkrigarnas bidrag till debatten för ofta tankarna till klassicisten Donna Zuckerberg, en yngre syster till Facebook-grundaren med samma efternamn. I boken “Not All Dead White Men” (2018) visar hon att arvet från antiken missförståtts eller avsiktligt missbrukats av vredgade kulturkrigare. Med hjälp av lösryckta och vantolkade citat från antika författare har de gått till storms mot allt som kunnat uppfattas som feminism eller liberalism.  Med hänvisning till Platon och Aristoteles har man sålunda velat avskaffa kvinnornas rösträtt och dessutom pläderat för den vita rasens överhöghet och för (den vite) mannens rätt att härska över kvinnan.

För Christopher Nolan borde kulturkrigarnas vrede mot “The Odyssey” inte ha kommit som en överraskning. För det talar hans skildring av Odysseus legendariska möte med cyklopen Polyfemos. Denne enögde jätte påminner osökt om de vredgade kulturkrigare som gått till storms mot “The Odyssey”. I Erland Lagerlöfs svenska Homeros-översättning beskrivs hans vrede med orden: ”Hemskt och förfärligt han skrek, så det skallade runt om i bergen.”

Glad åt uppmärksamhet

Det betyder inte att kulturkrigarnas kampanjer mot Nolans film skulle vara ovälkomna. Tvärtom! Flera av de professionella antikforskare som försvarat Nolan, har glatt sig åt den uppmärksamhet som deras ämne genom nätkampanjerna fått i medierna.

Därtill kom att det i nätkrigarnas inlägg funnits inslag av oavsiktlig komik som – om de varit avsiktliga – kunnat platsa i komikergruppen Monty Pythons “Life of Brian” eller i Grönköpings Veckoblad. De kan också föra tankarna till den helt igenom avsiktliga komiken i Henri Meilhacs och Ludovic Halévys libretto till Offenbachs komiska operett “Sköna Helena” (1864). Där framstår Odysseus som en förvirrad fjant och Sköna Helena som ett våp.

Meilhacs och Halévys vanvördiga skildring av dessa personer kan locka till många skratt, men den gör naturligtvis inte rättvisa år den forntida hjälte som i “Odysséen” kallas ”polytropos”. Det gör kanske inte heller Christopher Nolans film “The Odyssey”, men den är likväl ett mycket imponerande försök att skildra den moderna människans dilemma – att i valet mellan två onda alternativ tvingas välja det minst onda.