Debatt Om vi menar allvar med barnets bästa kan vi inte acceptera att frihetsberövade barn blir en budgetpost.
Sverige beskriver sig gärna som ett föregångsland för barnets rättigheter. Ändå hålls barn och unga inlåsta i statens institutioner långt efter att deras vårdbehov har upphört. Institutet för mänskliga rättigheters rapport ”I väntan på vadå?” visar att detta inte är undantag, utan ett systemfel.
Rapporten slår fast att mellan 8 och 16 procent av barnen på Statens institutionsstyrelses (SiS) ungdomshem är utskrivningsklara – men blir kvar. I vissa perioder har var sjätte ungdom varit frihetsberövad utan laglig grund. Det handlar om barn som bedömts redo att lämna, men som ändå hålls kvar i låsta miljöer, ofta i månader.
Detta är inte bara en rättsosäkerhet. Det är ett godtyckligt frihetsberövande i strid med både barnkonventionen och Europakonventionen. Och det är djupt skadligt. Forskningen är entydig: långa vistelser i låsta institutioner förvärrar psykisk ohälsa, försvårar återanpassning och skapar misstro mot samhället.
Jag har själv arbetat som chef inom SiS. Jag har sett hur detta fungerar i praktiken. Hur flickor som redan bär på trauma blir kvar, inte för att de behöver vård, utan för att systemet inte förmår – eller inte vill – släppa taget. Hur beslut om utskrivning fördröjs, hur ansvar skyfflas mellan myndigheter, hur tiden går medan barnets liv står still.
Detta sker inte av misstag. Det sker i ett system där varje dygn på institution genererar pengar. SiS är inte vilken myndighet som helst – den är navet i en statlig vårdkedja där frihetsberövande barn är en intäktsbärare. Ju längre barnen hålls kvar, desto mer pengar omsätts. Sammantaget handlar det om miljardbelopp varje år.
Låt oss kalla saker vid deras rätta namn: detta är den moderna tidens barnindustri. En industri som lever på att barns frihet begränsas, där inlåsning normaliseras och där rättigheter blir förhandlingsbara när de står i konflikt med organisatoriska behov.
Särskilt utsatta är flickor. De är överrepresenterade bland dem som sitter kvar på övertid. Många har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eller trauma i bagaget. I stället för skydd möts de av kontroll. I stället för rättssäkerhet möts de av ett system som låser dörren och väntar.
Sverige har fått upprepad kritik från FN:s barnrättskommitté. JO, Riksrevisionen och Statskontoret har larmat. Nu bekräftar Institutet för mänskliga rättigheter det som många vittnat om i åratal: barn hålls inlåsta utan grund.
Frågan är inte längre om vi vet. Frågan är varför staten fortsätter.
Om vi menar allvar med barnets bästa kan vi inte acceptera att frihetsberövade barn blir en budgetpost. Då måste systemet göras om i grunden. Tidsbegränsade placeringar. Oberoende utskrivningsprövning. Reellt rättsskydd för barn.
Allt annat är ett svek – mot barnen och mot de värden Sverige säger sig stå för.
Michael Himmlegaard, tidigare chef, Statens institutionsstyrelse, forskare i beteendevetenskap och författare.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
