EMU gjorde Europa beroende av USA

EU “Frågan är hur länge Europas befolkningar accepterar denna morbida ordning där vi – världens kanske största samlade ekonomi – ändå agerar som ett slags perifer neokoloni i den globala maktbalansen.”

En varm sensommardag 1992 samlades Europas ledare i Maastricht. De log och skakade hand över en historisk överenskommelse – euron skulle födas.

Framför kamerorna stod Tysklands förbundskansler Helmut Kohl, mannen som mer än någon annan drev igenom idén om en gemensam valuta i strid mot tyskarnas vilja. Kohl, tysk katolik och arkitekten bakom landets återförening, såg euron som ett fredsprojekt​.

I juli 2025 slöt EU och USA ett omstritt handelsavtal med 15  procent importtullar – de högsta på 70 år. EU kommer i sin tur inte ha motsvarande tullar på import av amerikanska varor. Frankrikes premiärminister kallade uppgörelsen ”ohållbar” och flera näringslivsorganisationer varnade för att europeiska företag kunde drabbas. Fordonssektorn ingick, medan vissa jordbruksvaror undantogs. Stål kommer behålla höga exporttullar på 50 procent.

Euron föll, börserna reagerade svagt. EU lovade tredubbla energiköp och öka investeringar i USA, men kritiker menade att detaljstyrningen saknades. Är det verkligen så ett land som USA ska behandla sina jämbördiga handelspartners?

Regelverket som fjättrar

Motivet bakom EU var att knyta ihop Europa så tätt ekonomiskt att ett nytt storkrig skulle bli otänkbart. Frankrikes president François Mitterrand höll med – euron skulle också binda fast det återförenade Tyskland vid det europeiska samarbetet. Under ytan fanns dock en annan verklighet: idén var inte odelat populär. Kohl erkände senare att han aldrig skulle vunnit en folkomröstning om euron i Tyskland och att han därför agerade ”som en diktator” för att genomdriva den​

Det europeiska folket fick alltså sin nya valuta mer genom politisk vilja än folklig efterfrågan. Atmosfären runt införandet var ändå hoppfull. Euron målades upp som kronan på verket i det europeiska projektet – en symbol för enighet, stabilitet och en ny ekonomisk era.

Euforin byttes snart mot en stram verklighet. För att euron skulle fungera införde EU hårda regler som begränsade medlemsländernas ekonomiska spelrum. Varje euroland skrev under på att ge upp sin självständiga penningpolitik – rätten att trycka egna pengar och styra räntan överlät de till Europeiska centralbanken (ECB) i Frankfurt. EU införde explicita förbud mot att finansiera staters budgetar med skuldfria pengar, det vill säga direkt via den statliga sedelpressen. I stället tvingas regeringarna ta in pengar via skatt eller som en privatperson låna av finansmarknaden.

Att centralbanken skulle täcka underskott genom att skapa nya pengar förbjöd EU uttryckligen. Vidare låstes EMU in finanspolitiken i en tvångströja: underskotten fick inte överstiga 3 procent av BNP och statsskulden skulle ned mot 60 procent av BNP enligt Stabilitets- och tillväxtpakten.

Det inskränker ländernas möjlighet att finansiera sina egna behov​ kraftigt.

Avsagt sig självständighet

Varje euroland blev som ett hushåll – det måste balansera budgeten ungefär som vi privatpersoner, trots att stater med egen valuta egentligen inte fungerar som vanliga hushåll.

I praktiken innebar reglerna att länderna inom EMU inte längre kunde bedriva en självständig expansiv politik. Länderna i euroområdet har ingen egen valuta och har avsagt sig sin självständighet – de kan inte längre skapa pengar utifrån nationella behov​.

All ekonomisk stimulans måste nu ske genom export eller privata investeringar.

Regelverket formades i mångt och mycket efter tysk modell och oro för inflation​, Tysklands historiska trauma av 1920-talets hyperinflation bidrog till att euron byggdes på stabilitet framför allt. Men den åtstramande doktrinen passade inte alla. När finanskrisen 2008 slog till blev skillnaderna tydliga: Euroländer i Sydeuropa, med skakiga finanser, kunde inte parera fallet. Länder utanför, som Sverige, klarade sig bättre genom att låta stat och centralbank agera kraftfullt​.

I jämförelse med länder som var bundna till euro, hade Sverige ett betydligt större manöverutrymme. Sverige sänkte räntor och stimulerade ekonomin vid kriserna 2008–2011, medan Finland – fast i eurosamarbetet – tvingades till procykliska åtstramningar och halkade efter​.

EU:s gemensamma regler dikterade en samtidig broms i hela eurozonen just när gasen behövdes som mest.

Hämmad innovation

En ekonomi utan möjlighet till offensiva statliga investeringar riskerar dessutom att tappa sin kreativitet. Modern Monetary Theory-ekonomen Stephanie Kelton påpekar att stater med egen valuta inte är som hushåll – de behöver inte hitta pengarna innan de kan spendera. Budgetunderskott är inte av ondo så länge man har outnyttjade resurser​.

De ständigt åtstramade underskotten lämnade många arbetslösa i inaktivitet. Den enda möjligheten att stärka ekonomin vid lågkonjunktur i euron handlar om nedskärningar och privatiseringar. Denna medicin riskerar att krossa arbetarnas rättigheter och försvåra teknikutveckling​.

Europa har blivit allt mer av en rentierekonomi. Kapital söker sig till säker avkastning – fastigheter, finans. När statliga investeringar uteblir och köpkraften är svag på grund av åtstramningar, varför skulle då företagen riskera att satsa på nästa generations solceller eller AI-plattform? Monopol och gamla strukturer präglar EU. Euron ledde till att finanskriserna 2008–2011 drabbade länder som producerade billigt och importerade dyrt som Italien och Grekland extra hårt. Exportjätten Tyskland klarade sig mycket bättre. ​Utan möjlighet till egen valutaanpassning eller stora offentliga framtidssatsningar hamnade Sydeuropa på efterkälken – och krävde till slut stöd från norr för att inte kollapsa helt​. Men dessa nödpaket kom ofta med krav på ytterligare reformer och åtstramningar, en ond cirkel. I ett sådant klimat frodas inte innovation; utan att låna ut eller kräva ränta.

Inte ökad produktivitet

Högern säger att företag skulle ha lättare att uppfinna nytt när arbetskraften är billig och flexibel. Men när kostnadsjakten ökar människornas slit och sänker deras löner, så sjunker effektiviteten i stället för att öka​.

Om marknaden ständigt pressar priset på arbetskraften, varför skulle då företag ersätta människor med maskiner om människorna är billiga? Allt fler arbetare i dagens Europa blir till robotar av kött och blod ständigt stressade av övervakande algoritmer. Samtidigt ökar inte produktiviteten så mycket längre​.

Istället är det trygga anställningar, utbildning och goda löner som lägger grunden för verklig innovation. Länder med starka fackföreningar och höga lönenivåer, som efterkrigstidens Sverige, tvingade ofta fram mer tekniska framsteg. Företagen behövde höja produktiviteten för att kunna betala lönerna. ​

Europas nuvarande strama budgetdisciplin riskerar att cementera en låginnovativ rentierekonomi.

Europas digitala beroende

I Kalifornien slår de unga entreprenörernas världsomvälvande uppfinningar ständigt nya rekord. Från USA stiger giganterna fram: Google revolutionerade sökningar, Facebook band samman världen (och skördade våra data), Amazon omdefinierade handelns logistik. Nu senast har OpenAI placerat USA i ledarposition inom artificiell intelligens. Europa använder glatt alla dessa tjänster, men få av dem är ”Made in Europe”. Hur kunde USA dra ifrån så? En del av svaret ligger i olika filosofier. Mariana Mazzucato, ekonom och författare till Entreprenörsstaten, påminner om att stora uppfinningar ofta kommer ur djärva statliga satsningar.

Internet och GPS – själva grundförutsättningarna för Google och Facebook – tog bland annat amerikanska finanser fram​.

Över tiotals miljarder dollar per år pumpar USA in i sin medicinska och tekniska forskning från statliga institut. Morgondagens industrier​ växer fram.

Under finanskrisen 2008 gick amerikanska staten in med bankräddningar och stimulanspaket. Under pandemin 2020–21 såg vi biljardbelopp i stödåtgärder. I denna näringslivsdynamik har nya bolag kunnat växa explosionsartat. USA har också en inre marknad på 330 miljoner invånare, gemensamt språk och en kultur av riskvillighet – men statens aktiva roll har tveklöst varit avgörande.

Europa valde istället en annan väg under 2010-talet: fokus på reglering och konsumentskydd snarare än att fostra egna tech-jättar. Unionen har tagit i med GDPR-lagar för dataskydd och konkurrensutredningar mot Google och Apple. Dennaensidiga fokus på att tygla appar och tjänster har lämnat Europa farligt beroende av amerikanska techjättar och oförmöget att konkurrera globalt​. Eu behöver också fler egna innovationer och inhemsk produktion.

Europeiska företag och myndigheter står ofta inför valet att antingen använda amerikansk mjukvara eller hamna på efterkälken. Visst finns europeiska pärlor (Spotify i musiken, Skype – innan det köptes upp – eller industrijätten SAP i affärssystem), men de är undantagen som bekräftar regeln. I det stora hela är EU i dag en nettoimportör av digital teknik.

Amerikanerna sätter spelreglerna online och samlar in de mest värdefulla råvarorna i vår tid: data och uppmärksamhet. Européer må ha teknisk utbildning och idéer, men regionens företag saknar ofta kapitalet eller hemmamarknaden för att förverkliga dem. Många lovande startups säljs tidigt av till amerikanska investerare eller företagsjättar. Och när EU väl försöker samordna stora satsningar – som att bygga upp en egen halvledarindustri eller molninfrastruktur – kämpar unionen mot klockan och interna motsättningar. EU-kommissionen talar nu om digital suveränitet – man har insett att kontinentens ställning som juniorpartner i teknikvärlden är ohållbar. Men USA har skapat ett rejält försprång.

Beroendet sträcker sig till försvaret

Det mest oroande beroendet syns kanske inte i vardagen – förrän krisen är framme. Under ytan av Nato-samarbete lurar frågan: kan USA rentav stänga av europeiska vapensystem med några knapptryckningar? Danmark och flera andra länder har köpt amerikanska stridsflygplanet F-35, en teknologisk spjutspets fullproppad med avancerad mjukvara. När danska politiker frågade om det finns en ”kill switch” i F-35 – alltså en digital avstängningsknapp som USA skulle kunna använda – fick de svaret att frågan är naiv, ”det är klart det gör”​

Amerikanska Försvarsmakten kontrollerar inte bara design och reservdelar, utan också de uppdateringar och datanätverk som krävs för att ett modernt stridsflyg ska fungera. Moderna vapen är system av system. Om någon del stängs av så fungerar inte helheten  enligt Aftonbladets analytiker Ukraina märkte plötsligt hur delar av de amerikanska vapensystemen slutade fungera efter en politisk konflikt​. Till exempel blev det avancerade raketartilleriet HIMARS tvärt mindre träffsäkert när amerikanerna drog in vissa måldata​.

Allt detta signalerar att Europa inte fullt ut kontrollerar sina egna vapensystem om de är “Made in USA”.

Danske Rasmus Jarlov, en av arkitekterna bakom Danmarks F-35-köp, ångrar sig öppet. Han konstaterar att USA enkelt kan göra planen obrukbara genom att vägra leverera reservdelar eller service.​

I krig behövs ständigt nya delar – om amerikanerna stryper flödet står européerna med markbundna jetplan. Nu kräver USA Grönland av Danmark och kan deaktivera Danmarks försvar om de inte går med på kraven​.

Under de förra Trump-åren funderade EU-länder på att beskatta IT-jättarna hotade Trump med biltullar. Och när Europas ledare skakar på huvudet åt vissa amerikanska utspel, kontrar Washington med: Det är endast tack vare USA som fransmännen inte talar tyska idag.

2025 pågår Trumps tullkrig igen. Europa investerar nu hektiskt i eget försvar och talar om strategisk autonomi, men vägen dit är lång. Under tiden hänger en osynlig nyckelknippa vid Pentagon som i värsta fall skulle kunna låsa ute europeiska nationer från deras egna vapenkoder.

Koloniala mönster i ny form

EU-byråkrater skyndar förbi över Bryssels regntunga gator med sina portföljer. Europa är formellt självständigt, rikt och mäktigt – ändå vilar en känsla av beroende i luften. Vad hände med den stolta visionen om jämbördig allians med USA? Historiskt brukade imperier kontrollera sina kolonier genom att låsa fast dem i beroenderelationer: kolonierna fick inte utveckla egen industri, de tvingades använda moderlandets valuta och teknologi, och deras lagar skulle gynna herrarna. Europa år 2025 passar in oroväckande väl. Efter att frivilligt ha låst in sig i eurons bojor kan europeiska länder inte längre fritt finansiera sin utveckling – precis som kolonier en gång var tvungna att vända sig till London eller Paris för krediter.

Vidare sitter Europa fast i teknikens underordning: kontinenten betalar licens till amerikanska patent, köper amerikansk mjukvara och låter de digitala handelsvägarna kontrolleras av Silicon Valley​.

Många myndighetsdata vilar på amerikanska servrar. Historiskt höll kolonisatörer nyckelkunskaper och kritisk infrastruktur för sig själva. Nu utövar också USA sitt inflytande mycket genom ”mjuka” medel – handelsavtal, standarder, ekonomiska doktriner – snarare än genom flaggor på en fästning. Europa har i praktiken bundit ris åt sin egen rygg och placerat sig i en beroendeställning.

Krisinsikten börjar i viss mån sprida sig. Vänner av Modern Monetary Theory argumenterar allt högre för att EU ska lätta på sina dogmer. EMU:s restriktiva finansregler måste reformeras, Euro-länderna måste få större frihet att investera i sin framtid med avskriven ränta och nollade återbetalningar till ECB vid kriser. Kanske behöver till och med euron avskaffas? Progressiva ekonomer påminner om att underskott i sig inte är farliga om de används till produktiva ändamål och sker inom ramen för samhällets resurser​. Stater med sin egen fiatvaluta kan skapa hur mycket pengar som hels. Blir pengarna fler än folkets och naturens resurser, kan det bli inflation, men då kan staten enkelt reglera penningmängden med skatten. Nyckeln är att balansera pengar mot verkliga tillgångar och behov​. Finanspolitiken måste också motverka finansialisering: om de rika betalar för lite i skatt och bara samlar pengar på hög, bromsar ekonomin​ in.  Lösningen? Progressiv beskattning och offentliga investeringar som för pengarna dit behoven finns – skolor, klimatåtgärder, innovation. För mycket pengar på de rikastes bankkonton​ göra ringa nytta. Europa måste frigöra sina enorma resurser för att lyfta sig självt.

Perifer neokoloni

Årtionden av nyliberala sanningar om att marknaden vet bäst och att staten bör hålla igen präglar många europeiska beslutsfattare. EU knotar på i sin självvalda, ekonomiska tvångströja, medan kollegorna i Silicon Valley och Washington drar ifrån. Antonio Gramsci uttryckte i sina “Fängelseanteckningar”

​ “Krisen består just i det faktum att det gamla dör och det nya inte kan födas; i detta interregnum uppträder de mest varierande morbida fenomen.” ​

Frågan är hur länge Europas befolkningar accepterar denna morbida ordning där vi – världens kanske största samlade ekonomi – ändå agerar som ett slags perifer neokoloni i den globala maktbalansen. EU är inte formellt ockuperat, men dock besätter militärer från USA via NATO och DCA oss. Styrda av andra genom finans, teknologi och digitala beroenden, står européerna vid ett vägskäl. Det europeiska fredsprojektet, så nobelt i sin födelse, har paradoxalt nog bidragit till att göra Europa till en fredlig lydig provins. Allt fler frågar: Hur tar vi oss loss ur de gyllene bojor vi själva satte på oss? Utan att bryta sönder unionen, kan vi ge den nytt liv med delstatlig finansiell suveränitet och den innovativa gnista som vår tid kräver. Utfallet kommer avgöra Europas roll i världen för generationer framåt.

Oskar Brandt