Det är något med Armand Duplantis som skaver hos mig. Är det hans amerikanska brytning? Det ohanterliga hårsvallet? Hur han tas emot? Eller hur han så självklart har blivit svensk?
Nya personliga rekord, banrekord, världsrekord. Först kände jag bara ett stort oengagemang. Grabben var överallt – i nyheterna, på baksidan av bussarna, i mina sociala medier. Efter ett tag övergick oengagemanget i ilska. Jag gillar ju sport och särskilt när det går bra för svenska lag och idrottare. Vad är det med just Duplantis som får det att klia över hela kroppen?
Jo:
- Den positiva nyfikenheten på just den amerikanska främlingen
Det anses (än så länge) fint och statusfyllt att komma från USA. När du talar ditt modersmål blir du förstådd. Ditt ursprung väcker nyfikenhet. Människor kanske till och med känner till orten eller staden där du är född. Den erfarenheten är inte lika vanlig om du invandrat till Sverige från vanligare migrantländer så som forna Jugoslavien, Irak, Eritrea eller ens vårt grannland Finland.
- Den ljushyllta nykomlingens privilegier
Först berättade min blonda bosniskfödda vän att hon och hennes mörkhåriga bror av främlingar bemöts på helt olika vis. Sen kom Länsstyrelsen med sin rapport som beskrev att afrosvenskar behöver en forskarutbildning för att komma upp i samma disponibla inkomst som en person i den övriga befolkningen som har en kandidatexamen. Lägg därtill TV4:s “avslöjande” om rasismen på nattklubbarna. Hur du ser ut verkar spela roll.
- Att du måste prestera på toppnivå för att få vara med
Kan man inte bara få vara en medioker invandrare som gått ut gymnasiet, jobbar, betalar skatt och engagerar sig i sin lokala idrottsförening? Det är absurt att man måste vara Duplantis eller Zlatan – det vill säga bäst i världen inom sitt fält – för att med självklarhet få ingå i gemenskapen.
- Nepobabyns gräddfil
Duplantis den yngre har såklart arbetat hårt för sina framgångar. Men det går inte att särkoppla dem från Duplantis den äldre, som ju också var hyfsat framgångsrik i samma idrott. I boken Riggat tar författaren Petter Larsson hjälp av aktuell forskning för att lägga ut texten om hur yrken och privilegier går i arv och hur samhället är just riggat till vissas fördel, och till andras nackdel.
Skavet förstärks av att den främlingsfientliga propagandan är massiv. Ibland är det nästan så att jag själv börjar tro på den. Är det inte sverigedemokratiska trollfabriker, så är det Twitter-träsket. För att inte nämna var och varannan Flashbacktråd som pekar ut hur fel människor av min så kallade sort är. Förra veckan stod den annars så sympatiska socialförsäkringsministern Anna Tenje i Aktuelltstudion och hävdade att personer som jag – med fyra syskon, som under några svåra år på åttiotalet levt på både barnbidrag och försörjningsstöd – är ett så stort problem att de som nu befinner sig i samma situation förtjänar att göras fattigare.
Den rimliga – och även jag själv – inser att min irritation inte har något alls att göra med den faktiska Armand Duplantis. Grattis, får jag väl säga till honom. Jag önskar bara att varenda svensk med en brytning hälsades välkommen på samma varma vis som du.
Silvia Kakembo
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
