Debatt Rättssäkerhet, mänskliga rättigheter och gränser för statens makt. Hur står sig svensk kriminalpolitik i ljuset av dessa värden?
I ABF:s lokaler på Sveavägen i Stockholm gav den 2 oktober Bengt Westerberg, Annie Lööf, Stefan Löfven, Cecilia Malmström och Gunnar Hökmark sin syn på vad som är och måste vara europeiska värden för att upprätthålla demokratin i en värld, där nu en majoritet av staterna inte betecknas som demokratiska. Paneldeltagarna utgjordes alltså av tre före detta partiledare, en EU-kommissionär och en EU-parlamentariker, och måste anses vara tunga namn i svensk politik.
De fem deltagarna i panelen uttryckte oro för hur politiken i olika avseenden utvecklats. Betydelsen av mänskliga rättigheter går tillbaka och internationella organisationer som tillvaratar dessa rättigheter har blivit svagare. Stabila regelverk, förutsägbarhet och rättssäkerhet måste återupprättas. Medborgarnas integritet kränks och den liberala insikten att statens makt måste begränsas har urholkats. Det politiska språket har blivit allt grövre och uttryck används idag i det politiska samtalet som hade varit otänkbara tidigare. Det snävt nationella hyllas alltmer när övernationella lösningar är nödvändiga och när ett vi och dom-tänkande försvårar en god politik. Och den offentliga tystnaden, där missförhållanden och övergrepp förtigs eller inte lyfts fram.
Dessa goda insikter kan antagligen de flesta hålla med om. Dock, hur faller kriminalpolitiken i Sverige ut om den ställs mot dessa allmänna politiska värden?
Mänskliga rättigheter
Regeringen vill föreslå att straffmyndighetsåldern i Sverige sänks från 15 till 13 år. Enligt Barnkonventionen, som är lag i Sverige, ska ett land inte sänka en existerande gräns för när barn ska kunna straffas. Enligt Europarådets rekommendationer ska användningen av frihetsberövande påföljder vara en åtgärd som tas till i sista hand medan alternativ till fängelse ska prövas, utlokalisering av fångar till andra länder undvikas, och häktning begränsas. Sverige bryter mot Europarådets rekommendationer i alla dessa fall.
Rättssäkerhet
I Tidöavtalet föreslås bland annat preventiva tvångsmedel, visitationszoner, utvisning på grund av bristande vandel och dubbla straff för gängkriminalitet som aldrig definierats. Dessa förslag, som till del också blivit lag, strider mycket tydligt mot vad som uppfattats utgöra rättssäkerhet, det vill säga att kunna förutsäga om ens beteende är straffbart eller ej.
Gränser för statens makt
Enligt Regeringsformen är var och en ”gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp”. Tvång från statsmaktens sida får förekomma om det är lagstadgat men integritetskränkande åtgärder är alltså undantaget från grundregeln. I Sverige är i dag det vanligast brottet som unga lagförs för konsumtion av narkotika, vilket fastställs genom att polisen med tvång går in i kroppsvätskorna. Brottet antecknas i belastningsregistret och påverkar möjligheterna att få jobb och körkort.
Invandrare och det nationella
Kriminalpolitiken i Sverige hade inte fått den starka inriktningen på straff och tvångsmedel utan att den kopplats till personer med utländsk bakgrund. Även om denna grupp är överrepresenterad bland lagförda för allvarliga brott, är det mindre än en promille som dömts för grova våldsbrott. Det svepande sättet att tala om kriminalitet bland invandrare bidrar starkt till att befordra det snävt nationella och lokala synsätt som politikerna varnar för.
Ett förråande och polariserat språk
”Ett brutaliserat och förråat Sverige”, ”interna terrorister” (om dem som skjuter), ”krossa gängen”, ”krigszoner” och ”inlåsning på obestämd tid”. Den terminologi som alltmer kommit att prägla den politiska debatten om brott och straff leder inte till några lösningar av den allvarliga brottsligheten. Den blockerar insikter om brottslighetens utveckling och orsaker. Den språkliga utvecklingen fyller andra syften än att bidra till en rationell kriminalpolitik.
Den politiska tystnaden och vikten av opposition
Det är de mångas tystnad som i efterhand ofta framhålls när frågan ställs hur det kunde gå så illa. I Sverige råder närmast konsensus i riksdagen i kriminalpolitiska frågor även om några av småpartierna ibland opponerar sig. Socialdemokraterna försöker lägga sig så nära regeringen som möjligt för att inte riskera att förlora nästa val på frågan om lag och ordning. Det har knappast lett till debatt att Sverige de senaste tio åren fördubblat sin fängelsepopulation, och hittills är det få i riksdagen som tagit upp den utredning som kommit med förslag som kommer att fördubbla fängelsepopulationen en gång till. Sverige lämnar den nordiska och europeiska traditionen på kriminalpolitikens område.
Varför gäller inte de goda värden som framträdande politiker betonar som avgörande för Sveriges framtid också kriminalpolitiken?
Henrik Tham, professor emeritus i kriminologi.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
