Film Skräckfilm är inte längre synonymt med dålig kvalitet. Dagens Arenas filmrecensent Jon Andersson berättar om hur skräckisarna gått från att vara b-filmer med dåligt anseende till att hyllas som konstnärliga mästerverk.
Vi befinner oss på en juke joint (en sorts landsortskrog) i Mississippi i början på 30-talet. De beryktade ”Smokestack-tvillingarna” Elijah och Elias (båda spelade av Michael B. Jordan) har kommit tillbaka till sina hemtrakter för att ordna en stor fest bestående av musik, fest och dans. En trio vita banjospelande vampyrer hör musiken på långt håll. De frågar om de får komma in på festen men nekas.
Det är inte bara en nyckelscen i Ryan Cooglers ”Sinners”, som hade svensk premiär i våras. Det är också ett utmärkt exempel på den kvalitetsskräck som blivit allt vanligare på senare år.
Synonymt med kvalitet
I scenen blandar Coogler ett klassiskt skräcktema som vampyrer (de måste få en inbjudan för att ta sig in någonstans) med rasism och kulturell appropriering. De vita musikerna och vampyrerna vill inte bara suga de svarta festdeltagarnas blod. De är också ute efter att sno deras musik.
Filmen blir därför inte bara en ”vanlig vampyrskräckis” men också en kommentar kring de vitas förtryck av svarta i USA. Att filmen slutar med en eldstrid mellan medlemmar av Ku Klux Klan och en av filmens hjältar gör knappast budskapet mindre tydligt.
Färgerna, musiken och scenografin i kombination med samhällsbudskapet gör ”Sinners” till ett ypperligt exempel på att skräckfilmer på senare år allt mer blivit synonymt med kvalitet. Tiden då en skräckfilm automatiskt betraktas som en b-film är förbi. Visst finns det skräckfilmer gjorda längre tillbaka i tiden, som hållit hög konstnärlig kvalitet. Stanley Kubricks ”The Shining” (1980) och Hitchcockfilmer som ”Psycho” (1960) och ”Fåglarna” (1963) är alla utmärkta exempel på det, även om de två sistnämnda filmerna känns lite utdaterade när det gäller vissa av skräckelementen. Men dessa filmer var ändå en minoritet.
Dominerades av b-filmer
Skräckfilmsmarknaden dominerades länge av av b-filmer som ”Terror på Elm Street” och ”Fredagen den 13:e”. Terror på Elm Streets skapare Wes Craven gjorde ett tappert försök att göra kvalitetsskräck med ”Scream” på 90-talet. Filmgenren var dock fortfarande framför allt förknippad med b-filmer. Och i ärlighetens namn kanske ”Scream” egentligen också var det. Bara en lite mer förfinad version.
Det var egentligen först en bra bit in på 2000-talet innan skräckfilmen skulle börja associeras med något annat än b-film. När filmbolagen började satsa mer pengar på filmer inom genren och de hetaste och mest prestigefyllda regissörerna bestämde sig för att de huvudsakligen ville ägna sig åt skäck, något som inte hänt sedan Hitchcocks dagar, hände något.
Samhällskritiskt budskap
Den kanske allra viktigaste av de regissörerna är amerikanen Jordan Peele. Peele började sin karriär som tv-komiker innan han 2017 fick möjlighet att regissera sin första film ”Get Out”. Filmen handlar om Chris (Daniel Kaluuya), en svart ung kille som följer med sin vita flickvän Rose (Allison Williams) för att träffa hennes familj över veckoslutet. Väl hemma hos flickvännens föräldrar börjar han snart märka att alla svarta människor han träffar beter sig väldigt konstigt. Vad beror det på? Det ska visa sig att svaret på den frågan är betydligt kusligare än vad han någonsin kunnat tro. Frågan är om Chris kommer att kunna ta sig därifrån med livet i behåll.
”Get Out” är en satir över rasismen mot svarta i USA samtidigt som det är en film med alla de klassiska element som en skräckfilm ska innehålla. Genom att göra en skräckfilm med ett så tydligt samhällskritiskt budskap bröt Peele ny mark. Att använda skräckfilmen som ett verktyg för att analysera samhällsfrågor och kritisera rasismen i samhället var både innovativt och nyskapande. Något som senare tagits vidare av regissörer som Ryan Coogler i ovannämnda ”Sinners”. Jordan Peele har också fortsatt att göra skräckfilmer med samhällskritiskt budskap med ”Us” (2019) och ”Nope” (2022). Båda filmerna är bra även om de inte kan mäta sig med debuten.
Psykologisk skräck
Ari Aster är en annan regissör som i slutet av 10-talet gjorde sig ett namn som mästare på att kombinera skräck och kvalitetsfilm. 2018 kom debutfilmen ”Hereditary”, om en familj som efter mormoderns död drabbas av en rad ondskefulla händelser. Filmens styrka är att den är lika mycket ett psykologiskt familjedrama som en skräckfilm. Skickliga dramaskådespelare som Toni Collette och Gabriel Byrne bidrar ytterligare till att ”Hereditary” är mer än bara en vanlig skräckis.
Asters stora fullträff som skräckfilmsregissör kom ett år senare med med ”Midsommar”. En film som trots att den nästan helt utspelas i dagsljus är en av de kusligaste filmer jag sett. Filmen handlar om Dani (Florence Pugh) som tillsammans med sin pojkvän blir inbjuden av pojkvännens studiekamrat till en midsommarfest i Sverige. Det dröjer dock inte länge innan de inser att de blivit indragna i en våldsam sekt, som har allt annat än fredliga avsikter. Filmen var från början tänkt som en ren slasherfilm, men Aster tänkte om och valde i stället att fokusera på psykologiska aspekter och de konflikter mellan karaktärerna som uppstår i den nya miljön. Det gjorde han rätt i. Just den krypande psykologiska skräck som ”Midsommar” framkallar gör den till en av de bästa exemplen på den typ av kvalitetsfilmer i skräckgenren som kommit fram de senaste åren.
Kritik mot skönhetsideal
2024 fick Coralie Fargeats ”The Substance” välförtjänt uppmärksamhet. Filmen handlar om tv-stjärnan Elisabeth Sparkle (Demi Moore) som hittar ett sätt att skapa ett yngre jag med hjälp av en drog hon köper på svarta marknaden. Följderna blir såklart katastrofala. Fargeats film är inte bara en body-horror film utan också en svidande kritik mot samhällets syn på kvinnor och skönhetsideal.
Scott Becks och Bryan Woods ”Heretic” , från samma år, är ett annat exempel på en skräckfilm med kvalitet. Filmen handlar om två unga mormonmissionärer som begår ett stort misstag då de knackar på fel dörr. Hugh Grant är lysande i huvudrollen som den obehaglige Mr Reed som terroriserar de två unga kvinnorna. Med ”Heretic” lyckas filmskaparna med konststycket att skrämma skiten av biopubliken samtidigt som de slänger in en hel del religionskritik.
Tagit sig in i finrummet
Även i år har flera av de bästa filmerna som gått upp på bio varit just skräckfilmer. Det bästa exemplet på det är ovan nämnda ”Sinners”, som lyckas kombinera skräcktemat med mycket av det som är signifikativt för en kvalitetsfilm- vacker foto och ljussättning, en väl genomför cinematografi och ett samhällskritiskt budskap. En annan film från 2025 som fört den här traditionen vidare är Zach Cregges ”Weapons”. Filmen har inte ett samhällsbudskap som ”Sinners”, men innehåller annars alla de element som en kvalitetsskräckis ska ha. Fotot, klippningen och berättandet är väl utfört och den anspelar lika mycket på psykologiska aspekter som på rena skräckelement. Dessutom är den riktigt kuslig.
Filmer som ”Sinners”, ”Weapons” och Robert Eggers nyinspelning av stumfilmsklassikern ”Nosferatu” (som kom ut i slutet av förra året) är en indikation på att trenden med kvalitetsskräckisar fortsätter. Skräckfilmen har tagit sig in i finrummet. Nu gäller det att se till att den stannar där.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
