Gazakriget En långsiktig lösning är svår att se just nu, men ett första steg är vapenvila, skriver Börje Ljunggren.
Hamas fasansfulla terrordåd för snart två år sedan, den 7 oktober 2023, utlöste den tragedi vi nu bevittnar. Mer än 1 200 israeler, varav en stor del kvinnor och barn, mördades brutalt, och mer än 200 togs som gisslan. Det var den värsta katastrofen i Israels historia.
Att Israel skulle svara med våld på terrordåden var givet, men få kunde föreställa sig omfattningen av det dödande och den förstörelse som följde. Gaza ligger i ruiner. Av Gazas drygt två miljoner invånare har enligt Gazas, av Hamas kontrollerade, hälsoministerium fler än 60 000 dödats, varav närmare en tredjedel under arton år, och nöden är skriande.
En fullskalig invasion av Gaza City med en miljon invånare skulle ytterligare fördjupa tragedin.
Handlar också om Västbanken
Allvaret i det som sker illustreras av den amerikanske journalisten Peter Beinert, en ortodox jude, som i sin bok ”Att vara jude efter Gazas förstörelse”, ställer grundläggande frågor om vad som sker i Gaza, och menar att den av Israel orsakade humanitära katastrofen måste betraktas som ett folkmord.
Netanyahus ambition är att en gång för alla utplåna Hamas, en terrororganisation framvuxen ur det muslimska brödraskapet, men också ur den palestinska tragedin. Fördjupade motsättningar framstår som en oundviklig konsekvens.
Världens uppmärksamhet har naturligen riktats mot Gaza och den humanitära katastrof som våldet utlöst. Den tragedi vi bevittnar är dock inte begränsad till Gaza utan handlar också om Västbanken och den bosättarpolitik som Israel bedrivit där sedan sexdagarskriget 1967, ett krig som resulterade i att Israel ockuperade Västbanken och Gaza.
Sedan Netanyahu för första gången kom till makten för snart 30 år sedan har utbyggnaden av bosättningarna haft allt högre prioritet.
Permanent diaspora
För Netanyahu, den israeliske premiärminister som suttit längst vid makten, har den grundläggande hållningen alltid varit att aldrig behöva komma överens med palestinierna, att underminera och kringgå den nationella palestinska rörelsen. Israel kunde med sin överlägsna försvarsmakt blomstra utan fred.
Bosättningarna är illegala och det faktum att västvärlden, och enkannerligen USA, under mer än 50 år de facto tillåtit antalet bosättare att växa till dagens närmare 700 000 ter sig närmast ofattbart oklokt. Många av bosättarna anser sig också ha en högre historisk rätt till marken än de palestinier som sedan decennier odlar den. Den israeliska polisen, och rättsväsendet, gör ingenting för att skydda dem, då deras hus och olivodlingar skövlas.
Den djupaste dimensionen av tragedin för Israels judar och palestinierna, i Israel och i exil, är att Netanyahu, och de högerextrema krafter som hans maktinnehav alltmer byggt på, vill skapa en rent judisk stat, och därmed en permanent palestinsk diaspora.
Konsekvens av Förintelsen
Den moderna, territoriella sionismen, grundad 1892 av Theodor Herzl, var en konsekvens av den tidens växande antisemitism, manifesterat av den franska rättegången mot en judisk officer, Dreyfusrättegången (1894), och ryska och östeuropeiska pogromer. Målet var att befria judar från den antisemitism de oavlåtligt utsattes för i den diaspora de levde i. Den judiska befolkningen i det Osmanska rikets Palestina förblev dock ringa, och så sent som 1936 uppgick den judiska befolkningen i det brittiska förvaltarskapsområdet Palestina under Nationernas förbund till 384 000, en knapp tredjedel av områdets befolkning.
Israels tillkomst 1948 var en logisk konsekvens av Förintelsen. Då FN:s generalförsamling, med dess knappt 60 medlemmar, röstade i frågan röstade dock samtliga arabstater emot den tvåstatslösning som föreslogs, och motsättningarna växte till ett första krig, inlett av arabstaterna – ett krig ur vilket Israel gick segrande. Misstron cementerades.
Kriget ledde till ”al-Nakba”, det arabiska ordet för ”katastrof”, i form av omfattande fördrivning av palestinier och palestinsk exil. Kriget resulterade också i en betydande utvidgning av Israels territorium. Enligt den resolution som FN:s generalförsamling antog i november 1947 skulle Palestina delas i en judisk och en arabisk stat. Den judiska staten skulle omfatta 55 procent av Palestinas yta och den arabiska staten 44 procent. I det krig som följde utvidgades Israel till att omfatta mer än 70 procent av förvaltarskapsområdet. Kustområdena kring Haifa var ett sådant område från vilket tusentals palestinier flydde år 1948.
Osloavtalet
Sedan dess har ytterligare krig, flyktingströmmar och uppror (intifador) följt, men också betydande israeliska och palestinska fredsansträngningar, som skapat förhoppningar om en för judar och palestinier hållbar lösning. I Osloavtalet 1993 erkände den Palestinska befrielseorganisationen (PLO) Israels rätt att existera och en tvåstatslösning utifrån 1967 års gränser. En palestinsk myndighet upprättades. Israel å sin sida erkände PLO. Nödvändigt ömsesidigt förtroende saknades dock och 1995 gick möjligheten definitivt förlorad då premiärminister Rabin mördades av en judisk extremist.
Fem år senare gjordes nya seriösa försök. Under president Clintons sista år vid makten nådde förhandlingarna ett kritiskt skede. PLO:s Yassir Arafat och den israeliske premiärministern Ehud Barak, Israels sista ledare från de nu sedan länge marginaliserade arbetarpartierna, skakade hand i Camp David, men modet att fullfölja saknades åter.
Trots sin starka ställning vacklade Arafat. En historisk möjlighet gick förlorad. Arafats efterträdare, Mahmoud Abbas, har, sedan han tillträdde för drygt 20 år sedan, varit en svag ledare, underminerad av både det nya israeliska ledarskapet och Hamas framväxt.
Palestinska splittringen
Sedan år 2000 har inga seriösa ansträngningar gjorts från någondera sidan, och erforderligt internationellt engagemang har saknats. En ny epok, präglad av den djupa palestinska splittringen och israeliska högerregeringar, inleddes med Netanyahu.
147 länder har erkänt Palestina, och flera länder, bland andra Frankrike, Storbritannien, Kanada, Malta och Australien, planerar ett erkännande då FN:s generalförsamling öppnar i september. USA, Israels garant, har i Trump en president för vilken den palestinska frågan knappast existerar.
Vilka är då möjligheterna för det nyväckta intresset för en tvåstatslösning? Hur stora folkomflyttningar skulle krävas, och hur mycket blod skulle spillas under förverkligandet? Decennier har gått förlorade, medan Netanyahu drivit på bosättandet och fram till tragedin i oktober 2023 såg ett strategiskt värde i Hamas splittrande styre i Gaza och ett försvagat PLO.
Dystra utsikter
Ett faktum är och förblir att också palestinierna liksom den judiska befolkningen, för att citera 1917 års Balfour-deklaration, har rätt till ”ett hem i Palestina”. De senaste båda årens brutalitet och förstörelse och bosättarnas expansion har dock gjort en tvåstatslösning svåruppnåeligare än någonsin.
Finns då något alternativ?
Den ömsesidiga djupa misstron gör att också alternativet, en judisk-palestinsk ”enstatslösning”, framstår som mycket avlägsen. Utsikterna ter sig dystra. En ny era måste ta sin början, bortom Netanyahus förödande pyrrhussegrar och palestinsk söndring.
I nutid gäller det dock först och främst att få till stånd ett stillestånd, vilket kräver att gisslan släppts, att förmå Netanyahu att inte genom ockupation av Gaza City fördjupa den humanitära katastrofen ytterligare, och att öka det humanitära stödet – och tillträdet – till Gazas befolkning. Inget av det är givet, men nödvändigt för en vändpunkt!
Börje Ljunggren
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
