Varför seglar inga skepp till Khartoum?

Världsbild Samtidigt som omvärlden mobiliserar massdemonstrationer för Gaza lyfts knappt en protest mot folkmordet i Sudan. Skillnaden blottlägger en förenklad världsbild där väst alltid är skurken medan krig, förtryck och miljöförstörelser i andra delar av världen glöms bort.

Att omvärlden mobiliserar massdemonstrationer för Gaza men knappt en protest mot folkmordet i Sudan blottlägger en förenklad världsbild

Världssamfundet orkar bara bry sig om en humanitär katastrof i taget. Ungefär så lyder en vanlig mytbildning, som inte bara är ren myt.

Ett färskt exempel: först när rapporteringen från Gaza börjar svalna finns det plötsligt utrymme att uppmärksamma ett folkmord i Sudan som länge har flugit under massmediernas radar. Snabb fokusförflyttning pågår alltså, och därför vet vi nu att minst 150 000 människor har dödats sedan inbördeskriget flammade upp på nytt i april 2023. Två miljoner kan dö av akut svält redan i år. 14 miljoner är samtidigt på flykt och hela nordöstra Afrika riskerar att destabiliseras.

Men, det finns en viktig och principiellt intressant skillnad. I dag, när Sudan åtminstone tillfälligt har efterträtt Gaza i utrikesbevakningens rubriker, syns ändå inga massdemonstrationer för Sudans krigsdrabbade och svältande folk på våra gator. Inga stormiga protestmöten arrangeras på Sergels torg. Inga Ship to Khartoum seglar uppför på Nilen med unga europeiska aktivister ombord. Inga sudanesiska flaggor (vem vet ens hur de ser ut?) vajar från tak och balkonger. Ingen gör svenska universitet medansvariga till folkmordet.

110 väpnade konflikter 2025

I hela världen pågår just när du läser detta över 110 större eller mindre väpnade konflikter, inbördeskrig och uppror. Här är en kort summering av åtta av de värsta:

• Myanmar: Efter militärkuppen i februari 2021 råkade landet i ett omfattande inbördeskrig mellan militärstyret och olika etniska och politiska grupper.
• Centralafrikanska republiken (CAR): En konflikt mellan regeringsstyrkor, olika miliser och rebellgrupper har pågått sedan 2012.
• Jemen: Inbördeskriget som pågår sedan 2014 mellan regeringen med utländska allierade och Houthirebeller har lett till en av världens värsta humaniära kriser.
• Kongo–Rwanda: I östra delen av Demokratiska republiken Kongo (Kongo-Kinshasa, DRC) stödjer Rwanda rebeller, till exempel gruppen M23, mot regeringsstyrkor sedan 2022.
• Sahel (Mali, Burkina Faso, Niger med flera): Sahelområdet plågas av en kombination av militära konflikter, IS-terrorism och statlig kollaps. Konflikten sprider sig till grannländer.
• Etiopien: Konflikten mellan federala styrkor och Fano-milisen med flera har intensifierats från 2023. Över sju miljoner människor drabbades av våld under första delen av 2024.
• Nigeria: I hopflätade konflikter – terrorgruppen Boko Haram som vill skapa en islamisk stat i norr, strid om mark mellan jordbrukare och nomadiska herdar – har över 20 000 människor dödats.
• Haiti: Landet befinner sig i total anarki efter statens kollaps. Minst 5 600 personer har dödats och 2 500 kidnappats hittills i ett krig mellan olika kriminella gäng. 

Vad Palestinafrågan handlar om

Av och till lyckas någon särskilt vedervärdig massaker eller hungerkatastrof faktiskt ta sig ur medieskuggan. Men uppmärksamheten, och upprördheten, blir i regel högst tillfällig. Inte ens när Assad-regimen i Syrien lät slakta 600 000 av sina egna medborgare, med synnerligen aktiv rysk hjälp, ledde det till någon stor proteströrelse. Och när hörde du senast talas om att minst två miljoner afghanska flyktingar har utvisats från Iran och Pakistan sedan 2024?

Bara konflikten Israel-Palestina genererar fortfarande konstant intresse och engagemang, trots att en bräcklig vapenvila nu råder i Gaza. I dag, just när jag skriver den här texten, går veckans stora Palestinademonstration genom Stockholm, och flera busslinjer är som vanligt inställda. I Göteborg, Malmö, Uppsala och flera andra stora städer arrangerar Palestinarörelsen liknande manifestationer varje lördag. Hittills räknar jag till en (!) större demonstration mot folkmordet i Sudan under hela 2025.

Bristen på proportioner mellan engagemanget för Gaza och för Sudan antyder att Palestinafrågan också måste handla om något mer än Israels övervåld och drömmen om ett fritt Palestina. Vad är det alltså som gör att just denna konflikt så väldigt speciell? Varför marscherar tiotusentals människor för Gaza, men inte för Sudan? Ett möjligt svar kan vara att dagens stridigheter i Mellanöstern, precis som omvärldens engagemang, har en ovanligt lång förhistoria. Riksorganisationen Palestinagrupperna i Sverige bildades till exempel redan 1976 genom samgående av lokala föreningar. 

Kampen mellan olika folkgrupper, judar och araber inte minst, om vem som har bäst rätt till det land som ibland har kallats Palestina är i sin tur närmast uråldrig. Den brittiske historikern Simon Sebag Montefiore visar i sin monumentala biografi över staden Jerusalem att blodiga uppgörelser, väpnade angrepp och massmord förekom långt innan staten Israel bildades 1948. Därmed fanns det en begriplig historisk bakgrund att bygga Palestinarörelsen på. Att tre världsreligioner har rötter i landet mellan floden och havet spelar förstås också in.

En obegriplig konflikt

Ett annat svar utgår från att många pågående konflikter kan verka komplexa och mer eller mindre obegripliga för omvärlden. Inbördeskriget i Sudan är ett bra exempel. SAF, den reguljära armén, stöds av rebellgrupper men också av Egypten, Saudiarabien, Turkiet, Iran och enligt uppgifter även av Ryssland och Qatar. Rebellarmén RSF med stark bas i Darfurprovinsen backas däremot av Förenade arabemiraten och indirekt av Libyen, Tchad, Centralafrikanska republiken, Sydsudan, och Etiopien. Oheliga allianser och skurkstater finns alltså på båda sidor.

Och vad handlar kriget egentligen om? Även det kan verka diffust. Konflikten startade som en personlig kamp mellan två generaler – Abdel Fattah al-Burhan och Muhammad Hamdan Dagalo Musa – tillika två av landets rikaste personer, om politisk makt och kontroll över militären. Men den har nu vuxit till ett fullskaligt krig om statens hela framtid, om naturresurser (olja och guld framför allt) och om territorier – med fruktansvärda konsekvenser för Sudans 50 miljoner invånare. FN klassar i dag kriget som den värsta pågående humanitära krisen i världen.

Dessutom finns gamla etniska motsättningar mellan arabiska nomader och den afrikanska befolkningen med i bilden. Och i bakgrunden lurar som sagt andra makter. Konflikten liknar därför mer och mer ett regionalt proxykrig. Allt detta gör det förstås svårt att ta tydlig ställning för den ena eller den andra parten, även om RSF nu har tagit på sig ansvaret för de allra senaste övergreppen när rebellerna intog staden al-Fashir i Darfur i slutet av oktober.

Proxykrig mellan väst och det globala syd

Men det finns en tredje förklaring. Den säger att konflikten Israel-Palestina också är ett proxykrig – mellan det neoimperialistiska väst och det globala syd. Israel blir i den berättelsen bara ett slags koloni befolkad av importerade bosättare från Europa och USA, som systematiskt förtrycker och fördriver de palestinska urinvånarna. Samtidigt behandlas Palestina som ett särfall. Andra av världens pågående konflikter ses som högst interna angelägenheter som medvetna anti-imperialister inte bör blanda sig i, särskilt inte om de skulle utspelas i något BRICS-land.

Kort sagt: västvärldens urgamla, eviga och bottenlösa rovgirighet har exponerats igen, den här gången av ett kriminellt gäng lett av Biden och Trump, med Benjamin Netanyahu som torped. Kolonialism och imperialism är nämligen begrepp som enbart tycks fästa på västerlandet. Och skulle någon i det globala syd anklagas för imperialistiska eller koloniala böjelser så är allt det där är ändå till sist på något sätt västs fel, och de som felar i grunden stackars oskyldiga eller vilseledda offer för ett ondskans imperium som alltid försöker tvinga på andra sina falska upplysningsidéer och sin råkapitalistiska samhällsordning.

”Såret är ett – från Palestina och Sudan, från Konga till Latinamerika. Och bakom varje kula, sanktion och tystnad står samma hand: USA och västvärlden.” Det är en aktuell variant på budskapet om västerlandets kategoriska ondska med den lokala Palestinagruppen Floden i Göteborg som avsändare, en organisation som nyss har ertappats med att använda symboler för terrorgrupperna Hamas och PFLP i sina annonser.

Ensidigheten och enögdheten

Ett annat aktuellt exempel: I den ryska traditionen är det moder Ryssland som ständigt angrips västerifrån och bara tvingas försvara sig mot en Karl XII, en Napoleon, en Hitler – eller som i dag mot ett aggressivt, expansionistiskt NATO i ukrainsk uniform. Någon rysk imperialism existerar däremot inte, och aldrig någonsin har Ryssland gått till attack mot sina grannar. I så fall måste man erkänna att moskoviterna har lyckats försvara sig väldigt effektivt: från det lilla furstendömet Moskva under slutet av 1400-talet ända till Finska viken, Japanska sjön och Berings sund i dag. För Kreml har anfall alltid varit bästa försvar.

Att palestinier har fördrivits i stor skala (liksom judar från arabvärlden) och att Israel förmodligen har begått krigsbrott i Gaza (liksom Hamas den 7 oktober 2023) går inte att förneka. Men vad som stör med den här förklaringen är ensidigheten och enögdheten. Den kräver att man aktivt blundar för att imperialism och kolonialism är närmast universella företeelser som långtifrån enbart har sitt ursprung i västvärlden under modern tid.

Historien känner till många imperier, det ryska, det osmanska, det bysantinska, det mongoliska, det persiska, och givetvis det romerska som gett namn åt hela företeelsen. Ordet härstammar från ett verb, imperare (att befalla), och betydde ursprungligen absolut makt. I antikens Rom var imperium en rätt att styra över militära enheter eller statliga organ. Flera afrikanska imperier blomstrade på det som vi i Europa kallar medeltiden. Inkariket var ett stort imperium i Anderna under samma tid, innan det krossades av spanska conquistadorer.

Hur imperier byggs

Hur byggs imperier? Genom erövringar och kolonisering. Men kolonier är inte heller någon exklusivt västerländsk innovation. Karthago, Roms dödsfiende, hade etablerat ett pärlband av kolonier runt hela medelhavet och utvecklades till en av antikens största kolonialmakter redan på den gamla romerska republikens tid. Mogulriket var ett imperium på den indiska subkontinenten som under tidigmodern tid sträckte sina koloniala armar långt in i dagens Pakistan, Afghanistan och Bangladesh.

Kalifatet, det arabiska imperium som grundades av profeten Muhammed, behärskade under storhetstiden ett områden från Spanien och Nordafrika till Mellanöstern och Centralasien. Kinesiska dynastier styrde länge över vidsträckta områden utanför det egna kärnlandet, som Xinjiang, Korea, Mongoliet, Sibirien och delar av Centralasien. Senare skulle det kejserliga Japan etablera ett ytterst brutalt kolonialvälde i Taiwan, Korea och Manchuriet. I början av 1940-talet var Japan på väg att kolonisera hela Sydostasien och ockupera en stor del av Stilla havet.

Det diffusa begreppet ”väst” används ofta som symbol för all världens elände och ondska. Men det innebär inte något rättfärdigande av imperialism och kolonialism, varken som idé eller praktik, att konstatera hur många historiska övergrepp som västerlandet med rätta kan anklagas för – slavhandel, plundring av kulturföremål, utsugning av naturresurser till exempel – också flitigt har praktiserats av andra kulturer.

Slavhandel och miljöförstöring

Den arabiska slavhandeln från områden söder om Sahara till Nordafrika och Mellanöstern pågick från mitten av 600-talet till ända in på 1900-talet och drabbade mellan sex och tio miljoner afrikaner. Ytterligare cirka åtta miljoner människor handlades som slavar via Indiska oceanen och Röda havet under ungefär samma tid. När livegenskapen till sist avskaffades i Ryssland av Alexander II år 1861 omfattade den cirka. 50 miljoner ofria människor som tidigare kunnat köpas och säljas av ryska jordägare. De värsta pogromerna före Förintelsen skedde för övrigt i det ryska imperiet. Själva ordet är inlånat från ryskans громи́т som betyder ”att förstöra, orsaka kaos, demolera våldsamt”.

Och hur aktsamma var de gamla kommunistiska regimerna om natur och miljö? En gång strax efter murens fall bilade jag med kompisar från Dresden i det som då fortfarande hette DDR till Prag i Tjeckoslovakien. När vi kom upp i bergen vid gränsen var skogen helt död av svavel och andra luftföroreningar från årtionden av orenade industriutsläpp. Sovjetiska reaktorkatastrofer som Tjernobyl 1986 och den länge hemlighållna olyckan med högaktivt kärnavfall i Mayak i Uralbergen 1957 spred enorma mängder radioaktivitet över den eurasiska kontinenten.

”Det stora språnget” var den ideologiska kampanjen, ledd av Mao Zedong själv, som snabbt skulle förvandla Kina från efterblivet jordbrukssamhälle till industriell stormakt i början på 1960-talet. Jordbruket kollektiviserades, bönder drevs ihop till stora folkkommuner och tusentals enkla bakgårdsugnar för ståltillverkning byggdes upp i byar och småstäder. Visst ökade stålproduktionen, men kvaliteten var usel och jordbruket kollapsade med massvält som följd. Uppskattningsvis 15–45 miljoner människor dog under ”Det stora språnget”.

Hungersnöden förlängdes och förvärrades dessutom av att folkrepubliken hade börjat tillämpa den sovjetiske genetikern Trofim Lysenkos ovetenskapliga metoder som tvingade bönderna att så frön mycket tätt tillsammans – eftersom växter från samma ”klass” enligt hans teori om ”arternas livslag” aldrig konkurrerar med varandra. Lysenko lärde också ut att förvärvade egenskaper kan ärvas och att det därför gick att skapa både nya arter och utveckla nya socialistiska människor.

Vådan av att vända floder

Men det allra galnaste projektet var kanske sovjetregimens försök att vända hela floder för att konstbevattna Centralasiens öknar och stäpper. Det började när planeringsbyråkratin i Moskva på slutet av 1950-talet gav den uzbekiska sovjetrepubliken order att öka sin bomullsproduktion dramatiskt. För detta krävdes gigantiska mängder vatten, som leddes bort från floderna Amu-Darja och Syr-Darja genom ett omfattande kanalsystem. Samtidigt spreds tusentals ton gödningsmedel och växtgifter över bomullsfälten. 

Problemet var bara att floderna tidigare hade försörjt Aralsjön, jordens fjärde största insjö, med färskvatten. Snart började sjön torka ut, och i dag återstår mindre än en tiondel av ytan. Samtidigt har salthalten ökat från cirka en procent till över tio procent. Fisket har kollapsat. Och år 2014 torkade den östra delen ut helt. Istället bildades en saltöken, Aralkum.

Efter Sovjetunionens upplösning har varken Uzbekistan eller Turkmenistan orkat bryta den ensidiga satsningen på bomull. Därför fortsätter Aralsjön att krympa, med 500 meter bara senaste året. Och giftigt damm sprids av ökenvindarna till människor och djur. Tuberkulos och andra sjukdomar i luftvägarna har ökat dramatiskt bland befolkningen. Dåligt dricksvatten och undernäring orsakar blodbristsjukdomar, cancer och ökad barnadödlighet.

Inte nog med det. I dag har gamla sovjetiska planer på att vända flera av de riktigt stora sibiriska floderna som Ob, Irtysh och Yenisei söderut väckts upp på nytt. Och varför inte låta spränga ut de nya vattenlederna med kärnladdningar? Sovjetunionen hade ju redan banat vägen genom sina provsprängningar i Semipalatinsk i norra Kazakhstan. 456 nukleära tester blev det totalt, och över en miljon människor utsattes för radioaktiv strålning. Men detta hände och händer alltså i Centralasien, en bortglömd region där miljöförstöring av enorma mått har kunnat ske utan omvärldens insyn eller intresse.

Världen enligt Edward Said

Miljökatastrofer, skövling och rovdrift på naturresurser verkar trigga protester bara när västvärlden på något sätt är inblandad. Är det möjligen Edward Saids fel? Said var en palestinsk-amerikansk författare och litteraturvetare. Hans klassiska ”Orientalism” har haft ett enormt inflytande på hur många i dag tänker om väst, kolonialism och makt – och är fortfarande ett standardverk inom postkoloniala studier. Men boken har också mött skarp kritik för att vara alltför generaliserande, och för att förenkla den komplexa verkligheten genom att upprätta en konstgjord, rigid motsättning mellan ”öst och ”väst”.

Said hävdar att västerländsk forskning och kultur har skapat en stereotyp, kolonial bild av ”orienten” – i kontrast till det civiliserade och överlägsna ”väst”. Den tesen är förstås delvis sann. Kritiker menar dock att Said ofta drar alla västerländska forskare och kulturarbetare över en kam – som om det finns och alltid har funnits en enhetlig ”västvärld”, och ett lika homogent ”öst” eller i dag ”syd”. Det döljer tillvarons mångfald och slätar ut väsentliga skillnader mellan traditioner, nationaliteter, religioner – och inte minst tidsepoker.

När Said reducerar olika kulturer och komplexa identiteter inom till exempel Mellanöstern och Nordafrika till en enda orientalisk massa gör han oss alltså en otjänst. Samtidigt är det just sådana förenklade världsbilder som har stimulerat delar av vänstern och de överlevande alternativrörelserna att automatiskt betrakta fiendens fiende som sin vän. Eftersom väst definitionsmässigt är synonymt med ondska och utsugning måste ju den som är emot USA och väst vara en särskilt god och människovänlig själ innerst inne. Något annat verkar otänkbart. Så hamnar man i lätt dåligt sällskap med regimer som inte är några vackra föredömen varken när det gäller mänskliga rättigheter eller miljövård. Nutidshistorien borde ha vaccinerat oss mot sådant reflexmässigt tänkande.

Att rätt hantera sin besvikelse

För hur gick det med befrielseprojekten som engagerade generationerna efter 1968? Står demokratin och yttrandefriheten högt på dagordningen i dagens Guinea-Bissau, Nicaragua, Zimbabwe och Vietnam? Och vilka är det egentligen som ingår i BRICS? Ryssland, Kina, Iran, Förenade arabemiraten, med partnerländer som Belarus och Kuba. Det är inte direkt de främsta banérförarna för demokrati och rättsstat, eller för miljöhänsyn och progressiv klimatpolitik, som numera samlas bakom den förkortningen. Om Sydafrika finns hopp, men det skimrar knappast som på Mandelas tid.

Den nya multipolära världsordningen som vissa hoppas så mycket på liknar i skrämmande grad gamla tiders skuggkrig och internationella anarki.

I The Atlantic ger Anne Applebaum, amerikansk journalist och historiker, efter en reportageresa i Sudan en isande förhandstitt på vad som kan komma: ”Violence inspired and fueled by multiple outsiders has already destroyed Syria, Libya, and Yemen, and is spreading in Chad, Ethiopia, South Sudan, and beyond. Greed, nihilism, and transactionalism are reshaping the politics of the rich world too. As old rules and norms fall away, they are not replaced by a new structure. They are replaced by nothing.”

Den som ropar ”Free, free Palestine” ska kanske fundera på att uppdatera sin omvärldsanalys, och framför allt komma ihåg att befrielse och frihet i grunden är olika projekt. Det ena följs inte automatiskt av det andra. Författaren Anders Ehnmark publicerade en samling fortfarande högaktuella essäer om just den frågan på 1990-talet. Senare reste han till Guinea-Bissau och träffade gamla frihetskämpar som hade besegrat portugiserna och erövrat presidentpalatset, men för sent upptäckt ”att palatset hade erövrat dem”. Om Robert Mugabe och Zimbabwes förfall i despoti skrev han så här i Expressen i juni 2008: 

”Mugabe talar befrielsens språk. Det är kolonialismen han bekämpar. För tre decennier sedan var det delvis sant. Han själv tror det kanske fortfarande. Han står i sin broderade rock och lilla skärmmössa och uppför en befrielsens tablå, men knappast ett sant ord är kvar. Det är bara i Sverige någon kan tro det. […] Det är ett lärostycke om vad som händer när en gammal politisk kultur inte bevakar sina ord och värden. Charlatanerna tar över.”

Ehnmark var en intellektuell till vänster som vågade se världen utan färgade linser precis som den är: inte uppdelad i absoluta kategorier som onda och goda, inte statiskt svartvit, utan målad i föränderliga gråskalor. Han hörde till dem som efter 1960- och 70-talets eufori förmådde hantera sin besvikelse över vad som blev av vänsters ljuva drömmar om en rimligare värld. Inte alla har haft den kapaciteten, eller viljan. Somliga ramlar rakt i famnen på Nicolás Maduro, Putin eller värre.

Skuldkänslor och självhat

Mycket kan också sägas om detta väst, om historisk skuld och om ett tungt ansvar för förtryck och exploatering av människor och naturresurser. Men till skillnad från totalitära och auktoritära regimer har det en inbyggd mekanism för lärande och felkorrigering. Den kallas demokrati och innebär att makten kan granskas, dåliga beslut kan omprövas och usla ledare kan röstas bort.

Paradoxalt nog är det kanske just denna högst ovanliga förmåga till kritisk självprövning som ibland ger upphov till kollektiva skuldkänslor och självhat. Hur många patriotiska filmer har Mosfilm Studios i Moskva gjort om Det stora fosterländska kriget (många!). Hur många filmer har man producerat om rysk imperialism (ingen?). Och hur många våldsamma filmer och TV-serier har Hollywood gjort om västerlandets kolonialkrig, människohandel och rasism? (många!).

Ett av det öppna samhällets dilemman är att de kunskaper om historiens fördomar, förföljelser och förtryck som lyfts fram just genom öppenheten kan framkalla känslan av att bära på en särskild arvsynd. Men människobarn föds utan synd och skuld, det kan vi nog vara överens om. Ingen nu levande människa har heller personlig skuld till kung Leopold II:s skräckvälde i Fristaten Kongo under slutet av 1800-talet, hudnära skildrat av Joseph Conrad i ”Mörkrets hjärta”.

Däremot har vi som lever i dag, oavsett om vi råkar bo i väst eller i det globala syd, ett gemensamt ansvar att lära av det förflutna och att våga se världen som den är. Att erkänna detta är enda vägen till verklig och långsiktig försoning.

Lars Ilshammar

Litteratur och läsning:

Anne Applebaum (2025) The most nihilistic conflict on Earth. The Atlantic, August 6, 2025.

Joseph Conrad (1949): Mörkrets hjärta. Stockholm, Forum.

Anders Ehnmark (1994): Tre essäer om befrielse och frihet. Stockholm, Norstedt.

Edward Said (2000): Orientalism. Stockholm, Ordfront.

Simon Sebag Montefiore (2011): Jerusalem, biografin, Stockholm, Norstedt.