Vad var det som – till slut – gjorde att vallen rämnade även i svensk politik och SD fick ingå i ett regeringssamarbete? Två statsvetare och en journalist försöker i nya boken ”Tidöpakten” besvara den frågan.
Författare till boken Tidöpakten är professorerna i statsvetenskap, Jonas Hinnfors och Ulf Bjereld, och journalisten Heidi Avellan, tidigare politisk chefredaktör på Sydsvenskan. De två statsvetarna har tidigare författat två böcker med olika politiska journalister, Karin Eriksson och Cecilia Garme, på temat ”svårigheter att bilda regering” vilket inleddes med decemberöverenskommelsen. När Tidöavtalet kom tyckte Bjereld och Hinnfors att det var dags för en tredje bok, och de vände sig då till ”en av de journalister vi respekterar mest”: Heidi Avellan.
– Vi tycker det är väldigt roligt att arbeta med journalister, med redaktörer som för in nya perspektiv som jag och Jonas inte har på samma sätt, säger Ulf Bjereld.
Boken beskriver hur Sverige länge var ett undantag jämfört med många andra europeiska länder, där högerradikala partier sedan länge normaliserats och bjudits in till regeringsmakten. Att Sverige länge var ett undantag beror, enligt författarna, på att vi har haft en politik starkt centrerad kring höger–vänster-dimensionen som länge hindrade andra konfliktdimensioner att nå debatten. Dessutom har Sverigedemokraterna, till skillnad från liknande missnöjespartier i andra länder, sin bakgrund i nynazismen. Det har gjort det svårare för borgerliga partier att samarbeta med dem.
SD:s tillväxt spräckte undantaget
Den tredje faktorn som länge gjorde att Sverige var ett undantag i Europa är vår starka individualistiska och frihetliga tradition. Värderingar som ligger långt ifrån Sverigedemokraternas, menar Ulf Bjereld.
Att det svenska undantaget sprack förklarar författarna med Sverigedemokraternas tillväxt.
– Sverige påminner mycket om det som har hänt i flera andra länder, till exempel Norge och Danmark. Att plötsligt så får det här partiet som ingen vill ta i med tång ganska många röster. Det gör att alla partier börjar anpassa sig till det här nya partiet: de talar om invandring, vi måste också göra det. Den andra är att när det inte riktigt går att bilda regering längre, eller regeringsunderlag, då börjar förr eller senare något parti till höger samarbeta med dem, säger Jonas Hinnfors.
– Till det kan man ju för det tredje tillägga att det fanns interna påtryckningar inom både Moderaterna och Kristdemokraterna att man skulle ta det här steget, säger Ulf Bjereld.
I Liberalerna var det trycket mindre och Liberalerna är också det parti som tagit mest stryk av svängningen, säger Heidi Avellan. Hon menar att de högerradikala partiernas tillväxt, både i Sverige och EU, har öppnat upp en möjlighet för den traditionella högern. Den består i att slippa kompromissa om sin politik vad gäller till exempel migrations- och klimatfrågor, vilket de måste när de förhandlar med vänstern eller mitten:
– När man inte orkar knåda och förhandla frågor med de traditionella partierna finns det en möjlighet som öppnar upp på högerkanten, som gör det lite lättare, säger Heidi Avellan.
2015 blev en förevändning
Det stora flyktingmottagandet 2015 beskrivs som en förevändning för de etablerade partierna att lägga om sin migrationspolitik.
– Tidigare hade man ju sagt att Sverigedemokraterna var ett hemskt parti och deras viktigaste fråga var migrationen. Och då blev det så att om man inte skulle komma nära dem för deras viktigaste fråga, då var det viktigt att åtminstone ha någon form av liberalare migrationspolitik, säger Jonas Hinnfors.
Men Jonas Hinnfors tror att högerpartierna hade börjat samarbeta med Sverigedemokraterna oavsett:
– Andelen SD-väljare hade fortsatt ligga kring 12–20 procent. För valet 2018 var det ännu mer, då var det 17,5 procent. Det var därefter som det totalt sprack.
Kan en strategi som Socialdemokraternas, att förflytta sig nära Sverigedemokraterna i migrations- och integrationsfrågor, och samtidigt markera distans och behålla en syn på SD som fundamentalt annorlunda, fungera? Går det att hålla en sådan rågång? Ulf Bjereld beskriver det som en ”akrobatikövning” och han var, som tidigare adjungerad till Socialdemokraternas verkställande utskott, från början kritisk till omsvängningen i migrationspolitiken.
– Moderaterna och Sverigedemokraterna vill ju ha kvar konfliktlinjen med Socialdemokraterna i frågan. Så då flyttar sig Moderaterna och Sverigedemokraterna bara längre bort. Då får Socialdemokraterna antingen ge upp strategin och spela oavgjort eller följa med ännu längre ut på den vingen tills det blir en omöjlig position, säger Ulf Bjereld.
Stabilitet som argument
I boken diskuterar författarna också vad som gjorde att Tidöavtalet blev en så pass stadig konstruktion, med tydligt nedskrivet vad som skulle genomföras under regeringens fyra år. Ett annat val hade varit ett mer löst samarbete med Sverigedemokraterna. Men Heidi Avellan är inte säger på att Sverigedemokraterna hade gått med på det. Även för regeringspartierna fanns fördelar med avtalet:
– Jag tänker att det man hade lärt sig under decemberöverenskommelsen och januariavtalet och den allmänt stökiga situationen att få till regeringar är ju att man försöker använda parlamentarisk stabilitet som sitt själva argument. Vad är bra med Tidösamarbetet? Vad är bra med vårt samarbete med Sverigedemokraterna? Det ger stabilitet. Och det är det vi behöver. Vi måste få igenom våra budgetar, säger Heidi Avellan.
Alla tre betonar vikten av att journalister och debattörer fortsätter göra skillnad på Sverigedemokraterna och övriga partier. Det är en strategi som kan mota ökad framgång för högerradikala idéer i grind, tror de. Samtidigt säger Jonas Hinnfors att SD själva mycket väl kan ha nått gränsen för hur stora de kan bli.
– Ibland finns det en myt om att Sverigedemokraterna när de började växa sig starka bara ville ha lite mindre invandring. Nej, de ville inte bara ha lite mindre invandring. De vill i grunden förändra vårt sätt att leva tillsammans. Och den visionen har de fortfarande kvar, säger Ulf Bjereld.
Heidi Avellan tror att om Sverigedemokraterna får ingå i nästa regering kan det minska inflytandet för deras politik.
– Att Tidöavtalet gav Sverigedemokraterna väldigt stort inflytande beror på att de var så viktiga. Deras mandat var absolut avgörande. Bildar man en koalition är det inte längre de som kan diktera villkor. Jag vill inte uppleva det här som människa, men jag är nyfiken på hur det skulle se ut!
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
