Uppgivenheten är vår främsta fiende

Anna Lindh Det har gått ofattbara 22 år sedan Anna Lindh mördades. 22 år. Samtidigt slås den som läser hennes tal av hur relevanta hennes budskap fortfarande är.

Anna Lindh fattas oss just för att hon har så mycket att säga om vår tid, till oss.

Inte minst för att vi i vår tid blir allt mer medvetna om det som upptog mycket av Anna Lindhs engagemang: nedsmutsningen, förgiftningen, miljöförstöringen.

Vad hade hon haft att säga om den här sommarens värmerekord? Om de enorma skogsbränderna i Portugal och Spanien, som följer på förra årets tusenårsöversvämningar i Centraleuropa? Vad hade hon haft att säga om de pfas-förgiftade brunnarna i Uppsala, om algblomningen som gör det omöjligt att bada i hennes älskade Mälaren, om att torskbestånden i princip har kollapsat i Östersjön, och att strömmingen kanske snart är borta, den också?

Engagemanget för miljön är en röd tråd i Anna Lindhs politiska gärning. Så här sa hon när hon som SSU:s första kvinnliga ordförande talade till SSU-kongressen 1987:

Den fråga som kanske väckt det allra största intresset under den senaste kongressperioden och som samlat de flesta motionerna berör miljön. Ungdomar som bor i Skåne ser bokskogen förstöras, ungdomar på västkusten som läser och ser att deras miljö tillhör de mest hotade i Europa, ungdomar ser hur fisken blir vanskapt utanför Rönnskärsverken – alla ställer de krav på en effektiv och genomgripande miljöpolitik.

Miljöfrågorna är det tydligaste exemplet vi har idag på hur samhällsinsatser är nödvändiga, hur politiska beslut är livsavgörande för att rädda vår framtid. […] Det är samhället och de politiska beslutsfattarna som måste ta ansvaret. Marknaden gör det aldrig. 

Detta blir vi allt mer akut medvetna om idag: Vi kan inte lämna miljöfrågorna till marknaden, företagen kommer inte att lösa klimatkrisen på eget initiativ. Det är som Anna Lindh sa: det är samhället och de politiska beslutsfattarna som måste ta ansvaret.

En av 1980-talets stora frågor var försurningen, och under Anna Lindhs ledning drev SSU på för att minska de försurande utsläppen, men tog också konkret initiativ till att kalka sjöar.

När Sverige gick med i EU 1994 var Anna Lindh miljöminister, och vi har hennes enträgna arbete att tacka för att EU fick en försurningsstrategi, och hon tog initiativ till strängare krav på bilavgaser.

Klimatnödläge och Gaza

De senaste 25 åren har utsläppen minskat med 80 procent, och försurningen är inte lika allvarlig. Samtidigt har klimatkrisen förvärrats

Vi befinner oss i ett klimatnödläge, jag tror att Anna Lindh gärna hade velat se ett socialdemokratiskt ungdomsförbund som gräver igen diken och återställer våtmarker, samtidigt som de ställer krav på politiken att rädda de våtmarker som finns kvar, och förbjuda torvanvändning.

Anna Lindhs engagemang för miljön inspirerades kanske av den ljuvliga naturen kring Hacksta utanför Enköping där hon växte upp, björkarnas skira löv som speglar sig i de skimrande sjöarna, ängsblommorna i dikesrenen, de knotiga ekarna i hagarna.

I Uppland reser sig inga berg vid horisonten, men vid skogsbrynet välver sig en mäktig himmel över änglamarken.

I sommar har ingen kunnat undgå att se himlen i Gaza framför sig. Himlen som täcks av bombplan, som fylls av det ständiga surrandet av drönare. Stanken i luften från de överfulla latrinerna, från kroppar som inte har kunnat bärgas ur rasmassorna.

Situationen i Mellanöstern engagerade Anna Lindh djupt, som SSU:are, som utrikesminister.

När hon höll ett av sina sista förstamajtal, i Halmstad 2002, tar situationen i Palestina och Israel upp en stor del av talet.

När det hölls hade självmordsbombningar ägt rum i Israel, en femårig israelisk flicka hade dödats, och israelisk militär hade precis attackerat Hebron på Västbanken.

En påminnelse om att det som händer nu inte började den 7 oktober 2023, kränkningarna av mänskliga rättigheter och av folkrätten har pågått mycket länge.

Och Sverige var, under Anna Lindhs ledning, mycket aktiv, i obarmhärtigt skarp kontrast till dagens regering:

Den svenska regeringen agerar på alla områden. Vi fördömer folkrättsbrott och självmordsbombningar – och de som stöder dem. Vi kräver att Israel ska ta sitt ansvar. Vi ökar biståndet till palestinierna – bland annat nya ambulanser. Vi stöder fredsrörelsen i Israel. Vi agerar tillsammans med de andra EU-länderna.

 Det är en mycket aktiv utrikesminister som talar, i en engagerad regering. Men Anna Lindh fortsätter sitt tal så här: 

Jag ska inte förneka att vi känner maktlöshet när inget verkar hjälpa. Om denna maktlöshet har ett namn, så är det Jenin.

För tre veckor sedan bodde 14 000 människor i flyktinglägret i Jenin. Hälften av dem barn och ungdomar. Måndagen den 8 april gick israeliska armén in i lägret. En skammens vecka följde, när israelisk militär demolerade hus, sköt människor, vägrade ambulanser och humanitära organisationer att göra sina jobb. 

Vi vet inte ännu allt som hänt i Jenin. Tv-bilderna visar oss ruiner, grus och betong, armeringsjärn, kläder och leksaker. Palestinierna talar om en massaker. Israelerna säger att de förstört fabriker för bombtillverkning. Vi vet inte svaret. Men vi har rätt att få veta. Nu måste Israel acceptera FN:s undersökningskommission.

 Men det värsta är barnen. Bilderna från Jenin, från andra militärattacker och självmordsbombningar, visar oss barnens ögon, när de sett för mycket. När de sett sådant varje barn borde vara förskonat från. Vad händer när de barnen blir tonåringar? Vad händer när de blir vuxna?

 Hur ska dessa ungdomar, palestinska såväl som israeliska, förstå att fred kräver kompromisser, när de fostrats till hämnd? Att fred kräver tolerans, när de fostrats till hat? Att fred kräver samarbete, när de fostrats till strid? Hur ska de kunna engagera sig i framtiden, när de inte vågar tro på den?

Många palestinska ungdomar tappar framtidstron när de ser hur den israeliska militären slår sönder deras framtid; förstör det som skulle bli den palestinska staten; hamnen, flygplatsen, vägarna, skolorna, polisstationerna, myndigheterna.

 Många israeler lämnar i dag Israel för att känna trygghet för sina barns framtid.

Det värsta är barnen, säger Anna Lindh, och det är omöjligt att inte tänka på att de barn som tvingades bevittna massakern i Jenin är vuxna idag, och inbegripna i ännu en blodig våldsspiral. I januari 2003 höll Anna Lindhs tal till Hanan Ashrawi, den palestinska människorättsaktivisten som fick Palmepriset 2002.[5]

Hade hon accepterat?

Uppgivenheten är vår främsta fiende, sa Anna Lindh i sitt tal:

Förra veckoslutet kunde vi läsa rubriken “13 döda i israelisk attack mot Gaza”. Vissa journalister beskrev den som början på en invasion av Gaza, andra som ett försök att påverka valet i Israel. Men på det hela taget var den övervägande reaktionen apati. Och vad ska man göra? 

Vi har gjort uttalanden, fördömt våldet, antagit revolutioner. Vi har haft mötena, gjort resorna, hållit konferenserna. Vi har hört löftena – om säkerhet, om lösningar, om “sista gången” – och vi har sett resultaten.

Risken finns att uppgivenhet ersätter hopp – att apati ersätter handling. Faran är att rubriken “13 döda” bara blir bokstäver och siffror – att vi undertrycker vetskapen om att ytterligare 13 individer – den siste av dem en sexårig pojke – har lagts till dem som redan dödats. Uppgivenheten är vår främsta fiende.

Det är ett budskap som ekar in i vår tid: vi får inte ge upp. Uppgivenheten är vår främsta fiende.

Vad hade Anna Lindh sagt om det fasansfulla som nu sker i Gaza?

Hade hon stillatigande accepterat att EU inte lyckas ena sig om verksamma sanktioner? Hade hon accepterat att Sverige inte bara valt åskådarplatsen – utan också medverkar till folkmordet genom att dra in sitt stöd till UNRWA, genom att tillåta vapenhandel med Israel?

I sin sista utrikespolitiska debatt, i februari 2003, sa hon så här i sitt inledningsanförande:

Inget mål, ingen sak, ingen kamp kan rättfärdiga en terror som syftar till att döda och lemlästa oskyldiga civila. Sverige kommer alltid att gå i första ledet när det gäller att bekämpa terrorism. Men om vi låter kampen mot terrorismen överordnas de mänskliga rättigheterna är det vi som förlorar och terroristerna som vinner.

Förmodligen hade hon sagt så om Hamas attacker den 7 oktober – men haft lika skarpa fördömande av den terror som Israel gör sig skyldiga till när de dödar och lemlästar oskyldiga civila i Gaza, när de avsiktligt svälter en hel befolkning.

Häromdagen konstaterade IPC som arbetar på uppdrag av FN att det råder det högsta graden av svält i Gaza. Det innebär att människor börjar dö av svält, 132 000 barn hotas av livshotande undernäring, enligt FN:s barnfond Unicef.

Kanske hade Anna Lindh citerat FN:s biträdande generalsekreterare och chefen för FN:s humanitära bistånd, den vanligtvis återhållsamme diplomaten Tom Fletcher:

Läs IPC-rapporten från pärm till pärm. Läs den med sorg och ilska. Se den inte som ord och siffror, utan som namn och liv. Var övertygad om att detta är ett obestridligt vittnesmål.

 Det är en hungersnöd. The Gaza Famine, Hungersnöden i Gaza.

 Det är en hungersnöd som vi kunde ha förhindrat, om vi hade fått lov. Men maten läggs på hög vid gränserna på grund av systematiska hinder från Israels sida. 

Det är en hungersnöd inom några hundra meter från mat, i ett bördigt land.

 Det är en hungersnöd som drabbar de mest utsatta först. Var och en med ett namn, var och en med en historia. Som berövar människor deras värdighet innan den berövar dem livet. Som tvingar en förälder att välja vilket barn som ska få mat. Som tvingar människor att riskera sina liv för att söka mat.

 Det är en hungersnöd som vi upprepade gånger har varnat för. Men som internationella medier inte har fått lov att rapportera om. Att vittna om. 

Det är en hungersnöd år 2025. En hungersnöd i det 21:a århundradet som övervakas av drönare och den mest avancerade militära tekniken i historien.

Det är en hungersnöd som öppet främjas av vissa israeliska ledare som ett krigsvapen.

Det är en hungersnöd som vi alla bevittnar. Alla bär ansvar för detta. Hungersnöden i Gaza är världens hungersnöd. Det är en hungersnöd som frågar ”men vad gjorde du?”. En hungersnöd som kommer att och måste förfölja oss alla.

Barns berättelser

Amil Sarsour, en socialdemokrat som i många år var ordförande i Samarbetsorganisationen för invandrarföreningar i Uppsala, tog för några månader sedan initiativ till att samla in barns berättelser från Gaza.

Tillsammans med en förening på plats i Gaza ordnade han en novelltävling för barn. Arenagruppens förlag Atlas har fått förtroendet att ge ut novellerna i boken Här var vårt hus – barns berättelser från Gaza.

Barnen fick delta i skrivarverkstäder om hur man skriver en novell, och sedan fick de skriva själva. Det var ett nästan omöjligt projekt att ordna skrivarverkstäder i ett område där alla klassrum är sönderbombade eller förvandlade till flyktingläger.

En flicka började gråta när hon fick hålla i en penna, för första gången på många månader.

Barnen berättar om en verklighet som pågår, framför våra ögon och framför en oförsvarligt, oförlåtligt förlamad omvärld: fördrivningen, Israels urskillningslösa våld, blockaden av läkemedel och sjukvårdsutrustning, ockupationsmaktens avsiktliga utsvältning av en hel befolkning, den massiva och medvetna förstörelsen av allt som gör livet möjligt: sjukhus, skolor, vattenreningsverk, jordbruksmark. För att göra det omöjligt för palestinier att leva i Gaza. Det är därför vi måste kalla det för vad det är: ett pågående folkmord.

Och det är därför barnens berättelser från Gaza också är vittnesmål: här var vårt hus, skriver barnen. De som raserat barnens hus och hem måste ställas till svars. Och vi måste insistera: Här ska barnens hus stå igen i framtiden.

En av novellerna är skriven av Yamen Abu Rezziq, 13 år:

Jag ska göra pappersdrakar  

På Gazas havsstrand, framför några tält, började Karim och Hassan dra i pappersdrakarnas linor så att de skulle flyga högre och högre. De två̊ vännerna njöt av mars månads klara väder, efter att de svinkalla månaderna hade passerat. De började tävla om vem som skulle kunna få sin drake att flyga högst. Plötsligt inträffade en kraftig explosion som gjorde att de flög i luften och blev medvetslösa. Karim vaknade först på̊ sjukhuset. Han kände ett stort bandage runt huvudet och gips runt högra benet.

Mitt i allt oväsen hörde han sin pappa ropa på̊ honom. Karim kände sig trygg av att höra pappans varma röst och frågade honom om sin vän Hassan. Pappan sa att han sov i rummet bredvid.  

Karim bad om att få se sin vän så pappan hämtade en rullstol för att ta honom till rummet där Hassan låg. Hassan låg på̊ en säng, täckt med ett långt lakan, och hans föräldrar satt bredvid. Karim närmade sig sin vän och deras händer möttes i en varm känsla.

Hassan frågade Karim om gipset som täckte hans ben. Karim svarade att det gjorde jätteont. Hassan berättade att han inte kände någon smärta i sina ben. De grät och alla kvinnor i rummet grät också̊.

Hassan sa: Min vän, vi ska göra de vackraste pappersdrakarna och låta dem flyga högt. Läkarna tog bort mina ben men jag har starka händer och med dem kommer jag att fortsätta göra pappersdrakar som bär budskap om kärlek och fred till världens alla barn.

Vi saknar Anna Lindh. Att förlora Anna Lindh, det är för arbetarrörelsen som att ha blivit stympade, vi har förlorat en kroppsdel.

Vi har mist Anna Lindh. Men vi har starka händer, vi ska fortsätta bära hennes budskap.

Lisa Pelling

PS. Texten bygger på ett tal jag fick förmånen att hålla på Anna Lindhs minnesdag i Anna Lindhs Park i Grillby den 24 augusti 2025. Boken Här var vårt hus – barns berättelser från Gaza går att beställa här.