Aldrig varit mer angeläget att önska ett Gott nytt år!

Årskrönika Politiska positioner är ständigt förflyttningsbara, skriver Håkan Bengtsson i en krönika om året som gått, och det som väntar. 

Det är väl först i efterhand vi vet vilken historisk betydelse ett enskilt år har i det långa historiska perspektivet.

2025 lade de politiska partierna fast sina strategier inför nästa års val. Schackpjäserna är på plats och lär flyttas hit och dit under de dryga nio månader som återstår.

Så vad kan man säga om det politiska läget? Och vad tycker väljarna om det partierna har att erbjuda? Jag fastnade för en undersökning där väljarna själva får ge sin bild av partierna. Undersökningen var slående.

Inte ett glasklart ställningstagande

Väljarna tycker att Liberalerna och Centerns ”vacklar hit och dit”. Så har det kanske alltid varit. ”Att vara liberal är att vara kluven”, sa en gång den tidigare Folkpartiledaren Gunnar Helén. Citatet brukar användas lite nedsättande. Men för rättvisans skulle bör kanske hela uttalandet tas i beaktande:

”Att ständigt föra argument åt två håll, vare sig nu debatten utkämpas inom en själv eller på offentlig plats. Att vara liberal är att mot en sorts människor försvara det som man nästa dag måste angripa hos en annan. Det kan inte gärna vara lätt för någon att vara en ärlig liberal. Det kostar på att i snart sagt varje kulturell och social fråga bilda front åt två håll – och dessutom se till att de båda frontlinjerna sluter sig till en hållbar helhet.”

Det har nog inte blivit enklare med åren att vara en ”ärlig liberal”. Det var en utmaning redan på Heléns tid.

I intervjuer och debatter avkrävs politiker tydliga svar. Och de som velar i mitten är i dag en spillra av sitt forna jag. På Heléns tid dominerade mittenpartierna Folkpartiet och Centern på den borgerliga kanten. Liberalernas vägval i dag kokar ned till om SD ska släppas in i en kommande Tidö-regering. Vilket Liberalerna har sagt nej till, samtidigt som partiledaren framhåller att Tidösamarbetet fungerar utmärkt.

Ett inte helt glasklart eller klockrent ställningstagande.

De många avhoppen i Liberalernas högsta ledning visar hur krisartat läget är. Om Liberalerna trillar ur riksdagen är det i sig historiskt, men också en stor ironi. För hundra år sedan var Liberalerna det stora vänsterpartiet som stod i konflikt med den tidens höger.

Centern har på sitt håll haft svårt att sätta ned foten. Och även i Centern har det varit rörigt och turbulent. Med flera partiledarbyten. Frågan är om partiet vill eller kan alliera sig med Socialdemokraterna, för något Tidösamarbete är inte aktuellt. Men att ta ställning för Magdalena Andersson är inte heller självklart. Den nya partiledaren Elisabeth Thand Ringqvist har löst dilemmat genom att inte förorda någon statsministerkandidat – före valet. Den vägvalsprocess som länge pågick, och som av allt att döma var mycket uppslitande, verkar avbruten. Också det ett sätt att hantera ett vägval, genom att inte ta ställning.

Centerpartisterna säkert tacksamma

Ett grundläggande problem för Liberalerna och Centerpartiet är att de enligt väljarna ”Klagar mer på andras politik än pratat om vad man själv vill”. Men Liberalerna kan glädjas åt att partiet ändå förknippas med ”individens frihet”. Centerpartisterna är säkert tacksamma över att väljarna tycker att partiet ”förstår företagandets villkor”. Den nuvarande partiledaren har ju varit VD för Företagarna. Anna-Karin Hatt hade haft samma post på Almega, en annan arbetsgivarorganisation.

Och Moderaterna? Föga överraskande förstår Moderaternas enligt väljarna företagandet villkor och eftersträvar ordning och reda. Men det som sticker ut är att hela 73 procent (den största siffran i hela undersökningen) anser att Moderaterna ”står på de välbärgades sida”.

Det borde kanske inte förvåna. Fredrik Reinfeldts Nya moderaterna och löftet om vara det nya arbetarpartiet (varmed avsågs att arbeta, inte arbetare) verkar inte ha satt några djupare spår i väljarnas bild av det gamla högerpartiet, sin egen historia skakar man inte av sig så lätt.

Allt detta är inte någon särdeles bra utgångsposition för Moderaterna inför nästa år, när ett mer folkligt men reaktionärt högerparti nu utmanar.

“På de svagas sida”

Omvänt tycker väljarna att Vänsterpartiet ”står på de svagas sida”. Men det finns också mer problematiska inslag. Vänsterpartiet ”klagar mer på andra…” och står för en politik som bygger på ”önsketänkande”.

Väljarna har ju en tendens att välja bort önsketänkande.

Det har också varit turbulent på vänsterfronten på sistone, med avhopp och uteslutningar och nya mer radikala vänsterpartier under bildande. Vänsterpartiet har en blind fläck som även finns representerad i delar av den socialdemokratiska vänstern. Den märks i form av en underförstådd acceptans på att det är ok att förlora val på den bästa politiken, hellre det än att vinna val på den något sämre politiken.

Förra valet satsade Vänsterpartiet på att vinna arbetarväljare i bruksorterna, och Nooshi Dadgostar satte på sig jobbarhjälmen under sin turné runt landet. Strategin var inte särskilt framgångsrik. Nu läser jag ett reportage i Dagens ETC om att vänstern kan ha bytt strategi, och lagt bygghjälmen från förra valrörelsen på hatthyllan. Tidningen har följt med henne på en barturné och möten med ungdomar på ställen ”som har med ungdomar att göra”. Hon partar med ungdomarna på studentnationer i universitetsorter och håller tal sent på kvällen. Något hon fått kritik för, från högerhåll. Dadgostar svarar att ”det är väl inte fel att ha kul och ha roligt? Men får ha kul. Och vi vänsterpartister har väldigt kul”.

Det var väl meningen, Ebba?

Och Kristdemokraterna? Jag skulle säga att Ebba Busch Thor varit synnerligen framgångsrik. För väljarna anser att paritet ”klagar mer på andras politik än pratar om sin egen”, är ”bakåtsträvande” och är ”fast i det förgångna”.

Och det var väl meningen, eller hur Ebba?

Lite över fyra procent är för tillfället beredda att rösta på Kristdemokraterna. Men partiet har ju en partiledare som gillar att festa, i varje fall under pandemin.

Det finns i dag i väljarnas ögon, bara två partier som ”vill ha stora samhällsförändringar”. Miljöpartiet är ett. Sedan förknippar svenska folket de gröna med två mindre smickrande inslag, nämligen ”önsketänkande” och att partiet ”klagar mer på andra …”.

Socialdemokraterna ses som ”regeringsdugligt”, vet ”hur man sköter Sverige” och anses representera ”trygghet”. När Göran Persson förlorade regeringsmakten 2006 skrev Polly Toynbee i The Guardian att vänsterns stora utmaning är att i opposition framstå som regeringsdugligt och i regeringsställning utgöra sin egen bästa opposition. Underförstått att Person hade varit sämre i det senare avseendet.

Jag vet inte om Magdalena Andersson och hennes entourage läst den där artikeln, men att huvudfokus framför allt annat ligger på att ”säkra hem” valsegern nästa år är uppenbart. Riskminimering är a och o. Vilket inte minst märks när det gäller kriminalpolitiken, där regeringens förslag regelmässigt accepteras eller toppas upp med ännu mer långtgående åtgärder och retorik. Det senaste exemplet var att Socialdemokrater ville att fotboja skulle kunna installeras på barns små fossingar hur unga dom än är.

Frånvaron av alternativ

Socialdemokraterna har en spretig väljarbas, som vetter mot såväl det urbana radikala och de lokala gemenskaperna ute i landet. Det är en inte alldeles enkel sak att hålla ihop denna koalition. Utvecklingen för syster- och broderpartierna i Danmark och Storbritannien, som valt en liknande strategi som de svenska Socialdemokraterna lurar mot, illustrerar riskerna.

Har något övervägt möjligheterna att gå till val på ett framtidsprogram och om inte stora så åtminstone små samhällsförändringar? Att steg för steg göra en annan värld möjlig.

I vår tid är finns den politiska energin på högerkanten och i synnerhet i den extrema högern. Som Per Anders Torvik Langerrød konstaterade i en artikel i Agenda Magasin bottnar detta också i frånvaron av alternativ, på ”Idétørken på ventresiden”

Hur valet sist och slutligen avgörs beror förstås på vad för slags val vi har att fram emot. Blir det ett ”förändringsval”, ett ”skrämselval” där motståndarna utmålas som farliga och opålitliga, ett ”missnöjesval” med en sittande regering eller en folkomröstning om vilken statsminister väljarna gillar bäst? Med detta sagt, har det politiska läget under året varit tämligen stabilt. Den enda stora scenförändringen är att Moderaterna tappat stöd och Sverigedemokraterna gått framåt.

Väljarna har emellertid en kluven bild av partiet. Sverigedemokraterna vill (precis som Miljöpartiet) åstadkomma stora samhällsförändringar och man ”vet vad partiet vill”. Men på den negativa sidan finns också att Sverigedemokraterna är oaktsamma med fakta om det gynnar det egna partiet.

Radikal agenda uppskattas

Det var ganska jämnt skägg mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna i förra valet, med en liten övervikt för Jimmie Åkesson. I allt fler opinionsmätningar är skillnaden nu mellan fyra och sex procentenheter mellan de två partierna. Uppenbarligen attraherar Sverigedemokraternas radikala agenda många väljare, som möjligen därför inte är lika oroande över de negativa dragen.

Det är med andra ord troligt att ledartröjan på högerkanten i nästa val tas över av Sverigedemokraterna.

Historiskt har ju först Folkpartiet haft den rollen. Det var under en period efter andra världskriget då det rådde en konsensus om att bygga upp välfärdsstaten, men det också en konflikt om statens roll och skatternas höjd, där Folkpartiet ledde oppositionen mot de socialistiska inslagen i Socialdemokraternas politik och ambitioner. På 1960-talet tog Centerpartiet över ledarrollen. Partiet ledde och kanaliserade den tidens kritik av den socialdemokratiska samhällsmodellen. Centerpartiet kritiserade centraliseringen, avfolkningen av landsbygden och institutionaliseringen av samhället. Och ledde sedan kampen mot kärnkraften, en symbol för de faror som låg i storsamhällets stora och komplexa system. Det var i hög grad en folklig revolt mot staten och samhällets nya eliter, en kritik som hade en stark grön men också en viss konservativ nyans.

Den här kritiken gled sedan över i nyliberal våg där udden riktades mot den stora ”ofantliga sektorn”, den överstarka staten och de höga skatterna. Här talar vi om en global ideologisk förflyttning som banade väg för privatiseringar och marknadslösningar på allehanda områden. Moderaterna fångade upp de här idéströmningarna och har i 45 år varit det stora borgerliga partiet och den självklara statsbärande kraften på högersidan.
Alla dessa skiften har bottnat i ideologiska vågor och trender, där det parti som bättre än de andra lyckats fånga in tidsandan, vinna väljare och därigenom erövrat ledarrollen på högersidan.

Prägel även på S

Sverigedemokraterna kan komma att utgöra det centrala kraftfältet på högersidan framgent. Frågan är hur länge. Det konservativa idégodset märks i stort och smått. Det sätter sin prägel även på många socialdemokratin. Liksom flera av de borgerliga partierna. Ett intressant och talande exempel är att flera distrikt i Kristdemokraterna nu vill ändra färgerna i den svenska flaggan. En petitess kan man tycka. I början av 1900-talet brukades en mörkare blå färg än den ljusare blå som nyttjas i dagens svenska flagga. Som en kristdemokrat uttrycker sig: ”det faller sig naturligt för de flesta människor att använda den”, den mörkare blå färgen alltså. Jag undrar om någon överhuvudtaget tänkt på den där färgnyansen. Men det är förstås fråga om en ideologiskt motiverad symbolpolitik. För tidsandan är blå, ja mörkblå

Sverigedemokraternas framgångar är också det största hotet mot Tidöregeringen, för det finns många väljare som känner sig obekväma i detta sällskap. En hel del i Moderaterna och Kristdemokraterna, även om hälsan tiger still, läs: regeringsinnehavet tenderar att tysta kritiker. Och Liberalerna och Centerpartiet är som nämnts kluvna.

Men inget är givet. Allt kan hända i en valrörelse. Det kanske är dags att påminna om Peter Esaiassons gamla studie ”Svenska valkampanjer. 1866 – 1988”. https://www4.gu.se/statsvetenskap/svenska_valkampanjer.pdf

Det är en klockren historiebok som alla politiker och journalister som bevakar politiken borde läsa. Den är bildande på djupet, man får bland annat lära sig mer om Amaltheavalet 1908, Borggårdsvalet 1914, Halmhattsvalet 1964, Villakostnadsvalet 1979 eller Sälvalet 1988 då Miljöpartiet kom in första gången. Och en lång val därtill. Det är synnerligen lärorikt om den svenska politiska historien. Frågan är vilka frågor som kommer att dominera valkampanjen den här gången och hur partierna hanterar och agerar, för nya frågor lär dyka upp och oväntade händelser kan komma att påverka valrörelsen. Länge såg det ju ut som att Magdalena Andersson skulle överleva som statsminister 2022. Men i slutet avgjorde av allt att döma energi- och bränslepriserna valet till Tidöpartiernas fördel. Så frågan inför valet 2026 är: Vem sätter dagordningen. Vem är på tårna? Vem har momentum?

Wennström på andra tankar

För vi lever i rörliga politiska tider. Och människor flyttar sig hit och dit. Jag var nog inte den ende som var en smula överraskad när den konservative Johans Wennström i en artikel i Aftonbladet hyllade Socialdemokraterna utrikespolitiska strategi inte minst under Palmeåren. Han har under sitt arbete med Stay Behind-organisationen, som i händelse av sovjetisk ockupation skulle utgöra en aktiv motståndsrörelse, kommit på bättre tankar. Det var Tage Erlander som 1949 tog initiativet till bildandet av Stay Behind.

Wennström bekänner att han länge fostrades in bilden av att Olof Palme var en medlöpare till kommunismen. Men under arbetet med ”Sveriges sak var vår. Den hemliga svenska motståndsrörelsen” (Bonniers) har han fått en ny respekt för Socialdemokraterna: ”Varken Erlander eller Palme hyste någon sympati för kommunismen och dess inkarnation Sovjetunionen.”

Av detta kan man konstatera att ingen är obildbar. Och ibland blir gårdagens fiender morgondagens vänner, och ibland inträffar också det omvända.

Helmersson dömde ut förslaget

För tio år sedan tog vi i Arena idé fram en rapport om medborgartjänst: ”Gör din plikt kräv din rätt! En utredning om medborgartjänst”. Det var en idé om att införa en kortare obligatorisk tjänstgöring i viktiga medborgaruppgifter för unga, det kunde vara fråga om uppgifter i det militära eller civila försvaret, samt katastrofberedskap. Tanken var att de enskilda själva skulle kunna välja bland flera olika alternativ. Jag ska erkänna att förslaget möttes av ett förstrött ointresse.

Dagens Nyheters dåvarande ledarskribent Erik Helmersson dömde ut förslaget som ”sosseplikt”. Sedan förändrades säkerhetsläget och kriget i Ukraina bröt ut. Carl-Axel Bohlin, regeringens egen ”Percy Nilegård”, blev minister för civil försvar och började tala om det här.

Då var Helmersson positiv och tyckte att det var en bra idé.

Nu har Liberalerna tagit upp tråden och vill ha en ”samhällstjänst”. Medan tidigare försvarsminister Peter Hultqvist dömer ut tanken: ”Vi ska inte ha något kubanskt brigadarbete i Sverige”.  Ärke-sossen Hultqvist vill alltså inte ha någon sosseplikt, eller kanske ska vi kalla det ”borgarplikt” eller ”brigadarbete”.

Och Arbetsdomstolen kom till en efter en proposition från en borgerlig regering 1928. Socialdemokraterna och LO motsatte sig förslaget och organiserade stora demonstrationer mot det. Men sedan kom Arbetsdomstolen att införlivas i den svenska arbetsmarknadsmodellens kanon. Länge kom kritiken mot domstolen från vänster, att det var en ”klassdomstol”. SSU-kongressen 1981 röstade igenom en motion om att den skulle avskaffas, de flesta förstod nog inte vad dom röstade för. Det blev ett himla liv. På goda grunder. Det var då. Det bästa med ungdomen är att den går över, i varje fall den politiska ungdomen. Nu är det högern som vill avskaffa Arbetsdomstolen. Senast i Timbros och Oikos regeringsprogram Tidö 2.0. Ännu ett exempel på att inte bara personer utan även frågor kan flytta sig från den ena politiska kanten till den andra.

Allt fast förflyktigas. Politiska positioner är ständigt förflyttningsbara. Politiska partier förändras. Äganderätten av de politiska sakfrågorna är inte evig.

Vi kan bara hoppas att 2026 blir ljusare och bättre. För det har aldrig varit mer angeläget att önska alla ett Gott nytt år.

Håkan A Bengtsson