Debatt Bilden att biståndet inte politiseras är svår att ta på allvar, skriver Alexandra Einerstam.
Palmecentret får se sina anslag från Sida fasas ut. Projekt efter projekt är godkända, granskade och transparenta. Ändå ska de avvecklas fram till 2027.
Organisationer har i decennier byggt demokratiska strukturer, stärkt fackliga rättigheter och stött kvinnors organisering i länder där de orden fortfarande är farliga att uttala.
Nu får just Palmecentret besked om att arbetet inte längre får plats i den svenska biståndsbudgeten.
Sverigedemokraterna får stöd
Det sägs att det inte är politiskt. Vi får ständigt höra att regeringen inte styr myndigheter. Det kallas en administrativ fråga, en ny tolkning och några prioriteringar. Resultatet blir att organisationer med rötter i arbetarrörelsen drabbas.
Samtidigt rapporterar DN att Sverigedemokraternas biståndsorganisation Hepatica ska få 23 nya miljoner. De har ännu inte redovisat hur pengarna från föregående år har använts. Avtalen med biståndsmottagarna följer inte Sidas standard. Det finns dessutom starka interna tvivel på organisationens kompetens att bedriva biståndsverksamhet. Sådant räcker i vanliga fall för att ett seriöst projekt ska stoppas.
Här verkar andra regler gälla. Det är samma Sida. Det är samma biståndssystem. Det är samma skattepengar. Men kraven ser olika ut. När det handlar om Palmecentret behövs nya tolkningar och hårdare bedömningar. När det gäller SD:s egen konstruktion i biståndsvärlden går det ändå bra att betala ut mer. Brister som annars vore oacceptabla får passera.
Det sägs fortfarande att detta inte är politiskt. Den bilden är svår att ta på allvar. Arbetarrörelsens internationella arbete skärs ner. En SD‑nära biståndsorganisation ges nya miljoner och nya försök. Det påstås att värderingar och intressen inte vägs in.
Samtidigt är det precis det som blir effekten.
En signal om vilka röster som räknas
Att Palmecentret i generationer stått för internationell solidaritet, fackligt stöd, folkrörelsearbete och demokratiutveckling gör beslutet ännu tydligare. De tvingas dra ner och ställa in samarbeten runt om i världen. Det är inte en detalj i en budget. Det är en signal om vilka röster som räknas när Sverige bedriver bistånd. Fria fackföreingar, kvinnoorganisationer och demokratiaktivister nedprioriteras. Ett projekt som vuxit fram ur ett nationalistiskt parti gynnas.
Det är också en signal till alla som engagerat sig ideellt. Människor som knackat dörr, samlat in pengar och suttit på kvällsmöten i en källarlokal. Deras arbete kan snabbt nedvärderas om de inte ligger rätt politiskt.
Tidöregeringen talar gärna om att ta ansvar för skattebetalarnas pengar. I praktiken ser vi något annat. Stödet till seriösa och granskade folkrörelseaktörer skärs ner. Samtidigt hittar regeringen utrymme för ett biståndsprojekt där redovisningen brister och kompetensen ifrågasätts. Det är svårt att kalla det något annat än ett medvetet politiskt val om hur våra skattemedel ska användas. Den gamla socialdemokraten Gustav Möller tillskrivs orden ”varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.” Det är skönt att han slipper se vad Tidöregeringen kallar ansvarsfull hushållning.
Vi står där med fakta
Regeringen fortsätter att försäkra att allt detta saknar politisk dimension. Myndigheterna sägs bara göra sina bedömningar. Ändå står vi där med fakta. Palmecentret mister stödet. SD:s biståndsorganisation får 23 miljoner till. Ena sidan skärs bort med hänvisning till regler och principer. Den andra belönas trots att samma principer borde ha stoppat utbetalningen.
Det finns ett ord för den sortens dubbelmoral. I Sverige 2026 liknar den mest SD:s önskelista och en regering som är beredd att kryssa i rutorna.
Alexandra Einerstam
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
