Hur jag slutade oroa mig och lärde mig älska mörkret

Kultur Kulturen tycks uppmana oss att genomsköljas av det som är mest sant om vår tid just nu, kanske är sant om mänskligheten i stort, och ändå välja att älska.

Världen drunknar i mörker. Åtminstone känns det så om man tillåter sig se vad som sker runtomkring oss, med oss, mot oss, med vår tillåtelse eller med vårt tysta medgivande. Hur ska man hantera den tsunami av elände som väller över oss dagligen?

Förutom blodiga konflikter, fascismens återkomst och det planetära nödläget har vi dessutom lyckats skapa en artificiell intelligens som troligen inte drar sig för att förinta oss om det skulle behövas.

Det är kanske dags att acceptera det mänskliga mörkrets övertag, låta sig dras med av virveln ner i kloaken. Vi förtjänar ändå inte bättre, eller?

När jag läser Andreas Lundbergs Blackbox är svaret inledningsvis ett rungande nej, det förtjänar vi inte.

Katalog över mänsklighetens vidrigheter

Lägg dig ner och ge upp, ge efter för mörkret. Det är lönlöst att kämpa emot, apparaten är för stor. Mänsklighetens depravation för djupt stadgad i vår natur, våra brott mot varandra och världen alltför ohyggliga för att kunna sonas. Romanen följer en skolskjutare och en tränad apa som plötsligt attackerar sin vårdnadshavare och sliter sönder hennes ansikte. Dessa historier skrivs fram ackompanjerade av ett smörgåsbord av kuriosa om det allra värsta vi människor gjort mot varandra, andra arter och oss själva. Ett jag blir ett du och ett du blir ett jag, en flicka som blir våldtäktsmördad och slängd i ett lerigt dike, blir barn igen och ser svampmolnet över Tjernobyl, blir en medelåldersman som skriver om ”all den här förbannade skiten”.

En stor del av romanen utspelar sig på internet, denna katalog över mänsklighetens samlade vidrigheter, där AI gör vår verklighet irrelevant samtidigt som den tränas med just denna katalog. Den blivande skolskjutaren tillbringar all sin tid online, och deltar i delandet av videor på mord, olyckor och tortyr samtidigt som hans kropp förtvinar och hans enda relation, den till hans mamma, utförs helt via mail. Hans rum beskrivs som en livmoder, med fönster täckta med soppåsar för att hålla ljuset ute, han vill inte finnas i världen, han vill inte lämna sitt rum och när han väl föds på nytt och gör det, är det för att ta mörkret som frodats därinne med sig ut och sprida det genom att skjuta ihjäl sina gamla klasskamrater, sin mor och till sist sig själv.

Att läsa denna roman känns som att utstå den rehabiliteringsbehandling som våldtäktsmannen och mördaren Alex i Stanley Kubricks film Clockwork Orange genomgår: att tvingas att se på scener av våld med ögonlocken uppbända i en stålställning medan hans favoritmusik från Beethoven spelas.

Så skulle man kunna läsa Blackbox, som ett tortyrinstrument som ska väcka oss från den passiva dvala som avtrubbat våra sinnen, som ska läka våra självförvållade sår. Även om Lundberg uppehåller sig vid mörkret mest hela tiden, så finns det ett glimmer som anas i kulisserna, ett starkt ljus som vill igenom. Varför bemöda sig med att skriva denna antologi i depravation, som ibland känns som en obönhörlig doomscroll när man hamnat på fel algoritm, om inte av en stark kärlek för människan och hennes öde?

Detta gör att boken är omöjlig att lägga ifrån sig, även när man vrider sig av obehag eller äckel inför det som beskrivs. Det finns något starkare som håller dig kvar, som tvingar dig att fortsätta titta.

Det normaliserade våldet

Även i Lina Rydén Reynols diktsamling Jag hjälper dig inte står det mänskliga mörkret och de repetitiva våldscyklerna i fokus.

Det är sant att man kan trä ett spjut genom en människa

Från huvudet genom bålen

För att hålla henne upprätt

Vem har rätt att säga

Att det inte är kärlek

Dikterna får fatt i människans relation till sig själv och det normaliserade våldet; jag slår dig för att jag måste, för att jag älskar dig. De vältrar sig i detta våld, och det finns ingen hjälp ut ur denna domedag att få, istället finns ett jag som gärna spräcker skallen på ett du, ett jag som gärna mördar och lemlästar på samma sätt som jaget själv blivit mördad och lemlästad, i ett våldets upprepande. Vi förenas först i döden. Den, mörkret och våldet är det vi har gemensamt. Det skulle kunna bli en ljusning när ett nytt barn föds, men även det visar sig inte kunna bryta igenom det kompakta mänskliga mörker som råder.

Nu vet jag vad jag trodde

att det som kom från mig

skulle bli större än ursprunget

Den nya människan är inte bättre än dess föregångare, mänskligheten blir inte bättre, den tumlar runt i en våldsam cykel som den alltid gjort. Trots alla faktiska och inbillade framsteg verkar vi dömda att ta några kliv bakåt med jämna mellanrum, det går inte att undslippa virveln ner i kloaken. Men att befästa och bekräfta mänsklighetens inneboende våldsamhet genom att bemöda sig att skriva om det, tvinga läsaren att träs av ett verbalt spjut från huvudet genom bålen, vem har rätt att säga att det inte är kärlek?

Dark romance

Att älska och bli älskad av mörkret är ett tema som inte längre undgår någon, inte ens inom underhållningslitteraturens mer eskapistiska verk finns någon tröst att få. På Booktook trendar dark romance, en genre som har funnit en självklar plats i vår tid och omfamnar mörkret och de dysfunktionella och potentiellt våldsamma relationerna med vidöppna armar (och ben). Här är våld, förföljelse, manipulation och hot en del av hela förförelseprocessen. Faran en extra krydda, nästan en nödvändig ingrediens för att attraktionen ska infinna sig för de kvinnliga huvudpersonerna.

Det är kanske ett sätt att desarmera mörkret, hotet som finns inom alla män och som aktiverats av den samtida samhällsutvecklingens allt grövre kvinnoförakt som legitimerar våld mot kvinnor. Samtycke behövs inte längre, det är bara för männen att ta det som är deras. Så har det väl alltid varit, alla män är alltid ett hot mot kvinnor, men nu känns våldet allmänt accepterat och sanktionerat, inte minst i dark romances hemland USA, där presidenten och flera i hans regim är dömda sexbrottslingar. ”Din kropp, mitt val” är budskapet som florerar på internet av hans supportrar, ett eko av den värld som skolskjutaren internaliserat i Blackbox, där mänsklighetens mörker är normaliserat och att agera utefter det är det enda rätta.

I dark romance är det possessiva anspråket mer av det ridderliga slaget, den farliga mannen som förälskar sig i huvudpersonen och blir besatt av henne, gör allt vad han kan för att hålla henne säker. Han skulle döda och dö för henne, samtidigt som hennes njutning är det viktigaste i världen för honom. Det finns en hel del hetta i dessa böcker och många av sexscenerna har inslag av BDSM, där hjältinnan ibland inte är helt säker på om mannen kommer, eller är kapabel till, att göra henne illa på riktigt.

Hitta kärleken där vi kan

Männen är så kallade ”gråa” karaktärer, de tangerar hela tiden på gränsen mellan vad som är hälsosamt och vad som är rent skadligt beteende i en relation. Att fantisera om den våldsamma mannen som en beskyddare, en värsting som egentligen har det goda i sig, även om det goda bara är riktat mot en själv, är ett sätt att hantera en alltmer hotfull och otrygg värld. Som att detta numera är premissen att utgå ifrån; världen är mörk, vi får arbeta oss runt det faktum, och hitta kärleken där vi kan.

Det kan alltså vara en sorts katharsis, att genom fiktionen tvätta sig i mörkret, genomsköljas av det som är mest sant om vår tid just nu, kanske är sant om mänskligheten i stort, och ändå välja att älska. Älska människorna tillräckligt för att som Lundberg och Reynols lyckas mota mörkret med språket. I deras verk belyses människans avigsidor med en språklig precision som är så pass njutbar att mörkret som beskrivs blir chanslöst mot den skönhet med vilken den skrivs fram. Det kanske inte kan skingra mörkret helt och hållet, det kanske inte ens hjälper, men det ger åtminstone lite andrum, och vem kan säga att det inte är kärlek?

Selma Yousif Mesbah