Det nordiska samarbetet har på många sätt varit en framgångssaga, skriver Folke Sundman och Lauri Kontro.
Den nuvarande internationella regelbaserade världsordningen är i snabb förändring. Kriget i Ukraina, USA:s nya utrikespolitik, Kinas uppgång och det globala syds stärkta ställning förändrar i snabb takt de internationella spelreglerna.
Betydelsen av den pågående förändringen kan väl jämföras med Sovjetunionens kollaps, som innebar att hela kontinentens politiska ordning ställdes i ett nytt läge. Förändringen berör alla former av mellanstatligt samarbete – säkerhet, ekonomi och kultur.
För att trygga sin ställning
De nordiska länderna utgör både inom EU och Nato en betydande grupp av stater, vars medlemmar dock inte i alla frågor talar med en röst. Alla nordiska länder är emellertid numera med i Nato efter att Finland och Sverige anslutit sig. Danmark, Sverige och Finland är medlemmar i EU, medan Norge och Island tillhör europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), som är en slags lättversion av EU. Den gemensamma valutan euron används endast i Finland, men euroländernas penningpolitik påverkar direkt penningpolitiken i alla nordiska länder.
Eftersom de nordiska länderna även som civilsamhällen utgör ”en och samma familj” vore det naturligt att de strävar efter att utveckla sitt inbördes samarbete ännu längre än i dag för att trygga sin ställning i en föränderlig värld.
Det nordiska samarbetet har på många sätt varit en framgångssaga. I Norden har man i praktiken genomfört mycket av det som EU först under de senaste åren har börjat arbeta med. Exempel på detta är passfrihet, gemensamma arbetsmarknader, socialförsäkringsavtal, språkavtal och många andra överenskommelser. Nordiska medborgare kan fritt välja bostadsort, flytta mellan länderna och utöva sitt yrke i ett annat nordiskt land. Norden är redan i dag en slags statsbildning, utan att vara en statsunion eller federation.
Nordens ekonomi hör till världens femton största. Medborgarnas bildningsnivå är hög. De nordiska länderna är fria parlamentariska demokratier och rättsstater där medborgarnas grundläggande rättigheter vilar på en stark grund. Därtill binds de nordiska länderna samman av gemensam historia, språk och kultur.
Ett europeiskt Nato?
De kommande åren kan förändra världen på ett drastiskt sätt. Oligarkier klarar sig fortsatt väl globalt, den radikala högern är på frammarsch i flera industriländer och stormakterna strävar efter att dela upp världen i egna intressesfärer på samma sätt som efter andra världskriget. Kampen om kontrollen över naturresurser är ett av Rysslands motiv i kriget i Ukraina, i USA:s operationer i Latinamerika och i planerna på att ta kontroll över Grönland. Den nuvarande digitala världen erbjuder dessutom allt bättre verktyg för extern inblandning i andra staters angelägenheter, och det är uppenbart att vi i kommande val även i Norden kommer att möta nya former av valpåverkan.
Inget nordiskt land har på egen hand tillräckliga resurser för att effektivt motverka dessa hot. Tillsammans kan de nordiska länderna däremot utgöra en politisk, ekonomisk och militär kraft som även stormakterna måste ta hänsyn till. Nordens strategiska läge i norr mellan stormakter är både ett problem och en möjlighet. Som enad aktör kan Norden också påverka stormakternas beslut. I detta sammanhang är det särskilt relevant att stärka Nordens roll genom fördjupade relationer med länderna i det globala syd och genom samarbete för att återuppliva och förnya den regelbaserade världsordningen.
Om USA genomför sitt hot att ta kontroll över Grönland skulle det med stor sannolikhet innebära slutet för det nuvarande Nato och en grundläggande förändring av relationerna mellan Europa och Amerika. Frågan om att stärka Grönlands säkerhet borde lösas inom Nato.
Anpassningen till ett eventuellt sönderfall av Nato är ingen enkel uppgift. Ändå finns det skäl att tro att det även i ett sådant läge kan hittas lösningar som möjliggör ett ”europeiskt Nato”. Nordens gemensamma försvar är så starkt att det i sig skulle kunna utgöra en stabil grundpelare även för ett nytt europeiskt Nato. Ett kärnvapenfritt Norden bör dock vara utgångspunkten också för en framtida gemensam säkerhetspolitik.
Mer än summan av delarna
Ett nordiskt block som uppträder med en röst – ”the Nordics” – skulle vara betydligt mer än summan av sina delar. Ett fördjupat samarbete förutsätter en reform av de mellanstatliga samarbetsstrukturerna och ett tätare politiskt beslutsfattande mellan länderna. Nordiska rådet kunde ges en viktigare roll än i dag, och de nordiska statsministrarnas möte kunde fungera som Nordens regering, ansvarig för beredning och genomförande av strategiska beslut.
Norden bör bli mer självförsörjande än i dag, inte bara materiellt utan även när det gäller digitala tjänster, som i nuläget är beroende av amerikanska och kinesiska plattformar. Länderna kan också enas om en gemensam politik för regleringen av sociala medier.
Förverkligandet av den nordiska idén kräver fortsatta konkreta reformer som påverkar medborgarnas vardag. Om de nationella personbeteckningarna fungerade i hela Norden skulle det underlätta det dagliga livet och exempelvis möjliggöra öppnande av bankkonton i ett annat nordiskt land. I skolornas språkundervisning bör undervisningen i grannländernas språk stärkas vid sidan av engelskan. Detta är särskilt viktigt för svenskan i Finland och finskan i Sverige. Ett nordiskt oberoende mediesamarbete skulle ytterligare kunna stärka den kulturella grunden för nordisk identitet. Det nordiska ungdomsutbytet och studier i ett annat nordiskt land kunde relativt enkelt mångdubblas jämfört med i dag.
Ett starkare Norden uppstår inte enbart genom deklarationer på hög nivå. Det kan endast ske om de nordiska länderna – internt och sinsemellan – förmår värna de grundläggande drag som har gjort dem till en internationellt intressant och till och med beundrad region. Det innebär framför allt att säkra och vidareutveckla den nordiska inkluderande och jämlikhetsinriktade välfärdsmodellen, respekten för demokratins och rättsstatens principer samt starka verksamhetsmöjligheter för ett brett och aktivt civilsamhälle. Det innebär också ett långtgående gemensamt nordiskt försvar – antingen inom ramen för det nuvarande Nato eller ett nytt ”europeiskt Nato”.
Lauri Kontro
Folke Sundman
Lauri Kontro är tidigare chefredaktör för Maaseudun Tulevaisuus och har bland annat arbetat som pressråd vid Finlands ambassad i Stockholm. Folke Sundman är tidigare specialforskare vid Utrikesministeriet med lång erfarenhet av nordiskt samarbete, både genom politiken och civilsamhället.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
