Parterapi inför öppen ridå ingen bra idé

Samtalet mellan Dadgostar och Thand Ringqvist gjorde mest skada för oppositionen.

I måndags meddelade SVT att man måste säga upp 141 personer och skära bort flera av de stora programformaten, till exempel Hotell Romantik, Vem bor här? och Antikmagasinet.

Kanske behöver detta ändå inte innebära slutet för nya fräscha programidéer, för dagen innan, i söndags kväll, uppstod en alldeles ny sådan i direktsändning: politisk parterapi.

Det är nämligen svårt att beskriva mötet mellan Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar och Centerns Elisabeth Thand Ringqvist på något annat sätt.

Frågan om det rödgröna blockets väg mot valet har hamnat i blickfånget efter Simona Mohamssons närmande till Sverigedemokraterna. Alldeles oaktat det politiska innehållet är det uppenbart att det blåsvarta blocket just nu har ett mer samlat regeringsalternativ.

Korkad idé

Men behöver de rödgröna verkligen samla sig?

Kan de inte gå till val som egna partier med egna politiska program och på ett mer allmänt plan lova en annan politik än den nuvarande, som med snabba steg är på väg att ta Sverige i illiberal riktning?

Nooshi Dadgostar tyckte inte det, och i SVT försökte hon flera gånger få Thand Ringqvist att säga att målet ändå är en rödgrön regering.

Thand Ringqvist ville inte alls göra det. Hon upprepade sitt eget mantra, att Centern vill stå fria i mitten och helst av allt ser en mittenregering, hur en sådan nu skulle vara möjlig givet de olika partiernas styrka i opinionen.

Allt detta var plågsamt att se. Av flera skäl.

Om man på allvar vill förhandla om en gemensam politisk plattform med andra partier är det nog i princip världens mest korkade idé att försöka börja den förhandlingen i direktsänd tv.

Och, som alla som gått i parterapi vet, eller i alla fall kan räkna ut, är möjligheten för paret att hitta en gemensam väg framåt betydligt mindre om samtalen sker inför öppen ridå och allmän beskådan.

Vissa saker passar nämligen inte för offentligheten.

Inte ett tvåpartisystem

Den enda effekten av deras framträdande i Agenda är att de framstår som ännu mer splittrade än de de facto är.

Personligen skulle jag helst av allt se en rödgrön regering efter valet. Det vore det enklaste sättet att få till ny politik, mindre inriktad på auktoritära, moraliserande lösningar och skattelättnader för de rikaste. Mer på en politik för jämlikhet och humanism.

Men det finns också en poäng att inte skriva ihop ett sådant rödgrönt lag redan nu.

Dels för att väljarna inte på allvar verkar efterfråga det. De flesta verkar ganska lugna inför tanken att de röstar på det parti som står de närmast, och efter valet, när man vet hur det parlamentariska läget ser ut, hittar man en koalition som kan vinna majoritet.

Vi har trots allt inte ett tvåpartisystem, även om blockpolitiken den senaste åren gjort att den politiska debatten dragit sig åt den logik som präglat ett tvåpartisystem.

Men sedan valet 2022 har Vänsterpartiet bestämt sig för en strategi, som man tillämpar fullt ut. Det viktigaste är det ultimativa kravet på att få ingå i en regering efter valet.

Nooshi Dadgostar har sagt att partiet kommer att rösta nej till alla regeringsalternativ det inte själv ingår i.

Att älska den man kan få

Om Centern fortsätter hävda att det inte går att samarbeta med Vänstern, kan det i praktiken betyda att Vänsterpartiet banar väg för en ny Tidöregering. Alternativet kan vara att V tvingas backa från sitt ultimativa krav.

Sedan kan det förstås också visa sig att det går alldeles utmärkt att skriva ihop ett avtal mellan S, Mp, C och V.

Vi befinner oss trots allt, som författarna till en bok i ämnet konstaterat, i en tid då politiska partier inte längre kan få de älskar, utan får nöja sig med att älska den de kan få.

Sedan kan det ju också tänkas att S, V och Mp får egen majoritet efter valet. En del opinionsundersökningar har gett ett sådant resultat. Vill V ändå till varje pris ha med Centern då?

Knappast.

Personligen tror jag inte att ett avtal inom oppositionen är nödvändigt innan valet, men jag tror också att det läge vi har nu kräver att de fyra partierna inte grälar om saken ända fram till valdagen. Risken är att den rödgröna oppositionen då hamnar i Antikrundan, den dag SVT väljer att ta upp programformatet igen.

Jesper Bengtsson