Den officiella kulturkanon är mest en fryst bild av ett Sverige som varit.
Upprördheten kring Jessica Stegruds uttalanden om samtalet i TV-Aktuellt den 4 september mellan Lawen Redar och Parisa Liljestrand kunde ha uteblivit om hon i sin första kommentar hakade på vad SD:s kulturpolitiska talesperson Alexander Christiansson sa i en intervju i samma sändning: att Lars Trägårdhs just presenterade kulturkanon var ett exempel på Sverigedemokraternas ”öppna nationalism”.
Ansåg sig missförstådd
Det påståendet kunde Stegrud ha förtydligat genom att i sin spontana kommentar säga något i stil med att ”det är fantastiskt att just Parisa och Lawen är de ledande partiföreträdare som står i TV och diskuterar vår nya kulturkanon. Det visar fram vårt samhällsbygge från dess bästa sida, hur människor med skilda bakgrunder och erfarenheter än de s k etniskt svenska deltar i ett interkulturellt samspel och i en engagerad diskussion kring det traditionella svenska kulturarvet och hur det kan förvaltas och förnyas i framtiden. Vilken lycka att Sverige varit så öppet! Integrationen fungerar, på ett självklart vis, åtminstone på de högre partipolitiska nivåerna. Det borde sporra till ansträngningar också då det gäller att utveckla hela landet i samma riktning.”
Så sa inte Stegrud. I ett senare inlägg 7 september i Expressen modifierade hon sig, ansåg sig missförstådd, och beskrev det som ett framsteg att Sverigedemokraterna inte längre är ensamma om att ägna de här frågorna uppmärksamhet. Nu ”pratar nästan alla partier om svenska värderingar och om vikten av att invandrare anpassar sig”, skrev hon. Lawen Redars och Parisa Liljestrands diskussion i SVT skulle alltså ses som exempel på hur vissa välutbildade intellektuella med släktbakgrund i andra kulturer på ett berömvärt vis förstått att ”anpassa sig till svenska värderingar”, om man försöker förstå vad Stegrud menar.
Jag som läsare blir ingalunda lugnad av detta.
Fridegård väckte fördömanden
Om vi tar fatt i det alternativ Stegrud förkastade när hon skrev sin första ”otydliga och illa formulerade tweet” (hennes egna ord) – alltså det fantastiska i Lawen Redars och Parisa Liljestrands närvaro i tv-rutan – så framhäver det i själva verket något av det mest centrala i Per Albin Hanssons progressiva folkhemstanke: att inte ”skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta” och att ”medverka till nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor”. Här har kulturen spelat och kommer fortsatt att spela en avgörande roll.
Att leda in arbetarklassen och jordbrukarbefolkningarna och deras berättelser i de högkulturella och ofta konservativa salongerna via Ivar Lo, Harry och Moa Martinson, Eyvind Johnson, Vilhelm Moberg och otaliga andra var på sin tid också ett integrationsprojekt. Eller snarare en interkulturell process där de undanträngdas och ibland förtalades egna verklighetsbilder blandades i offentligheten med den sedan länge allenarådande borgerligheten.
Jan Fridegårds genombrott med romanerna om statarsonen ”Jag Lars Hård” och hans grymma leverne väckte på 1930-talet häftigt fördömande reaktioner på kritikerhåll, i någon mening jämförbara med dem Yasin och gangsterrapen möter idag på temat ”sådana här destruktiva alster hör inte hemma i kultiverade sammanhang”.
Dynamiskt interkulturellt Sverige
Men Fridegård vann trots det uppmuntran från en och annan skribent som såg hans uppriktiga prosa som ett litterärt framsteg. De fick rätt. Fridegård fäste med böckerna om Lars Hård dessutom uppmärksamheten på landsbygdens och de många kuvade jordbruksarbetarnas utsatthet och fattigdom, och på hur de självklart skulle vara med om att bygga det nya samhället. Som fullvärdiga invånare i medborgarhemmet.
På samma vis som folkhemstanken den gången bidrog till att de länge ”tillbakasatta” integrerades i svenskt och nordiskt samhällsbygge och kulturskapande, borde den i en moderniserad version kunna bli politiskt vägledande för framväxten av ett sammanhållet och dynamiskt interkulturellt Sverige på 2020-talets villkor. Till detta duger inte den officiella kulturkanon som presenterades i förra veckan. Den erbjuder mest frysta bilder av ett Sverige som en gång var, ibland intressanta men antikvariska. Den progressiva nordiska folkhemstanken kunde däremot skapa den dynamik som kanonlistorna saknar, om den väcktes till retoriskt liv igen.
Missa inte den chansen!
Bengt Lindroth
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
