Efter morden bröt en debatt ut om gärningsmannens motiv. På skolan gick många med sitt ursprung i ett annat land, men även mannen hade varit elev där och han beskrivs som en extremt isolerad människa.
Så kan det vara.
Men vi vet också att skjutningen spred skräck och oro bland stora invandrargrupper. På SFI-skolor i andra delar av landet höjdes beredskapen. Inrymning blev ett ord som i dag används nästan överallt i samhället.
Förebyggande arbete fungerar
Vi vet också att det aldrig helt och hållet går att gardera sig mot attentatsmän av den typ som slog till mot Risbergska. Eller för den delen det fruktansvärda mordet i Rönninge i början av det här året. Psykisk sjukdom existerar och hur täta skyddsnät vi än väver i välfärden finns alltid en risk att någon slinker igenom.
Men självklart går det att förebygga. Genom att ta varningssignaler på allvar, en väl utbyggd socialtjänst och psykvård går det att fånga upp fler av de som är på väg mot avgrunden.
Dessutom vet vi att skjutningar som samhällsfenomen inte sker i ett tomrum. Det är något som får en person att ta till vapen och döda mer eller mindre slumpvist utvalda medmänniskor.
En sådan faktor är förstås tillgången till vapen.
I USA, där det finns fler privatägda skjutvapen än invånare, begås det varje år mellan 600 och 700 skjutningar där fler än fyra personer dödas. Det är alltså nästan två dåd om dagen.
Även i Sverige har vi sett en ökning av antalet skjutningar de senaste åren, främst relaterat till gängkriminalitet, men, enligt kriminologer och poliser som kan något som saken, även kopplat till utanförskapet i landets miljonprogramsområden. Utan segregation färre skjutningar.
Hårdare samhällsklimat
En annan faktor är samhällsklimatet. Utan att klistra etiketter på något enskilt dåd eller någon enskild tragedi är det ett faktum att ett samhälle med skarp polarisering, med hat och hot och starka bilder av att det finns ett ”vi” och ett ”dom” också är ett mer våldsamt samhälle.
Ett land där politiker kan säga att migranter som vill komma till Sverige är ett ”pack” som måste hållas på avstånd, som vice statsminister Ebba Busch nyligen gjorde, är också ett land där konfliktnivån är så hög att man måste räkna med ökade spänningar.
Alldeles oberoende av den diskussionen: i dag minns vi offren på Risbergska.
De som gick till skolan den dagen som andra dagar. Som hade liv, familjer, vänner, kollegor och skolkamrater.
Några dagar efter skjutningen hölls en minnesceremoni där Michael Horvath Dahlmans dikt ”När orden tog slut” lästes av Parwin Hoseinia. En dikt som kommit att symbolisera både sorgen, oron för utvecklingen och det mänskliga hoppet.
Några rader ur den dikten får avsluta den här texten:
Vad är ett liv?
Ett liv är en låga som brinner.
Ett liv är att styra vinden in i lungorna och ut igen.
Ett liv är ett skrik.
Ett liv är ett ord.
Ett liv är ett namn.
Om du har en röst ska du tala.
Om du har ben ska du gå.
Om du har händer ska du hålla dem i mina
så att vi kan tala med varandra genom pulserande rytmer.
Du ska tala med ord som rinner som ett blodomlopp i världen,
från Eufrat, genom mörka moln på Europas himmel till ett regn av tårar över Svartån
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
