Vem äger krisen? Gramsci i klimathotets tid

Essä Kriser förändrar världen. Men vad de leder till är inte förutbestämt. Det avgörs av vilka berättelser som får fäste när det gamla raseras. Gång på gång har vänstern lämnat fältet öppet och låtit motståndarna sätta agendan. Nu riskerar man att göra samma misstag med den mest avgörande krisen i mänsklighetens historia. Karla Backlund skriver om klimatet som vänsterns största möjlighet – eller dess värsta misslyckande.

Jag tittade på några partiledardebatter från 70-talet. Den som gör det slås snabbt av något: Socialdemokratin framstår som solen som allt kretsar kring. Oavsett om det är Fälldin eller Bohman som talar sker det i relation till socialdemokratin, med dess språk och världsbild som fond. Högerförslag motiveras med socialdemokratiska undertoner. Årtionden av parlamentarisk och ideologisk dominans gjorde att bilden av framtiden färgades av socialdemokratin, oavsett vilket parti du tillhörde.

Prova själv med en samtida partiledardebatt. Försök identifiera vilken kraft som idag agerar solsystemets centrum. Vems politik är det allt egentligen handlar om? Vem sätter ramarna även när de andra säger sig vara emot? Vems språk sipprar in i motståndarens mun?

Den som lyckats med detta har inte bara politisk makt – utan hegemonisk makt.

Avgör vad som är ”mitten”

Hegemoni, ett begrepp myntat på 1920-talet av den italienske marxisten Antonio Gramsci, är något annat än dagspolitik. Det handlar om en ideologisk gravitation som allt annat måste förhålla sig till; en kulturell dominans som sträcker sig bortom mandatperioder och regeringsinnehav. Den hegemoniska ideologin avgör vad som är “mitten”, och vad som istället uppfattas som radikalt och otänkbart.

Det är denna kraft som sätter skalan som politik mäts utifrån. Som gör att mitten sakta men säkert flyttar sig åt ett visst håll. Som formar vilket samhälle människor kan föreställa sig, och därmed formar framtiden. När en ideologi blir hegemonisk känns den självklar. Dess världsbild blir ett ”sunt förnuft” man inte ens reflekterar över.

Att vinna sådan makt sker aldrig av en slump. Det är resultatet av långsiktig politisk kamp; idéutveckling, organisering och tålamod. Framför allt en förståelse för att politik inte avgörs av riksdagsvoteringar eller polisbatonger, utan i människors vardag – i det sociala och kulturella, i de berättelser och det tysta samtycke som gör idéer naturliga. Nästan osynliga.

Lika självklart som det under den socialdemokratiska hegemonin var att förhålla sig till värderingar om rättvisa och jämlikhet, lika självklart har det under min livstid varit att konkurrens driver utveckling och att evig tillväxt är nödvändigt.

För samtidigt som de där partiledardebatterna rullade på tv började tyngdpunkten förskjutas – och snart tog en ny sol plats i vårt politiska solsystem.

Nyliberalismens uppgång och fall

Det tog bara några decennier för nyliberalismen att förändra världen.

På 1940-talet var typer som Friedrich Hayek och Milton Friedman utbölingar i den politiska debatten. I en tid dominerad av keynesianism och socialdemokrati tycktes hela världen vara emot dem. Mot den bakgrunden bildades Mont Pèlerin-sällskapet, där liberala intellektuella från hela världen samlades för att diskutera liberalismens framtid.

Liberalerna förstod att deras idéer kunde få nytt liv. De förstod också att det skulle ta tid. Över kommande decennier byggdes varsamt en ny liberalism upp; man startade tankesmedjor, skrev böcker, utbildade nya generationer och byggde nätverk världen över. Samtidigt väntade man på en spricka i systemet att använda som vändpunkt. Med Friedmans egna ord: ”Endast en kris – verklig eller inbillad – kan åstadkomma verklig förändring. Vilka åtgärder som vidtas vid en sådan kris beror alltid på vilka idéer som är i omlopp. Detta är enligt min mening vår viktigaste uppgift: att utveckla alternativ till den befintliga politiken, att hålla dem vid liv till den dag det politiskt omöjliga blir det politiskt oundvikliga.”

När 70-talskriserna så slog sönder den keynesianska modellen stod nyliberalismen redo med en annan berättelse. Och marknaden kunde äntligen bli lösningen på alla problem.

Det var inget naturligt skifte. Det var ett noggrant kalkylerat hegemoniskt genombrott.

Den Gramscianska högern

Vi har nu genomlevt snart ett halvt sekel av nyliberal hegemoni, där all politik motiveras med konkurrens och människan inte längre är medborgare utan kund. Dagens unga generationer har vuxit upp i tron att detta är det naturliga.

Men idag knakar det i fogarna på den liberala världsordningen. Ekonomiska, sociala och ekologiska katastrofer avlöser varandra, missnöjet växer och allt fler inser att nyliberalismen är oförmögen att lösa samtidens problem.

Ändå har inte socialistiska idéer fyllt detta ideologiska vakuum. Istället har det varit högerpopulismen som kanaliserat människors frustration över ett trasigt system. De har konsekvent kritiserat den liberala världsordningen, konstruerat en vision och en politisk identitet som kan övervinna den, och lyckats framstå som det enda verkliga alternativet till status quo.

Inte sällan inspirerade av tänkare vänstern själva verkar ha glömt.

Radikalhögerns strateger hänvisar i dag öppet till Gramsci – från Frankrike till Indien, Brasilien och USA. De förstår behovet av långsiktig kamp inte bara i beslutsrummen utan i kulturen; om att bygga idéinstitut och folkrörelser för att tänja på bilden av vad som är möjligt; om att tala till människors känslor och vardagserfarenheter. Det är bara att erkänna: de har lyckats mycket bättre än vänstern att mobilisera motståndet mot liberalismen.

Men eftersom dessa partier hittills behövt liera sig med den traditionella högern för att styra, har de ofta i praktiken fört samma marknadsliberala ekonomiska politik som orsakat deras framväxt. Just nu är vi därför fast i ett ideologiskt vakuum. Med Gramscis egna ord: “Den gamla ordningen dör, och den nya kan inte födas.”

Det lämnar ett öppet fönster för förändring. Men misslyckas vänstern med att formulera ett övertygande alternativ är vi utan tvekan på väg mot en nykonservativ världsordning.

Klimatkrisen som strategisk öppning

Kriser är centrala i den gramscianska läran eftersom de blottar svagheter i system som annars tas för givna. Nyliberalerna förstod det, dagens radikalhöger likaså. Socialismen och socialdemokratin har däremot missat sina chanser. Finanskrisen och pandemin är bara två exempel där ett progressivt projekt kunde ha vunnit mark.

Och nu riskerar vänstern att spela bort ännu en kris.

För inget visar marknadsliberalismens brister tydligare än klimatkrisen. Den blottar ett system som bokstavligt talat är inkompatibelt med verkligheten, med själva grunden för vår existens. De senaste tio åren har varit de varmaste som någonsin uppmätts. Extremväder, bränder och översvämningar har blivit vardag. Hela nationer förbereder sig på att flytta sina befolkningar.

Trots detta förblir klimatet en sidofråga i politiken. Varken i Sverige eller internationellt finns en berättelse som matchar allvaret – eller potentialen – i frågan.

Visst pratar vänsterpartierna om klimatet, men ingen kan påstå att de gjort det till en central ideologisk kamp på det sätt som konservativa krafter mobiliserat kring vår tids sociala och kulturella kriser. S har förhållit sig synnerligen passivt, V backat för att öka sina chanser till regeringsmakt, och MP lyckas bara mobilisera en bråkdel av den stora majoritet som faktiskt vill se förändring.

För faktum är att opinionen för en kraftfull klimatpolitik är väldigt god. Globalt vill nio av tio se mer klimatåtgärder. Sex av tio uppger att klimatförändringarna redan påverkar stora livsbeslut som var man ska bo eller arbeta. Här i Sverige tror över 70 procent av befolkningen att deras livskvalitet skulle vara bättre eller oförändrad i ett helt klimatanpassat samhälle.

Samtidigt underskattar många av oss hur starkt stödet faktiskt är. Forskning visar att en överväldigande majoritet vill se en snabbare omställning och är redo att göra uppoffringar – men de tror att de är i minoritet. Och det är inte bara “vanligt folk” som tar fel. Delegater från FN:s egen miljöförsamling gissar att 37 procent av jordens befolkning är villig att ge 1 procent av sin inkomst till klimatomställning. Siffran är egentligen 69 procent.

Här finns en spricka mellan vad människor upplever och vad politiken levererar. Och om Gramsci lär oss något är det detta: där sprickor uppstår kan något nytt ta form.

Mot ett socialistiskt klimatprojekt

Om klimatet ska bli vänsterns fråga på allvar räcker det inte att hoppas att folk förr eller senare ska förstå. Så fungerar inte politik. Människor röstar på de som har en idé om hur vi bygger något bättre. Det handlar om att bygga berättelser, institutioner och gemenskaper som förbinder människors oro med hopp.

Ett klimatprojekt för den breda vänstern kräver åtminstone tre saker som idag saknas:

1. En tydlig konflikt. Klimatet är inte ett ingenjörsproblem utan en fråga om makt och resursfördelning. Det funkar inte att låtsas att alla vinner på omställningen – fossilkapitalet kommer kämpa stenhårt emot. Fienden är inte glesbygdsbor eller bilförare utan de företag som tjänar på att förstöra vår gemensamma framtid.
2. Demokrati som verktyg. Omställningen kan aldrig lyckas som ett elitprojekt. Den måste byggas underifrån. Det kan ske genom medborgarråd, lokala initiativ, eller projekt kring gemensamt ägande av energi och resurser. I grund och botten handlar det om att istället för att lägga ihåligt ansvar på individen ge människor faktisk makt över den omställning som påverkar deras liv.
3. En levande berättelse. Siffermål och utsläppskurvor räcker inte. Politik vinns med känslor och igenkänning, genom att ta avstamp i vardagen –  i förändringarna vi alla märker men saknar ett politiskt språk för. De gula gräsmattorna och sjöarna tomma på fisk. Extremvärmen som tvingar förskolor att stänga. Den allt kortare perioden mellan hägg och syren. En socialistisk berättelse behöver sätta ord på dessa upplevelser.

Klimatkrisen kommer inte att vänta. Den som tror att man kan stå vid sidan av och se vart vinden vänder misstar sig. Frågan är inte om klimatet blir en valfråga, utan vem som sätter ramarna när det blir det. Det handlar om vems berättelse som får definiera den största krisen i mänsklighetens historia.

Och det är naivt att tro att bara vänstern kan äga det gröna narrativet. Även konservativa berättelser kan bevisligen byggas kring klimatet. Världen över ser vi nu hur ekofascismen växer och klimatfrågan görs till en berättelse om gränser och nationell “renhet”.

Men här finns också en historisk möjlighet. Klimatfrågan kan istället bli grunden för ett nytt samhällsprojekt som samlar en bred vänster, föder nytt hopp om framtiden och visar vad demokratisk socialism betyder i det 21:a århundradet. Det är inte bara nödvändigt för att klara omställningen utan också en chans till den förnyelse dagens vänster desperat behöver.

Vågar man ta den chansen kan krisen bli början på en ny progressiv epok. Om inte riskerar man att låta denna kris, likt så många tidigare, formas av andra krafter. Då väntar en framtid där också klimathotet bekämpas med murar och kulsprutor.

Karla Backlund

Referenser och lästips

Abrahamsen, R., Drolet, J-F., Williams, Michael C., Vucetic, S., & Gheciu, A. (2024). The Gramscian Right, or Turning Gramsci on His Head. I World of the Right: Radical Conservatism and Global Order, 34-66. Cambridge University Press.

Agenda Europe (2024). Restoring the Natural Order. Tillgänglig på: https://agendaeurope.wordpress.com/wp-content/uploads/2024/01/rtno-en-2024.pdf

André, P., Boneva, T., Chopra, F. et al. (2024). Globally representative evidence on the actual and perceived support for climate action. Nature Climate Change, 14, 253-259.

Anum, F. (2024). The rise of ecofascism: Climate change and the far right. International Affairs, 100(1), 438-439.

Aronoff, K. (2019). The European Far Right’s Environmental Turn. Dissent Magazine, 31 maj 2019. Tillgänglig på: https://www.dissentmagazine.org/online_articles/the-european-far-rights-environmental-turn/

Carroll, W. K. (2020). Fossil Capitalism, Climate Capitalism, Energy Democracy: The Struggle for Hegemony in an Era of Climate Crisis. Socialist Studies, 14(1).

Copernicus Climate Change Service (2024). Global Climate Highlights 2024. Tillgänglig på:https://climate.copernicus.eu/global-climate-highlights-2024

Deneen, P. (2019). Why Liberalism Failed. New Haven: Yale University Press.

Fraser, N. (2017). The old is dying and the new cannot be born: From progressive neoliberalism to Trump and beyond. American Affairs, 1(4).

Guillou, C. (2023). The new political divide France’s far right wants to exploit: Environmentalism. Le Monde. Tillgänglig på: https://www.lemonde.fr/en/environment/article/2023/08/24/the-new-political-divide-france-s-far-right-wants-to-exploit-environmentalism_6105898_114.html

Mont Pelerin Society (1947). Statement of Aims. Tillgänglig på: https://montpelerin.org/statement-of-aims/

Mouffe, C. (2023). A Green Democratic Revolution. (London: Verso, 2022). Utdrag publicerat i Southern Spaces, 31 januari 2023. Tillgänglig på: https://southernspaces.org/2023/green-democratic-revolution/

Mouffe, C. & Laclau, E. (2001). Hegemony and Socialist Strategy: Towards a Radical Democratic Politics. 2:a upplagan. London: Verso.

Moore, S., & Roberts, A. (2024). The rise of ecofascism: climate change and the far right. International Affairs, 100(1), 438-439.

SVT Nyheter (2024). Önationen översvämmas – nu inleds den första klimatflytten av ett helt land. Tillgänglig på:https://www.svt.se/nyheter/utrikes/onationen-oversvammas-nu-inleds-den-forsta-klimatflytten-av-ett-helt-land

Turner, J. & Bailey, D. (2021). ‘Ecobordering’: Casting immigration control as environmental protection. Environmental Politics, 31(1), 110-131.

United Nations Development Programme (2024). People’s Climate Vote 2024: Results. Tillgänglig på: https://www.undp.org/publications/peoples-climate-vote-2024

WWF (2025). Klimatbarometern 2025: Stor oro för kommande generationer. Tillgänglig på: https://www.wwf.se/pressmeddelande/klimatbarometern-2025-stor-oro-for-kommande-generationer/

Naturvårdsverket (2024). Allmänhetens kunskap och attityder till klimatfrågor. Tillgänglig på: https://www.naturvardsverket.se/amnesomraden/klimatomstallningen/sveriges-klimatarbete/allmanhetens-kunskap-och-attityder-till-klimatfragor/