Det har skett ett paradigmskifte. Nu måste det största oppositionspartiet visa sig. 

Tidöavtalet har styrt Sverige i snart fyra år och vi lever i ett annat Sverige. Störst förändringar har skett inom migrationspolitikens område. Det var förutsägbart: en tredjedel av Tidöavtalet, tjugo av sextio sidor, handlar just om migrations- och integrationsfrågor.

På punkt efter punkt har avtalet genomförts.

FARR har gjort en grundlig genomgång. Det börjar vid gränsen med ökade befogenheter till polisen vid gränsen och vid inre utlänningskontroller: kroppsvisitationer, genomsökning av fordon, beslagtagande av pass. Tidigare behövde polisen ha en “grundad” anledning, nu behöver de inte det. Reva på speed.

Ett paradigmskifte

Den som lyckas ta sig till Sverige får svårare att få skydd. Fler kommer att få avslag enligt en ”snabbprocedur”: en asylansökan ska räknas som uppenbart ogrundad om mindre än 20 procent av sökande från samma land beviljats asyl inom EU det senaste kända året. ”En livsfarlig regel både för asylsökande och för asylrätten”, sammanfattar FARR. Förslaget kommer från miniminivåutredningen, och är en av många förändringar som ska säkerställa att Sverige ligger på EU:s miniminivå. Från föregångsland till släpankare. Samtidigt avskaffas rätten till offentligt biträde i asylutredningen, och asylsökande bara får rätt till en timmes individuell rådgivning.

Det första mötet med Sverige blir ett transitcenter där de asylsökande har närvaroplikt. Ansökan om uppehållstillstånd ska betraktas som återkallad, enligt den nya mottagandelagen, om de asylsökande inte bor på ett anvisat asylboende.

De som får uppehållstillstånd får tillfälliga sådana – permanenta uppehållstillstånd ska, precis som Tidöavtalet lovade, utmönstras helt. Vandelskrav gör det svårare att förnya de tillfälliga tillstånden, och samtidigt blir det svårare att få medborgarskap.

Det är, som Tidöregeringen också skriver, ett paradigmskifte inom svensk migrationspolitik.

Frågan under hela den här mandatperioden har varit: var är det största oppositionspartiet?

Några givna åtgärder

Nu ska vi snart lämna den här mandatperioden, och frågan blir än mer pressande: vad hvilja socialdemokraterna? Den frågan är lika grundläggande i dag som när den retoriskt ställdes av August Palm i partiets barndom. Hur vi reglerar människors rätt att röra på sig är ju lika viktigt i dag som när statarsystemet avskaffades, och när de förhatliga lösdriverilagarna togs bort. Lika viktigt som när den moderna asylrätten infördes i deklarationen om de mänskliga rättigheterna, artikel 14: Var och en har rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl från förföljelse.

Om Socialdemokraterna vill ha en mer human migrationspolitik finns det några givna åtgärder att börja med.Byta de tillfälliga tillståndens otrygghet mot förutsättningar för etablering med åtminstone treåriga tillstånd, som kan omvandlas till permanenta uppehållstillstånd. Avskaffa tonårsdeportationerna genom att åtminstone höja åldersgränsen för familjeanknytning till 21 år, och återinför den humanitära ventilen som infördes 2021 (och sedan avskaffades igen, med S stöd).

Sätter press nedåt

Dessutom måste S självklart och med all kraft motsätta sig förslagen om kvalificering till välfärden. Det är ett sluttande plan som utmanar själva idéen med den generella välfärden. Dessutom ett hot mot de svenska lönerna, efter människor som inte får del av trygghetssystemen tvingas acceptera att jobba till lägre lön och sämre villkor. Det sätter press nedåt på löner och villkor – för alla.

”Det stämmer inte att S röstat för alla SD-förslag” bedyrar den socialdemokratiska riksdagsledamoten Ola Möller. Socialdemokraterna har motsatt sig de höjda återvandringsbidragen och varit emot privatiseringen av förvarsverksamheten, lyfter han fram. Men faktum är ju att de lagändringar som lett fram till dagens tonårsdeportationer har haft Socialdemokraternas stöd. Vartenda en.

Nu har de ändrat sig om tonårsavisningarna. Det är bra. Men frågan kvarstår: vad hvilja socialdemokraterna i migrationspolitiken?

Lisa Pelling