Jazz Han var en av de allra bästa på sitt instrument. Jon Andersson minns jazzlegendaren Sonny Rollins, som gick bort i veckan vid 95 års ålder.
När jag började lyssna på jazz ordentligt för 15–20 år sedan var Sonny Rollins en av de första artisterna jag upptäckte. Jag hade fått lite skivor av min jazzintresserade pappa tidigare. Jag tror att det var Miles Davis ”Kind of Blue”, Dave Brubecks ”Time Out” och kanske ytterligare någon artist. Nu ville jag utforska mer på egen hand och halkade snabbt in på Sonny Rollins. Jag minns hur jag genast fastnade för Rollins samspel med Max Roach på saxofonistens kanske mest klassiska album ”Saxophone Colossus”.
En av de bästa solisterna
Några år senare hade jag förmånen att se Rollins live, då han uppträdde på Stockholm jazzfestival på Skeppsholmen. Det var en häftig upplevelse att se den snart 79-årige Rollins strutta runt på scenen med sin sax. Han hade en energi som skulle kunna få en att tro att han var minst 15 år yngre. För mig som är för ung för att ha upplevt många av de stora som Art Blakey, Lee Morgan, John Coltrane och Miles Davis var det en ynnest att få se en av jazzens allra största live. Och det var inte bara en nostalgitripp. Spelningen höll mycket hög klass och Rollins visade att han trots att han närmade sig 80-årsåldern fortfarande var en av de bästa på sitt instrument.
Sonny Rollins kommer att bli ihågkommen som en av de allra bästa saxofonsolisterna någonsin. Kanske endast överträffad av ovan nämnda Coltrane. De två gjorde för övrigt en legendarisk inspelning tillsammans på Sonny Rollins album ”Tenor Madness” från 1956. På titelspåret turas de två giganterna om att sola i över 12 minuter. En minst sagt unik låt då det är det enda inspelning som de två giganterna gjorde tillsammans.
Just 1956 var ett speciellt år i Sonny Rollins karriär. Då släpptes nämligen tre av tenorsaxofonistens mest klassiska album i rak följd. ”Sonny Rollins Plus 4”, ”Tenor Madness” och ”Saxophone Colossus” är inte bara Sonny Rollins kanske bästa skivor utan också några av de bästa och mest ikoniska albumen i jazzhistorien.
Övade på bro
Förutom ovan nämnda alster är Rollins samarbete med Miles Davis i början av 50-talet svårt att förbise. 1954 skrev Rollins ”Oleo”, ”Airegin” och “Doxy” som alla hamnade på 10-tumsskivan ”Miles Davis with Sonny Rollins”. Inspelningar som senare återutgavs på albumet ”Bags’ Groove”. Alla tre skulle komma att bli jazzstandards.
Ett annat album som är värt att nämna är ”The Bridge” från 1962. Inte bara för den fantastiska musiken det innehåller utan också för dess tillkomst och namn. 1959 tog Rollins ett tre år långt uppehåll för att fokusera på att förbättra sig musikaliskt. För att inte störa en granne som väntade barn begav sig Rollins, som bodde på Lower East Side på Manhattan, till Williamsburgbron för att träna på sitt saxofonspel. Nästan varje dag från sommaren 1959 till slutet av 1961 befann sig Rollins på bron och övade. Enligt Rollins själv kunde han lägga 15 till 16 timmar på att öva varje dag, oavsett väderlek. Något som kan vara värt att notera för alla unga aspirerande musiker. Det krävs tid för att bli riktigt bra på sitt instrument.
En av de största jazzlegendarerna har gått ur tiden. Men hans musik kommer att leva vidare för nya generationer av jazzfans att upptäcka. Nu hoppas jag att han kan återförenas med andra legender som John Coltrane, Miles Davis och Max Roach för att jamma tillsammans i jazzhimlen.
Tack för allt Sonny!
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
