Essä Det är dags att så vårens fröer, men våra trädgårdar blir bara mer och mer likriktade. Både människan och naturen behöver mångfald och lokala variationer, skriver Selma Yousif Mesbah.
Efter vad som känts som en evig vinter är det äntligen dags; våren är på väg. Den kommer till slut, trots allt. Det händer lika oundvikligt som den långa döden som är vintern, och inför våren måste en som odlar beställa fröer. Det är nästan som ett sätt att frammana livet, dra ljuset ur mörkret med frökataloger och inventarier. Såkalender och odlingsplaner. En slags häxkonst.
Detta med att bläddra i färgglada kataloger, eller scrolla genom hemsidor på jakt efter årets skatter, är en relativt ny praxis. Förr i tiden brukade fler av oss odla, och då inte enbart prydnadsväxter utan oftast nyttoväxter, det var en kunskap som gick ner genom generationerna. Vart och vartannat hushåll hade sin egen variant av en gröda, säg som Gotlandslinsen, numera en kulturarvssort, som odlades på Gotland från medeltiden fram till 1900-talet, då den plötsligt stod inför total utrotning. Men innan dess var den en stapelgröda, vars fröer skördades och sparades, delades och odlades igen. Kulturarvssorterna utvecklades och anpassades efter de lokala förhållandena, de var alltså inte enhetliga utan skilde sig åt geografiskt. Trots att det rörde sig om samma gröda kunde en odlare i en by få en lite annorlunda variant än en odlare några byar bort. Det gjorde att det fanns en stor variation på fröerna eftersom de var specifikt utvecklade efter odlingens plats.
I händerna på få globala aktörer
Det fanns inte då vad som nu verkar vara en uppsjö av möjliga fröer att välja och vraka bland, men illusionen av mångfald som de tjocka katalogerna ger är missvisande och bedräglig. Dokumentären Kriget om fröerna som går på SVT Play, ger en fin introduktion till problemet med vårt förhållande till våra fröer. Den visar hur vi, mer eller mindre ovetande, har lagt över all makt över vår framtida matproduktion och odling i händerna på några få globala aktörer som dominerar jordbruks och frömarknaden. Detta på bekostnad av den kunskap som gått ner genom generationer om fröodling och självförsörjning, vilket leder till att frölagren inom landet är nästintill icke-existerande.
Istället för att odla och skörda fröer anpassade efter våra förutsättningar, är de flesta fröer som finns att köpa i butikerna hybrider och moderna sorter från multinationella företag, där endast ett fåtal sorter finns att tillgå och där fröer oftast inte går att spara. Det skapar ett behov av att köpa nya fröer varje säsong, istället för att odla sina egna. Våra trädgårdar och odlingar blir därmed mer och mer likriktade.
I boken Det omistliga, Om förlusten av mångfald i natur och kultur – och hur den kan återskapas skriver den norska antropologen Thomas Hylland Eriksen om hur globaliseringen skapar en likformig värld. Han menar att vi nu har lämnat antropocen, människans tidsålder, och gått vidare till homogenocen, likformighetens och förflackningens tid. Genom standardiseringar, kortsiktigt tänkande och storskalighet försvinner komplexitet, flexibilitet och mångfald både inom den kulturella och den biologiska sfären. På platser där hundratals språk tidigare talades finns nu bara ett fåtal kvar, samtidigt som de lokala maträtterna byts ut mot internationella, den lokala arkitekturen mot betongbyggnader och specifika grödor ersätts med några få som odlas i stor skala. De må vara mer produktiva, men förlitar man sig endast på några få grödor finns ingen backup om de drabbas av sjukdomar, istället försvinner hela skördar, som vi har sett under de senaste årens opålitliga väder. Betongmurar kan inte stå emot hårda regn eller översvämningar på samma sätt som lokalt anpassade system med naturmaterial har gjort. Maträtterna ger inte samma näring och innehåller inte lokala ingredienser. Språken urlakas och kan inte uttrycka alla de nyanser som behövs i samspelet med platsen det är knutet till. Förlusten av mångfald skapar sårbara samhällen, inte bara bland människor men bland allt liv.
Flexibiliteten minskar hela tiden
Vi människor behöver mångfald och lokala variationer för att utvecklas på ett hållbart sätt, och det gör även växter och djur. Zoologen Jakob Johann von Uexküll beskrev detta genom begreppet Umwelt. Precis som jag upplever min omgivning på ett sätt som skiljer sig från hur du uppfattar din, har växter och djur sina egna upplevelser och sina egna sätt att tolka tecken, semios, i sin omgivning, som får dem att utvecklas.
Detta synsätt inspirerade till en ny lära, biosemiotiken, som undersöker de tecken med vilka olika livsformer kommunicerar inom den biologiska världen. Den danska biologen och biosemiotikern Jesper Hoffmeyer beskrev de ekologiska systemens evolution som något som drevs av en semiotisk frihet, där ökad komplexitet skapade fler relationer och processer, vilket skapade fler biologiska nischer och ökad mångfald. Det är först nu som vi ser en vändning, den semiotiska friheten, alltså flexibiliteten, minskar hela tiden på grund av standardisering och specialisering som skapar mer likriktning och mindre mångfald.
När vi köper samma fröer från samma företag i olika delar av världen med helt olika förutsättningar för odling, skapas mindre variation och därför mindre flexibilitet och anpassningsförmåga. Grödorna får mindre och mindre att kommunicera med i den omgivande miljön, deras Umwelt, och blir därmed svaga. De behöver ofta hjälp av bekämpningsmedel och konstgödsel, ytterligare likriktade produkter som blir nödvändiga inom jordbruk av alla dess slag, och som konkurrerar ut den biologiska mångfalden.
Fröer från kulturarvssorter däremot, har en genetisk kod, eller ett språk, som utvecklats av förhållanden med hög flexibilitet, där grödan kan skapa de bästa förutsättningar för fortplantning och produktivitet utefter de lokala omständigheterna. De har alltså en högre motståndskraft och är mer anpassningsbara till att klara vissa väderförhållanden, och producerar bra utan hjälp av konstgödsel eller bekämpningsmedel. Men dessa fröer är det få som vet hur man odlar och de är på väg att försvinna.
Det finns andra sätt
Det kanske låter hopplöst, och ja den största delen av Hylland Eriksens bok är nedslående, speciellt den träffande bilden av bulldozern som jämnar både natur och kultur med marken och ersätter dem med samma byggnader, grödor, konsumtionskultur och språk överallt. Dokumentärens drönarbilder av en stor traktor på enorma sädesfält, med samma spannmålsgröda som odlas över hela världen, ger en tydlig bild av vad förflackningens tid innebär. Men både dokumentären och boken visar på alternativen, det finns andra sätt att förhålla sig till världen och vår utveckling på. Kunskap som funnits bra mycket längre än den gröna revolutionens och den globala marknadskapitalismens effekter på naturen finns fortfarande att tillgå, den bevaras av eldsjälar och kulturer som ännu inte dött ut. I Sverige finns små fröföretag som sprider kunskap, engagerar odlare och bygger upp ett nytt lager av svenskodlade fröer som inte bara sparas, instängda i en fröbank för en kommande kris, utan används och därmed anpassas och fortsätter att utvecklas efter rådande förhållande. Det finns fröorganisationer som Sesam, som byter frön och håller den traditionella kunskapen vid liv, helt oberoende av fröhandeln.
För som Hylland Eriksen skriver så finns det alternativ till Margaret Thatchers nyliberala devis ”There is no alternative” (TINA) och den globala marknadskapitalismen skenande bulldozer. Istället menar han att ”There Are Many Alternatives” (TAMA). Bland dessa nämner han avtämjning, eller rewilding, det vill säga att låta områden återställas till naturliga biotoper genom att helt enkelt låta dem vara ifred och låta de biologiska processerna skapa nya ekosystem igen. Vi kan åter lära oss av de kulturer som bevarat sin traditionella kunskap och kämpar med att sprida den och sin livsstil vidare, och ta vara på deras syn på naturen som ett besjälat subjekt med rättigheter, i motsats till de nyliberala systemets syn på den som en produkt. Biosemiotiken kan då bli ett vetenskapligt verktyg att använda, för att framhäva den biologiska världens subjektivitet och behov av flexibilitet och mångfald. Rörelsen med ekobyar som inspireras av dessa kulturer samtidigt som de åberopar forskning och försöker leva i enlighet med både den och naturen ger en fingervisning om hur vi kan fortsätta framåt. Det handlar inte om fantasier om att återvända till småskaliga traditionella samhällen, isolerade från resten av världen, utan om att förena traditionell kunskap med nya insikter om vår roll på den här planeten.
När vi bläddrar i frökatalogerna i år finns många olika kulturarvssorter att välja mellan, till och med Gotlandslinsen går att hitta hos ett litet fröföretag. Den räddades från utrotning och finns nu åter i odlingsbäddarna bland hobbyodlare och småskaliga jordbrukare. Ett tydligt tecken på att mångfalden inte gått helt förlorad. Den ligger likt ett frö under den frusna marken och lagras, inom oss, i vår historia, våra kulturer och framförallt i våra fröer. Men den går att väcka till liv igen, en mångfaldens vår. Vi behöver bara se till att så våra fröer, se dem växa, gå i blom och sätta nya frön att skörda. Och fortsätta så.
Selma Yousif Mesbah
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
