Vill vi försvara oss får vi göra det själva

Försvar Det löser inga problem att låtsas som om det finns ett ”Nato utan USA”. Det skriver frilansjournalisten Fredrik Lundberg.

Nu ska vi satsa 5 procent av BNP på försvaret. Det är dels för mycket, dels fel mått. 5 procent är vad NATO-ledarna är överens om, utom Spanien som stannar vid 2 procent. Försvarets storlek skulle kunna bestämmas av vad läget kräver. Men så vill inte försvarsindustrin ha det. De vill ha sin del av den växande kakan, ungefär som kyrkan fick sitt tionde. Försvarsindustrin lobbade igenom 2 procent som mål för Nato 2014. Och nu är målet 5 procent.

Ingen folkomröstning

Ett försvar är en slags försäkringspremie. Man räknar inte med att ens bostad brinner upp, men man betalar en försäkringspremie om den är rimlig. Ett bra försvar behöver förstås pengar. Det är bättre med 100 000 automatkarbiner än 15000. Att utbilda många soldater kostar mer än att utbilda få soldater. Men man kan också sätta sprätt på ett par hundra miljarder om året på ett skalförsvar i form av dyra maskiner som slås ut på några dagar i ett riktigt krig. Hur mycket pengar man än öser på det får man noll i uthållig försvarskraft.

Den underliggande tanken med vårt försvar är att det är ett snabbt krig. Pang pang pang…game over! Men de flesta riktiga krig pågår i år efter år.

Vi gick med i Nato utan folkomröstning, utan meningsfull debatt. Det var ju så bråttom efter den 24 februari 2022. Men var det det? Ryssland körde fast inom några dagar. Det har gått trögt sedan dess. Hade/har de verkligen förmåga att dessutom anfalla både dåvarande Nato, Finland och Sverige?

Att Sveriges säkerhetsläge är det sämsta sedan andra världskriget kan också ifrågasättas. Om man nu tänker sig Ryssland som fiende (det är ju i alla fall närmaste stormakt) så var Sovjet under kalla kriget betydligt starkare. Då kontrollerade Sovjet Baltikum, Polen och Östtyskland. Sovjet hade väldigt stora styrkor. De hade en offensiv strategi; vid krig skulle de störta västerut för att inte ha kriget på hemmaplan. De hade detaljerade anfallsplaner mot Sverige.

Sovjet anföll aldrig

Men Sovjet anföll aldrig Sverige. Det kan ha berott på att de inte hade lust, på att de inte litade på de egna soldaterna eller på att de geopolitiska riskerna ansågs för stora. Men en faktor var också att Sverige hade ett starkt försvar. Det kunde mobilisera en miljon man. Det skulle krävt en stor insats för att bryta ett segt motstånd och ockupera hela landet och en ännu större insats för att slå ner ett långvarigt gerillakrig, eller ”fria kriget” som det hette.

Ingen imperialist vill invadera Afghanistan. Sovjet försökte 1979 och fick ge upp efter 10 år. USA försökte, med stöd av nästan hela planeten, och fick ge upp efter 20 år. Vietnam (eller kommunisterna om man så vill) besegrade kolonialmakten Frankrike 1954, kastade ut amerikanerna 1975 och slog tillbaka ett kinesiskt anfall 1979. 

Ett försvar som är uppbyggt på rätt sätt ger en effektiv avskräckning. Vietnameserna och talibanerna vann inte för att de hade fler och bättre vapen. De vann på bättre stridsmoral och på att göra kriget impopulärt på fiendens hemmaplan.Om man vill kasta ut en numerärt överlägsen angripare så är det så man gör.

USA har sedan andra världskriget försökt minska egna förluster genom krig från luften och genom att hota med massförintelsevapen. Det är inte trovärdigt. Det har varit massor av krig med en kärnvapenmakt på minst en sida, men ingen har använt dessa vapen sedan den 9 augusti 1945.

En låtsaslek 

När Nato bildades, i april 1949, hade Sovjet större stående konventionella styrkor än USA och Storbritannien. Planen från USA:s sida var att använda atombomber för att avskräcka ett eventuellt sovjetiskt anfall mot Västeuropa. Det var billigare än att ha en massa soldater, tänkte de. Planen sprack redan efter ett par månader, när Sovjet sprängde sin första atombomb.

Nato är, enligt egen uppgift, fortfarande baserat på kärnvapenavskräckning. Det innebär att om någon gör något ”vi” (USA eller Nato) ogillar så hotar vi med att urskillningslöst döda och lemlästa miljoner av deras civila. Det är den enda applikationen för kärnvapen. 

I nästa led kan hot om att använda kärnvapen orsaka mänsklighetens undergång. Men eftersom vi bara hotar blir det en låtsaslek — ett krig utan krig. 

Inte genomtänkt

När Sverige i maj 2022 ansökte om medlemskap i Nato var det inte genomtänkt. Fyra-fem år senare vet vi inte ens om Nato existerar.  Solidariteten inom Nato är ett skämt när USA hotar vårt närmast grannland Danmark med att ta Grönland, och hotar Kanada med annektering. Vi vet inte om USA är på vår sida, eller ens neutralt.

Överhuvudtaget är det naivt att tro på löften. Man kan aldrig veta i förväg om USA skulle gå i krig för Estland eller Sverige, om det innebär en risk för kärnvapenkrig eller ens ett stort krig med Ryssland.

Det löser inga problem att låtsas som om det finns ett ”Nato utan USA”. Vi kan inte lita på att Turkiet, Ungern, Tjeckien, Slovakien och Italien är på vår sida. Det är dessutom fullt tänkbart att odemokratiska krafter regerar i Tyskland, Frankrike, Polen och/eller Storbritannien inom några år.

Ingen garant för fred

Att diktaturer är mer benägna att gå i krig är väl känt. Men demokrati är inte heller en garanti för fred. Demokratierna USA och Storbritannien (under Tony Blair) fick med sig många andra europeiska demokratier på att på lögnaktiga premisser anfalla Irak 2003. Den borgerliga regeringen i Danmark gick med i kriget och i Sveriges riksdag stödde Moderaterna och Folkpartiet också anfallskriget.

Stora fasta allianser har fler problem, både om parterna håller sina löften eller om de sviker dem. Det var allianssystemet som orsakade det första världskriget som ingen förutsåg eller ville ha. Det andra världskriget utlöstes av flera avtalsbrott från Frankrike och England gentemot Tjeckoslovakien.

Vill vi försvara oss får vi göra det själva, vilket var vad som gällde från 1815 till 2024. Det höll Sverige utanför krig i alla dessa år. Vi kan ändå samarbeta med länder vi litar på.

Upprustning ger inte trygghet

Den jätteupprustning som nu pågår ger oss ingen trygghet. Däremot skapar den nya faror. En stark säkerhetsapparat skapar faror för fred och demokrati. President Eisenhower varnade för detta i sitt avskedstal 1961 om det militärindustriella komplexet och vi ser fortfarande hela tiden hur säkerhetsapparaten böjer politiken i USA. Och i Thailand, Brasilien, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och halva Afrika. Och här.

Några år tidigare, 1957, utvecklade Saab en markrobot för kärnvapen. Den kunde nå Leningrad och den kunde inte skjutas ned. Detta mörkade ÖB om inför Erlander och (utrikesminister) Undén. Militären försatte därmed Sverige i en farlig situation eftersom Sovjet uppfattade robotarna som ett oacceptabelt hot. Robotprojektet lades i tysthet ned 1959, och så småningom hela atombombsprojektet. En lärdom är att det är viktigt att hålla hård civil kontroll över militären, och förhindra dem från att ljuga, mörka och slösa med skattemedel. 

Framtungt försvar

Militären och vapenindustrin har en tendens att välja tekniskt avancerade vapen. “Stora plåtschabrak för att marinofficerarna ska få glänsa på kommandobryggan är ingenting att spilla pengar på”, sa försvarsminister Roine Carlsson 1987 om krav på kustkorvetter. Där hade han inte helt fel, även om han sedan bad om ursäkt. 

Nu har vi ett försvar som är framtungt genom den ensidiga satsningen på flyg. Det var JAS Gripen som slog sönder värnpliktsförsvaret, precis som många varnade för runt 1980. 2012 hade vi ett försvar som skulle kunna hålla ut en vecka, enligt ÖB. Värnpliktsarmén hade flera fördelar. Dels är kvantitet viktigare än kvalitet: många infanterister har mer uthållighet än få flygplan. Dels ger allmän värnplikt en viss garanti för att försvaret används i fredens, folkrättens och demokratins tjänst.

Det är svårare att använda en värnpliktsarmé mot det egna folket och att skicka ut dem i ett orättfärdigt krig. Nu har vi ett försvar av mest legosoldater, och några utvalda värnpliktiga. Om de är lojala mot demokratin? Det kan man inte veta.

Krig och säkerhetspolitik hänger ihop

Ett balanserat försvar är mest inriktat på markförsvar. Alla krig vinns på marken. Ett uthålligt försvar skulle också ge oss en annan sorts försvarsindustri. Nu riskerar Saabs och Bofors’ vapen att bidra till krig i Mellanöstern, Sudan och Thailand. De bidrar också till en elakartad korruption, när fattiga länder använder sina pengar till svenska vapen istället för fattigdomsbekämpning. 

Försvarets forskningsinstitut försökte 2007–2012 sälja kärnvapenteknik (”produkter med dubbla användningsområden”, enligt EU-förordning 428/2009) till Saudiarabien. Affären stoppades, som tur var, av Dagens Ekos reportrar.

Krig och säkerhetspolitik hänger ihop. Det finns knappast någon ”regelbaserad världsordning”. Men det finns vissa element. Det finns FN, domstolarna i Haag, ickespridningsfördraget och andra nedrustningsavtal. Det finns konventioner om hur man ska behandla krigsfångar och civila och om hur man inte ska föra krig. Det ligger i Sveriges och andra små staters intresse att ha så mycket regelbaserad världsordning som möjligt, och det har Sverige också verkat för i många år.

Upplyst egenintresse 

Östen Undéns utrikespolitik lade grunden för vårt säkerhetstänk fram till 2022. Den baserades inte på högspänd idealism utan på det upplysta egenintresset. Den fungerade. I många år hade Sverige ett oproportionerligt inflytande i FN och världspolitiken, mestadels till nytta för världen och oss själva. Neutraliteten var en förutsättning. Andra inslag var en stor biståndsbudget och en klimatpolitik där utsläppsminskningar hemma gav understöd åt aktiv diplomati. 

De hot vi står inför är inte bara en rysk invasion. Terrorism är ett annat hot. Den kan slå till igen, kanske inom ramen för en hybridkrigföring. Vi borde därför minska samhällets sårbarhet, exempelvis genom att avveckla den sårbara och terrorismkänsliga kärnkraften och bygga mer vindkraft. Vi borde ha en aning bättre självförsörjning i Sverige och EU. Det vore till nytta om vi faktiskt skulle hamna i krig eller kris. – till skillnad från MSB:s råd om att i förväg bunkra vatten, och fotogen och konserver. Ryska (och/eller högerextrema) trollfabriker syftar till att sprida skräck och förvirring. De får god hjälp av MSB. 

För Nato är det en praktisk arbetsfördelning att vi ägnar oss åt flyg, men just inget annat utom att köpa dyra vapen från andra länder. Det är en dålig deal för Sverige. En jättesatsning på försvar i form av vapen kommer oundvikligen i konflikt med andra samhällsmål, som att bryta segregation, fattigdom, trångboddhet och förlorat hopp om framtiden.

Ett återinförande av allmän värnplikt kan däremot vara positivt för att minska klyftorna. Vi äldre som gjort lumpen vet att man kan bli vän med folk som kommer från en helt annan miljö och som man aldrig skulle träffat annars. Det är dyrt, ja.  Men effektivare utbildning skulle kunna ske på kortare tid. Den del som kallas kadaverdisciplin är värdelös i krig och därför inget att slösa tid på.

Igelkotten passande symbol 

Ett flexibelt försvar ska också beakta möjligheten av att krigsrisken minskar, och att mobilisera fler om krigsrisken ökar. En kapitaltung krigsmakt kräver däremot planering över ett par decennier, ganska oberoende av både hotbild och teknisk utveckling. Om någon kommer på ett sätt att slå ut en av våra fregatter á tio miljarder med en drönare från Clas Ohlson för 1000 kronor, tror någon att Flottan kommer att avstå från fregatterna? 

Ett bra försvar ska signalera att vi kommer att försvara oss mot anfall. Det är inte samma sak som maximal aggressivitet och offensiv. Tyskland har flera gånger avvisat Ukrainas önskemål om svensk-tyska Taurusrobotar med lång räckvidd. Man ville undvika en upptrappning av kriget. Tyskland har gett ett stort militärt bistånd till Ukraina, men är inte inriktat på att själva gå med i kriget, än mindre på en renande slutstrid med målet att störta Putin-regimen. Att avstå från alltför aggressiva och offensiva vapen är en viktig del av ett bra försvar, redan innan ett krig närmar sig.

Igelkotten är en passande symbol för oss. Den lanserades, osannolikt nog, av högerledaren Gösta Bagge i ett förstamajtal(!) 1940. Det uttrycker ändå en bra och realistisk ambition: att ett litet land kan försvara sig och slå tillbaka mot en numerärt överlägsen motståndare.