Svenskarnas oro för AI är inte teknikfientlig

Sett genom en skitifieringslins är oron tvärtom rimlig.

Var tredje svensk tror att AI kommer att orsaka stor arbetslöshet, enligt den årliga rapporten Svenskarna och internet som kom för någon vecka sedan. Samtidigt är det bara sju procent av de förvärvsarbetande som är personligen oroliga för att bli av med jobbet på grund av AI.

Paradoxen är slående: vi är bekymrade över den stora bilden – men inte för vår egen situation.

Åsiktsskillnaderna går dessutom längs välbekanta klyftor: ålder, geografi, klass och ideologi.

Bland de yngsta internetanvändarna, 00-talisterna, tror nästan hälften att AI leder till stor arbetslöshet. Arbetare och personer med kortare utbildning är betydligt mer pessimistiska än tjänstemän. Tilltron till AI:s jobbskapande effekter är större i storstäder och bland dem som redan provat AI-verktyg.

De som har mest att förlora på omställningen hyser alltså störst misstro, medan vana användare ser fler möjligheter.

Hallucinationer och felaktigheter

Men vad är det för sorts AI som människor oroas över? Förmodligen handlar det om så kallad generativ AI, där stora språkmodeller som ChatGPT, Claude och Gemini hör till de mest välkända. Vad kan vi förvänta oss av dessa energislukande moderna mirakel?

Svaret är att ingen vet.

Men alla hoppas.

Eller förfäras.

Vi som använder de här tjänsterna regelbundet har ganska snabbt blivit varse deras begränsningar. Hallucinationer och andra felaktigheter, platt språk och lismande inställsamhet är bara några av bristerna.

Ett annat arbetslivsproblem är så kallad jobbsörja (på engelska ”workslop”). Enligt en studie i Harvard Business Review kan ogenomtänkt användning av generativ AI på arbetsplatser orsaka merarbete som sänker produktiviteten.

Workslop är arbetslivsvarianten av ”AI slop”, alltså tämligen innehållslöst AI-genererat innehåll som sprids genom memes, videor och uppdateringar eller kommentarer av AI-botar på sociala medier.

Skitifiering: från plattformar till arbetsliv

Tech-journalisten och författaren Cory Doctorow myntade för några år sedan begreppet “enshittification” (som jag skrivit om tidigare i denna spalt), för att fånga hur digitala produkter och tjänster gradvis – och avsiktligt – försämras för att öka ägarnas vinster.

Doctorow beskriver hur digitala plattformar först skapar stor nytta för användarna, sedan förändras för att gynna affärskunder (annonsörer), och till slut mjölkar både användare och kunder för att maximera tech-mogulernas avkastning. Samtidigt blir den ursprungliga tjänsten allt sämre – och den sociala nyttan allt mindre eller direkt negativ (mer skada än nytta).

Jag tror att AI är på väg att genomgå samma process, men mycket snabbare.

Och jag är inte ensam om den uppfattningen.

I den nyutkomna boken Total skitifiering, utgiven av tankesmedjan Tiden, placerar Karl Anders Lindahl AI mitt i den här logiken. Han påminner om hur dagens ”intelligens” ofta bärs upp av ett globalt prekariat i mikrojobb – människor som under hård övervakning ritar rutor kring vägskyltar, transkriberar ljud eller etiketterar bilder för småpengar. Arbetsuppgifter som forskarna Mary L. Gray och Siddharth Suri kallade ”ghost work” i en bok med samma namn för några år sedan.

Skitifieringsprocessen urholkar också den digitala offentligheten där många arbetar, rekryterar och bygger ”personliga varumärken”. När Meta till exempel experimenterar med AI-genererade ”personer” på Instagram blir resultatet ett flöde frikopplat från verkligheten, där autenticitet och ansvar löses upp.

Den sortens degradering är inte bara ett irritationsmoment för användare, den kan undergräva hela ekosystem av kreatörer, journalister och småföretagare som är beroende av plattformarnas räckvidd och förutsägbarhet.

Sett genom den linsen framstår kanske svenskarnas paradoxala hållning till AI som mer rimlig?

Att bara sju procent fruktar att de själva blir ersatta av AI kanske tyder mindre på falsk trygghet och mer på att AI är ganska uselt. Samtidigt som det rent tekniskt är nästan obegripligt imponerande.

Det vi bör vara uppmärksamma på är hur tekniken rullar ut i praktiken: som en smygande försämring. Snarare än plötslig massarbetslöshet får vi mer övervakning, högre tempo, fler ”halvautomatiserade” flöden där yrkesskicklighet pressas in i system som premierar billigast och snabbast.

Risken för en sådan utveckling ökar om vi sänker våra krav. Om vi börjar accepterar som är ganska dåligt, men tillräckligt bra för en tillräckligt låg kostnad.

Det är viktigt att vi som enskilda anställda och chefer försöker motarbeta den här utvecklingen. Men det kommer inte att räcka. 

Vägen framåt är teknikvänlig – men inte naiv

Cory Doctorows motmedel för att bekämpa skitifieringen är måhända oväntat, men samtidigt logiskt: konkurrens. Oväntat, eftersom det kommer från vänster. Logiskt, eftersom det techbolagen ägnar sig åt inte är marknadsekonomi, utan oligopol och i vissa fall de facto monopol.

Det kanske viktigaste konkurrensmedlet är så kallad ”interoperabilitet”, alltså rätten för oss användare att lämna en plattform utan att förlora våra nätverk. Ungefär som att du kan byta mobiltelefonmärke utan att förlora din telefonbok (även om techbolagen på olika sätt försöker försvåra även detta). Eller att du kan ringa vem som helst oavsett vilken telefon de använder.

Så är det inte idag. Du kan till exempel inte skicka ett meddelande från Facebook till Twitter. Eller nå alla dina på Linkedin-kontakter på Instagram.

Ett annat verktyg för att motverka skitifieringen, som Karl Anders Lindahl diskuterar, är skattepolitiken. Det mest uppenbara är att höja skatten på kapital (vilket även inkluderar teknik) för att dämpa den mest aggressiva och lågproduktiva automatiseringen och öka omfördelningen av det värde som AI så småningom skapar. Listan på politikområden där insatser behövs kan göras lång: utbildningsväsendet, arbetsmarknadspolitiken, vården, bostadspolitiken.

Förslag på ökad konkurrens, högre skatter och mer omfördelning, integritetslagstiftning som GDPR och EU:s AI-förordning, reglering av AI i skolan och vården – för att bara ta några exempel – är inte teknikfientliga, tvärtom.

Oavsett reformförslag tror jag att vi måste bygga på en berättelse som bejakar den svenska traditionen av teknikoptimism utan tekniknaivism. Det är avgörande att kampen mot skitifieringen inte uppfattas som en kamp mot tekniken.

Man kan jämföra AI, digitalisering och automatisering med klimatomställningen. De är alla genomgripande teknik- och livsstilsskiften som kräver folkligt stöd. Men det går bara att åstadkomma om övergången sker på ett social hållbart sätt. Det som kallas rättvis omställning (på engelska just transition) gäller inte bara klimat- och miljöpolitiken, utan också AI.

Urlakas på mening

Internationella undersökningar visar att befolkningar i länder med starka sociala skyddsnät är mer positiva till och mindre oroliga för teknikutveckling som påverkar jobben och vardagen.

Det här är förstås ingenting nytt. I dag pratar vi ofta om ”trygghet i omställning”, men redan för omkring sjuttio år sedan myntade LO-ekonomen Gösta Rehn begreppet ”vingarnas trygghet”.

På längre sikt är det omöjligt att veta vilka effekter det vi i dag kallar artificiell intelligens kan få. Men på kort till medellång sikt är jag övertygad om att vi inte ska vara oroade över en annalkande massarbetslöshet, utan snarare över ett arbetsliv som långsamt urlakas på mening, autonomi och variation.

Jag tror att vi är många som känner den oron i vår vardag, både i och utanför jobbet. Poängen är att den oron går att ta på allvar och göra något åt, utan att för den skull bli teknikfientlig.

Som Lindahl skriver finns det en annan väg: en ”intelligent demokrati” där tekniken tjänar människor – inte tvärtom. Det är den politiska uppgiften framför oss. Och där kommer AI att ha en central plats.

German Bender är utredningschef på tankesmedjan Arena Idé