Avundsjuka i julklapparnas tid

Essä Julen är en tid då habegären kan växa sig fasligt stora. Men vi avundas egentligen inte det någon har, i stället antar vi hur det känns att ha det. Om det vet vi faktiskt ingenting. 

Nämn någonting som någon annan har som du borde ha och jag lovar, det finns en speciell avund förknippat med just det. Vi har semesteravund, karriärsavund, julavund. Det goda nyheten är att det inte är bara du som känner så. Till och med världens mest framgångsrika delar känslan. ”We hate it when our friends become successful”, sjunger Morrissey. ”Some guys have all the luck”, klagar Rod Stewart.

En av dödssynderna

Det är knappast en känsla vi vill erkänna. Framför allt inte visa, då framstår man ju som galen eller missunnsam. Antagligen båda sakerna på en gång. Beundran däremot, är närapå nobelt. Att känna glädje för andras framgång är ädelt och tecken på att man är en god medmänniska och vän. Medan avundsjukan är så ful att den till och med är syndig. I alla fall enligt påve Gregorius som sorterade in avund bland de sju dödssynderna under 600-talet. Till skillnad från till exempel frosseri och vällust skänker den inte någon njutning. Snarare tvärtom, den kan vara riktigt smärtsam.

Men det finns alltid lärdomar att hämta i det som svider så. När vi besöker en terapeut eller försöker att bearbeta en kris är det ju just de negativa känslorna som kan hjälpa oss framåt. Det är de som visar vart vi ska gå just precis eftersom de gör ont. Avundsjuka svider för att den rymmer så många upplevelser i en: rädsla, vrede, ledsamhet och sorg. Över vad vi hade eller inte har.

Skilda uppfattningar

Att avund är en högst mänsklig känsla är alla psykologer och sociologer överens om. Däremot har de skilda uppfattningar om
varför vi känner så. Sociologerna menar att det är kulturen och samhällets fel. Vi pumpas med värderingar som både skapar och
uppmuntrar avund hos oss och detta med flit. Vi hetsas till att tänka större, dyrare, bättre hela tiden. Vi ser det inte bara i de
lyckade semesterbilderna som andra postar, i de överdådiga julmiddagarna och de dyra inköpen. Vi ser det också på TV där
par i harmoniska äktenskap köper franska bondgårdar ihop och renoverar slott på Sicilien. Vi ser det på tidningsomslagen där
vackra människor inte verkar behöva anstränga sig ett dugg för att vara undersköna och framgångsrika. Vi ser det i politiker och
miljonärer som kan vara skitstövlar men ändå älskas, omfamnas, hyllas och lever i lyx. Framför allt drillas vi i tanken på att lycka faktiskt kan köpas för pengar – hela wellnessindustrin bygger ju på det, till exempel.

Psykologerna har en lång lista med teorier om hur avundsjuka uppstår. Vanligast är den om att det hela bottnar i bristande självkänsla. Vi avundas andra för att vi känner oss förbisedda eller helt enkelt mindre bra. Men den kan också vara en ren överlevnadsmekanism, något vi tar till för att skydda oss. Syskonavund är till exempel i grund och botten en rädsla för att föräldrarna ska älska vårt syskon mer än oss. Fenomenet har observerats hos så unga barn som fem månader gamla och lyder så här: om de älskar mitt syskon mer än mig får denne mer närhet och kärlek och då dör jag eftersom barn måste ha närhet och omsorg för att överleva.

“Det borde vara jag”

Psykologen Richard Smith är en av få riktiga experter i ämnet, han har studerat avundsjuka sedan 1980-talet vid universitetet i
Kentucky. Han menar att avund endast kan uppstå när det finns relevans, något vi själva kan relatera till. En underbart begåvad
ballerina kanske inte väcker avund hos en jurist. Denne är i stället mer benägen att i så fall avundas en mer lyckad kollega. Detta för att när vi känner avund så ser vi oss själva i den andra personens ställe. Vi tänker ”Det kunde vara jag”, eller ”Det borde vara jag”.

Att vi tänker så betyder å ena sidan att vi har en strävan och ett mål. Det är det positiva. Ett steg att bemästra avundsjukan – till
och med dra fördel av den – är därför att närma oss personen vi är avundsjuk på och skaffa oss insyn i hur vi kan nå samma framgångar. Vad kan vi lära av den lyckade? Här finns faktiskt en möjlighet att låta avundsjukan föda nyfikenhet och ambition. Begär är avundsjuka med uppkavlade armar som någon sagt. Man skulle kanske kunna kalla det avundsfrisk?

Men det är lättare sagt än gjort och heller inte alltid den bästa lösningen. Förr eller senare kanske man ser att Herr Framgångsrik hade ett stort kapital till att börja med och Fru Framgångsrik helt enkelt hade bättre förutsättningar för att lyckas och då växer sig avundsjukan ännu större – och den kan ta sig rent groteska former. Har man sett Milos Formans ”Amadeus” så minns man kompositören Salieri som förgås av avundsjuka gentemot vuxenbarnet Mozart som komponerar mästerverk utan minsta ansträngning. Har vi inte alla haft en Mozart i vår omgivning? Personer vars framgångar bara tycks ramla ned i knäna på dem.

Berättigad avundsjuka

Som Robert Redfords karaktär Hubble i “The Way We Were”. I en universitetsuppsats skriver han, “In a way he was like the country he lived in everything came to easily to him. But at least he knew it.” Salieri känner en orättvisa, varför ska den där pajasen ha det så lätt? Upplevelsen övergår i kränkning och slutar i tragedi. Skillnaden mellan (den fiktiva) Salieri och en normalavundsjuk person är det psykologer kallar för en elakartad avundsjuka: känslan av berättigande, att man anser sig ha mer rätt till framgång än den andra personen.

Då infinner sig frågan, är avundsjuka någonsin berättigad? Absolut. Det finns stora ekonomiska skillnader mellan länder och
personer i världen, det kan man mycket väl avundas. Män tjänar fortfarande mer än kvinnor på samma jobb. Också ett högst rimligt skäl till avundsjuka som ju faktiskt också gett upphov och drivkraft till förändring. Skönhet är en annan sak vi har rätt att avundas. Att någon är född med ett fördelaktigt utseende som i sin tur ger fördelar på arbetsmarknaden, i butiken och allt vad det nu är, är ju orättvist. En bra gestaltning av detta finns i ett avsnitt av tv-serien ”30 Rock” där Tina Fey försöker dejta Jon Hamms rollfigur. Men han är för snygg. Han lever i en värld av ständigt smicker och lismande från omgivningen och dörrar som öppnas utan att han behöver slå in dem. Hon i en krassare verklighet. Det funkar inte, förhållandet kan aldrig ens påbörjas ordentligt.

Acceptans

Det har gjorts otaliga studier på lycka och inre frid och alla säger samma sak: vägen till lycka är acceptans. Det vill säga motsatsen
till avund och habegär. Alltså det budskap som buddistmunkar har påpekat i århundraden. Att jämföra oss med andra, påpekar
Buddha, är det största skälet till vårt lidande. Därför är det inte riktigt så enkelt som att säga att avundsjukan råder man bot på genom att vässa ambitionerna och på ett kapitalistiskt vis ta den negativa känslan som en härlig drivkraft eller superkraft. Det är visserligen ett sätt att konstruktivt tackla avundsjukan. Men vill man bli helt fri från den och inte bara klå någon annan bör man gå steget djupare in i sig själv. Men hur?

Först måste vi identifiera vår avundsjuka. Vad vill den säga oss? Vi vet att vi blir mer avundsjuka på de vars situation liknar vår egen. Här i ligger första steget till acceptans. Vi har inte allt den andre har, men vi har mycket. Vi får försöka se oss själva med andras ögon, med absolut största sannolikhet har vi redan massor att avundas. Sedan måste vi tränga djupare in i känslan. Vad är det vi avundas egentligen? Är det någons framgångar så kan vi fråga oss om det är själva erkännandet och andras beundran vi vill åt? I så fall – varför är det viktigt för oss? Avundas vi bästisen för hennes fina äktenskap eller är det känslan av närhet vi saknar Avundas vi kompisens nya, glassiga jobb eller känslan av att ha åstadkommit någonting, att bli sedd och beundrad?

Den finaste julklappen

Sedan får vi komma ihåg att alla människor avundas någon, det är inte för inte som ordet ”julavund” finns till exempel. Bara i år har tidningar som The Guardian och The Sydney Herald skrivit artiklar om hur vi skyddar oss mot denna specifika avund. I juletid ökar brott som snatteri och i Sverige misstänker polisen att var tredje julgran hemma i vardagsrummet är stulen. Julen är en tid då habegären kan växa sig fasligt stora. Men vi avundas egentligen inte det någon har. I stället antar vi hur det känns att ha det den andra personen har. Om det vet vi faktiskt ingenting. Tänk på något avundsvärt och du inser att det inte är saken eller erövringen i sig vi vill åt utan en känsla vi antar kommer med den.

Vidare är avundsjuka besläktad med känslan av hjälplöshet. Här går kollegan och får ena framgången efter den andra medan jag
stretar på men ändå inte kommer någonvart. Mot detta hjälper produktivitet. Att gå en ny kurs eller ta upp ett nytt intresse är ett bra botemedel därför att det visar att vi kan utvecklas. Vi behöver inte tänka storskaligt heller. Utveckling och lärdom finns i många storlekar och valörer. Det viktiga att komma ihåg är att avund är en oproduktiv känsla, därför måste den bekämpas med motsatsen som är kreativitet och produktivitet. Och vetskapen om att vi kan ta kontroll över våra egna handlingar.

Så ja, visst kan avundsjuka vara negativ och smärtsam. Men just därför kan den ge oss fördjupade kunskaper om oss själva. Och
kanske också en skjuts i riktning mot den sanna lyckan. Är det inte den finaste julklappen vi kan ge oss själva? Och – om vi spelar korten rätt – värd avund från omgivningen.

Caroline Hainer