Krönika Den amerikanska utrikesministerns anförande i Tyskland, inför det säkerhetspolitiska etablissemanget, har beskrivits som lugnande och ett nytt tonläge från USA. De som förmedlar den bilden sprider dimridåer, skriver German Bender.

Analyserna av den amerikanska utrikesministern Marco Rubios tal på säkerhetskonferensen i München har varit förbluffande undermåliga.

Alltifrån nyhetsjournalister och specialistreportrar till utrikespolitiska experter och svenska politiker har tolkat talet som en ”hyllning till Europas kultur och historia” och ”ett budskap om att Europa och USA hör ihop”.

USA-forskaren Jan Hallenberg menar att talet var ”ett steg framåt”.

Samma underliggande budskap

Vår egen utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) påstår att ”många är lättade” över talet. Själv lever hon i tron att ”Rubio sträcker ut en hand till Europa”.

Flertalet bedömare har försökt se en strimma av ljus i vanvettet genom att jämföra med något ännu värre, nämligen det konfrontativa och Europa-kritiska talet vicepresidenten JD Vance höll på samma konferens i fjol.

Det heter att Marco Rubios ordval var mer nedtonat och försonande.

Vissa kommentatorer är samtidigt skeptiska och påpekar att det underliggande budskapet fortfarande är detsamma – USA:s krav på att Europa ska anpassa sig och slå in på en konservativ väg med upprustning och stängda gränser kvarstår.

Men en återkommande iakttagelse från de flesta som uttalat sig om Rubios anförande är att Marco Rubio lovordade Europa och framhöll de historiska banden mellan vår kontinent och USA.

Knappt någon (med undantag för DN:s Michael Winiarski) noterade däremot att Rubio inte sa ett ord om folkmorden på ursprungsbefolkningar och den transatlantiska slavhandeln som européernas kolonisering av Nordamerika innebar.

Och inte ett ord om de ovärderliga bidrag som dessa folkgrupper gjort och fortfarande gör till USA som land.

Undrar vilket tal de lyssnade på?

Den förljugna eurocentriska historieskrivning som Rubio tilläts sprida från talarstolen och den dystopiska ”alliansen” mellan Europa och USA som han målade upp, bygger i själva verket på en djupt rasistisk och auktoritär samhällsordning som borde ha väckt fasa och bestörtning hos de reportrar och ”experter” som kommenterade talet.

Man undrar vilket tal de lyssnade på?

Ingen tongivande ”expert” eller politiker har till exempel uppmärksammat följande passage i talet (min översättning):

Under fem århundraden, fram till slutet av andra världskriget, hade väst expanderat – dess missionärer, pilgrimer, soldater och upptäcktsresande strömmade ut från dess kuster för att korsa oceaner, bosätta sig på nya kontinenter och bygga väldiga imperier som sträckte sig över jordklotet.

Men 1945, för första gången sedan Columbus tid, började västvärlden krympa. Europa låg i ruiner. Hälften av det levde bakom en järnridå och resten såg ut att snart följa efter. De stora västerländska imperierna hade gått in i en livshotande nedgång, påskyndad av gudlösa kommunistiska revolutioner och av antikoloniala uppror som skulle omforma världen och omsvepa stora delar av kartan med den röda hammaren och skäran under de kommande åren.

Mot den bakgrunden kom då, liksom nu, många att tro att västvärldens era av dominans hade nått sitt slut och att vår framtid var dömd att bli en svag och blek efterklang av vårt förflutna. Men tillsammans insåg våra föregångare att nedgång var ett val – ett val de vägrade att göra. Det var detta vi gjorde tillsammans en gång tidigare, och det är detta president Trump och USA vill göra igen nu, tillsammans med er.

(…)

Det vi vill ha är en återupplivad allians som erkänner att det som har plågat våra samhällen inte bara är en rad dåliga politiska beslut utan en åkomma av hopplöshet och bekvämlighet. En allians – den allians vi vill ha – är en som inte förlamas till passivitet av rädsla, rädsla för klimatförändringar, rädsla för krig, rädsla för teknik.

Skaka av oss “rädsla för krig”?

Rubio framställer alltså den europeiska kolonialismen – ”väldiga imperier som sträckte sig över hela världen” – som en storhetstid han hoppas att USA och Europa ska återskapa tillsammans.

Han utmålar den postkoloniala frihetsvåg som svepte över världen efter andra världskriget som ”en livshotande nedgång”.

För att återuppliva alliansen mellan USA och Europa vill han att vi skakar av oss vår ”rädsla för krig”.

Läs det igen.

Rädsla för krig.

I Rubios ögon är det något negativt.

Talet var kristallklart.

Det är ett nykolonialt och fascistiskt tal, bemängt med högerextrema troper som dådkraft, dominans, rädsla, undergång, teknik, krig, erövring och kulturell överhöghet.

Frågan är varför så få vill ta in det.

Carl-Oskar Bohlin (M), Sveriges minister för civilt försvar, var en av åhörarna på plats som ställde sig upp och applåderade när Marco Rubio talat klart.

Kanske var han överens med sin kollega Maria Malmer Stenergard, som sa följande efter talet: ”Jag hoppas att det vi hörde här i dag också kommer att vara linjen från USA framöver.”

Så här kan det inte fortsätta

DN:s Michael Winiarski framstår som det klarsynta barnet i Kejsarens nya kläder, när han skriver att ”Rubios historik måste låta som ljuv musik i amerikanska högernationalisters och rasisters öron.”

Den ljuva musiken verkar dock ha låtit annorlunda i svenska öron.

I stället har det dominerande budskapet till svenska folket från såväl medier som det politiska etablissemanget varit att Rubios tal signalerade ”försoning”, ”ett steg framåt”, att ”många är lättade”.

Så här kan det inte fortsätta.

Att sprida en välvillig och lugnande bild av Trump-regimens agenda är inte längre naivt, som det möjligen var under presidentens första år.

Nu är det vilseledande och direkt oansvarigt.

Frågan är när det blir medlöperi.

German Bender är utredningschef på Arena Idé och knuten till Harvard Law School