Myanmars bedrägericentraler

Bedrägerier Myanmar har i årtionden plågats av etniska och politiska inbördeskrig och förbannats av omfattande drogproduktion i den så kallade Gyllene triangeln. Men nu destabiliseras landet av en helt ny företeelse: en kedja av bedrägericentraler i norr och utefter gränsen till Thailand. Sociala medier används för att beröva folk över hela världen på sina besparingar. Och det rör sig om miljardbelopp.

Officiellt har både Thailand och Myanmar vidtagit stränga åtgärder mot de bedrägericentraler som upprättats längs gränsen mellan de båda länderna. Även kinesiska myndigheter är inblandade i försök att stänga dem. Amerikanska FBI har varit i gränsområdena för att utreda verksamheten och pekar ut etniska rebeller, särskilt de från Myanmars karenminoritet, som skyldiga.

Centralerna ligger i områden under deras kontroll och en sådan grupp, kallad Karen National Army (KNA), utsattes för sanktioner av Storbritannien 2023, och den 5 maj 2025 utfärdade de amerikanska myndigheterna ett uttalande där man slog fast:

”I dag definierade det amerikanska finansdepartementets kontor för kontroll av utländska tillgångar the KAN, en milis i Myanmar, som en transnationell kriminell organisation, och gruppens ledare Saw Chit Thu och hans två söner, Saw Htoo Eh Moo och Saw Chit Chit, för deras roll i att underlätta cyberbedrägerier som skadar amerikanska medborgare och i drivandet av människohandel och gränsöverskridande smuggling… Även om statistiken varierar har amerikanska offer för cyberbedrägerier som dessa förlorat miljarder dollar under de senaste tre åren.”

Verkligheten är emellertid betydligt mer komplicerad än så.

Betalar skyddspengar

Lester Freamon, en fiktiv detektiv i den amerikanska TV-serien The Wire, fällde ett berömt uttalande om droghandeln: ”Det är det här som är problemet. Man följer drogerna och det leder till narkomaner och knarklangare. Men om man börjar spåra pengarna vet man inte var i helvete man kommer att hamna”.

Detsamma kan sägas om dessa bluffcentraler. KNA och dess ledare är inte oskyldiga; verksamheten förekommer i områden de kontrollerar tvärs över gränsen mellan Thailand och Myanmar. Men en lokal krigsherre som Saw Chit Thu och hans söner är knappast ledare för någon ”transnationell kriminell organisation”. Utländska brottslingar, som tillhör verkliga transnationella kriminella syndikat, betalar skyddspengar till KNA och andra karen-fraktioner för tillstånd att verka inom områden under deras kontroll.

Samma syndikat driver också liknande centraler i Kambodja, men arrangemanget där är annorlunda: bedragarna verkar inom regeringskontrollerade områden.

Inga karener i Myanmars östra berg driver centralerna eller kontrollerar de bitcoinkonton dit enorma summor pengar försvinner. Arbetet på plats utförs av hundratals, enligt vissa källor även tusentals, personer som rekryterats med eller mot sin vilja av okända företag, eller, säger källor i gränsområdena, lockats dit med löften om höga löner. Dessa företag är i sin tur underställda skalbolag baserade i Kina, Hongkong och Macao. Och det är där de stora beloppen hamnar och tvättas innan de förs vidare till privata bankkonton över hela världen.

Kinesiska gäng

Det hela började för drygt tio år sedan då en helt ny stad som gavs namnet Shwe Kokko byggdes på andra sidan Moei, en flod som utgör gräns mellan Thailand och Myanmar.

Jag var där 2019 och såg hur moderna flervåningshus, jättelika lagerlokaler, hotell och restauranger höll på att uppföras i vad som tidigare varit ödemark. Då sågs det hela som en del av den kinesiske ledaren Xi Jinpings Belt and Road Initiative (BRI), ett ambitiöst program för att sprida kinesiskt ekonomiskt inflytande i regionen.

En stor del av arbetskraften kom från Kina medan byggnadsmaterial, maskiner och råvaror fördes in från den thailändska sidan. Gränsstaden Mae Sot på den östra sidan av Moei blomstrade och även där pågick en febril byggverksamhet. De kinesiska investerare som byggde Shwe Kokko hade registrerat Yatai, deras eget företag, i Myanmar och KNA, karenmilisen som kontrollerade Shwe Kokko, hade ingått ett eldupphöravtal med Myanmars armé. Det fanns ingen risk att strider skulle utbryta där och det hela var lagligt på bägge sidor av gränsen.

Men sen kom Covid-19 pandemin och BRI sattes på sparlåga. Samtidigt stängde de kambodjanska myndigheterna alla casinon i hamnstaden Sihanoukville och förbjöd spel på internet. Resultatet blev att flera av de etniskt kinesiska gäng som tidigare drivit den verksamheten flyttade till miliskontrollerade områden i östra Myanmar. Pandemin hade också gjort att tusentals IT experter, de flesta indier men också pakistanier och bangladeshier och en del afrikaner, som arbetat i Dubai blev arbetslösa. Hur många av dem som lurades till östra Myanmar eller kom helt frivilligt är omöjligt att säga. Vad vi vet är att en hel del flyttar fram och tillbaka mellan de nya bedrägericentren i Shwe Kokko och de som fortfarande finns kvar i Kambodja. Så det kan inte bara röra sig om tvång, vilket internationella medier har rapporterat.

Äldre mer lättlurade

I princip går det till så här. På gatunivå i ett flervåningshus i Shwe Kokko ser man butiker och kaféer. Det verkar vara helt normalt. Men på andra våningen finns stora, öppna rum där dataoperatörer sitter och granskar sociala medier för att identifiera potentiella offer, i första hand äldre personer som de antar är mer lättlurade än yngre. Operatörerna chattar med dem, knyter vänskapsband och vinner deras förtroende. Efter ett tag föreslår operatörerna en investeringsmöjlighet, vanligtvis i Bitcoin och andra kryptovalutor. Om offret sväljer betet går fallet upp till tredje våningen, där skickliga bedragare och datorspecialister tömmer offrens bankkonton på ett sätt som är nästan omöjligt att spåra. Enligt interna källor överfördes enbart förra året belopp motsvarande 60-70 miljarder kronor från individers bankkonton för att sedan tvättas och bli omöjliga att spåra.

Medan Yatai och dess KNA-partner är de enda aktörerna i Shwe Kokko, nya och även större center har vuxit fram söder om Shwe Kokko vilket gjort hela gränsen till ett enda stort område där kriminella gäng utför bedrägerier av skilda slag. Och situationen i söder är betydligt mer mångsidig och kaotisk. Bolag med namn som China Unicorn (Hongkong), Junxin Holdings, Xiong Shijia och Huan Ya International Holdings Group har investerat miljontals amerikanska dollar i de södra bedrägericentralerna och det är näst intill omöjligt att identifiera de faktiska ägarna av dessa företag. Namnen de använder halvofficiellt är förmodligen inte ens de riktiga; de faktiska operatörerna är gömda bakom lager efter lager av skalbolag, varav de flesta kan spåras tillbaka till Kina, Hongkong, Macau och skatteparadis i Stilla havet.

Företagens förhållande till mäktiga intressen i Kina är en öppen fråga. Yatais direktör She Zhijang hade länge ett gott förhållande till den kinesiska ambassaden i Yangon. Men 2022 greps han i Thailand och utvisades till Kina i november förra året. Chen Zhi, en kinesisk affärsman som investerat stora belopp i tvivelaktiga projekt Kambodja, utvisades till Kina i januari. Även han hade haft nära kontakter med makthavare i Kina. Wan Kuok-koi, en välkänd, tredje kinesisk entreprenör som investerat i de södra scamcentralerna i Myanmar, tycks däremot ha klarat sig alldeles utmärkt.

Kinesiska maffian

På nittiotalet, då Macao fortfarande var en portugisisk besittning, var Wan ledare för territoriets del av den mäktiga 14K-triaden, den kinesiska motsvarigheten till maffian. Han arresterades 1998, ett år innan Macao övergick till kinesiskt styre, och dömdes till femton års fängelse, bland annat för att vara medlem i ”en illegal organisation”, alltså en triad. Han blev frigiven 2012 och etablerade sig genast som en framstående affärsman, först i Kambodja och sedan i bedrägerizonen i östra Myanmar.

Där sade han öppet att hans projekt var en del av president Xis BRI.

I Kina har det alltid rått ett symbiotiskt förhållande mellan ämbetsmannaväldet och hemliga sällskap där de senare utför uppdrag för de förra och i gengäld får beskydd för sin rent kriminella verksamhet. Kopplingarna blev uppenbara för omvärlden under åren innan Hong Kongs återförening med ”moderlandet” den 1 juli 1997. Den 8 april 1993 höll Tao Siju, chef för Kinas säkerhetstjänst, en presskonferens för en grupp lokala reportrar i det då brittiska Hong Kong. Efter att ha klargjort att de ”kontrarevolutionärer” som hade demonstrerat för demokrati på Himmelska Fridens torg i Peking 1989 inte skulle få sina långa fängelsestraff reducerade började han tala om triaderna: ”När det gäller organisationer som triaderna i Hong Kong, så länge de är patriotiska, så länge de är angelägna om Hong Kongs välstånd och stabilitet, bör vi förena oss med dem.” Tao bjöd in de ”patriotiska triaderna” till Kina för att etablera företag där, vilket de också gjorde.

Några dagar innan Tao gjorde sitt häpnadsväckande offentliga uttalande hade en ny glittrig nattklubb vid namn Top Ten öppnat i Peking. En av delägarna var Charles Heung Wah-keung en framstående figur inom Hong Kongs film- och underhållningsindustri och ledande inom Sun Yee On triaden – och den andre var Tao själv.

Brickor i större spel

Uttalandet sände chockvågor genom Hong Kongs dåvarande professionella polis, och det blev skrevs kritiska artiklar i territoriets medier, som då var oberoende. Men folket i Hong Kong borde inte ha blivit förvånade. Deng Xiaoping, fadern till de ekonomiska reformer som omvandlade Kina från att ha varit strängt socialistiskt till att bli kapitalistiskt, hade under årens lopp antytt att det fanns kopplingar mellan Kinas säkerhetstjänst och vissa triader i Hong Kong. I ett tal i Folkets stora sal i oktober 1984 hade Deng påpekat att inte alla triader var dåliga. Några av dem var ”goda” och ”patriotiska”, sa han.

Innan Kina tog över styret av Hong Kong var vissa ”patriotiska” triader Beijings ögon och öron i territoriet. De infiltrerade fackföreningar, media och organisationer i det civila samhället och rapporterade till myndigheterna inne i Kina. I juli 2019, då Hong Kong hade varit en så kallad självstyrande Speciell Administrativ Zon i mer än två decennier och lokalbefolkningen krävde demokratiska reformer, stormade maskerade män utrustade med träpåkar och järnrör in på en tågstation i Hong Kong och attackerade folk som kom hem från ett möte för demokrati. I andra incidenter sågs ligister misshandla demokratiaktivister och ta bort tält och de barriärer som de hade satt upp. Naturligtvis vidtogs inga åtgärder mot förövarna.

Män som She, Chen och Wan åtnjöt beskydd därför att deras investeringar gynnade Xis BRI. Men enligt lokala källor blev She och Chen för stora och svåra att kontrollera. Samma källor säger också att deras beskyddare i Beijing måste ha hamnat på fel sida i en maktkamp mellan Xi och höga arméofficerare som nyligen rensats ut. She och Chan kanske inte själv valde sida, men mäktigare personer som skyddade dem var förlorare i den maktkampen. Vilka de kunde vara är höljt i dunkel och det är, enligt interna källor, fullt möjligt att inte ens She och Chan kände till deras identiteter. Wan däremot måste ha hamnat på ”rätt” sida eftersom han klarat sig och fortsätter att vara aktiv i de södra bedrägericentraler.

Det finns helt enkelt för mycket pengar att tjäna för alla, och så länge lokala och internationella brottsbekämpande myndigheter inte på allvar försöker följa pengarna bortom gränsen och skalbolag är det inte sannolikt att några framsteg kommer att göras. She och Chan å den ena sidan och Wan å den andra måste ses som brickor i ett mycket större spel och det är vad som nu utspelar sig i gränsområdena mellan Thailand och Myanmar. Och om man som Freamon sade börjar spåra pengarna vet man inte var man hamnar.

Bertil Lintner