Sommarteatern lever!

Tusentals människor är engagerade i att sätta upp sommarteater. Hundratusentals går för att se den. Men det är inte längre arbetar- och bygdespel som lockar mest.

Sommar. Semester. För många betyder det också teater. Varje år går hundratusentals människor på någon av de föreställningar som spelas i Sommarsverige. Och flera tusen är på ett eller annat sätt själva engagerade, som amatörskådespelare, musiker, sömmerskor, scenbyggare, serveringspersonal i pausen och allt annat som behöver göras i och omkring en teateruppsättning.

Bara i min egen närhet skulle jag kunna räkna upp ett dussin sådana teatrar. Här är några av dem:

Charlies teater i Skara, som sedan 40 år driver teatercirklar och spelar föreställningar både på sommaren och vintern. I år sommar sätter de upp två – familjeföreställningen Robin Hood och farsen Det stannar i familjen.

Esplanadteatern i Lidköping, som varje sommar spelar en föreställning i Närebo några kilometer utanför stan. I år har de spelat Ray Cooneys fars Funny Money. Tyvärr har de i skrivande stund just spelat sista föreställningen.

Runmaröspelen, som funnits i snart 20 år och varje sommar sätter upp en föreställning som bygger på principen gräv där du står. Runmarö ligger i Stockholms skärgård och spelen handlar om öns historia. Just i år spelar de Masens son, en av Katti Björklund nyskriven skröna om skuld som bygger på en verklig historia om en man som försvann på ön 1889.

Kolhusteatern, som sedan 30 år sätter upp en mycket välbesökt musikteater i ett gigantiskt gammalt kollager i Hälleforsnäs, Sörmland. Där har jag själv varit aktiv under många år och regisserat flera musikaler. I år spelar de musikalen Legally Blonde, med premiär den 18 juli.

Läcköoperan, som egentligen är i en annan kategori än de ovan nämna teatrarna, som främst är amatörteater. Läcköoperan är professionell opera med stora resurser som sedan 90-talet har satt upp operor på Läckö Slott vid Vänern i Lidköpings kommun. Det är nästan alltid fullsatt.

Till kategorin professionella eller semiprofessionella uppsättningar som är värda ett besök kan förstås också nämnas Eva Rydbergs klassiska sommarfars i Helsingborg, och Tomas Ledins spel Höga Kusten, som under sommaren spelas på Friluftsteatern i Lövvik. Eller Stallebrottet på Bohus-Malmön på västkusten, som i år ger Shakespeares komedi Stormen.

Från arbetarspel till komedier

Detta är förstås bara ett axplock, och ett ganska subjektivt sådant också, men det skulle krävas en hel bok för att beskriva alla typer av sommarteater som över hela landet tar form just nu, när ni läser detta.

Men vad är det då som spelas på sommaren? Finns det några utvecklingstendenser och trender att spana efter?

Det enkla svaret är ja. Det finns det.

Det räcker med en snabbscanning av utbudet för att se att det i dag i första hand spelas komedier och musikaler. Lätta pjäser, men inte nödvändigtvis utan innehåll eller mening.

Men det är tydligt att teatrar och föreningar runtom i den meningen anpassat sig efter publiken. En fars av Ray Cooney drar mer folk än en uppsättning av en Norénpjäs. För att hårdra det lite.

Så här har det inte alltid varit.

Det räcker att gå till 1970- och 1980-talen för att se att trenden kan vara och var en annan.

Då var det snarare arbetar- och bygdespel som dominerade sommarscenerna.

Trenden växte fram under det sena 1970-talet, och många menar att Norbergsspelen var först ut.

Värdedriven teater

Norbergsspelen startade 1977 och under 17 år engagerades nästan en tredjedel av Norbergs befolkning i spel som byggde på ortens historia och arbetarklassens erfarenheter. Det första spelet handlade om Norbergsstrejken 1891–1892. Inspirationen kom från Närpes i Finland, där man spelade teater med samma ambition att spegla en del av befolkningens egen historia, där de ofta också var med i processen för att ta fram manus och föreställning. En av de drivande i Närpes var regissören Ralf Långbacka.

”Långbackas arbete med amatörer och professionella i Närpes och den teaterform som växte fram där fick en avgörande betydelse för uppbyggandet av Spelet om Norbergsstrejken”, skriver Gunnel Testad i boken ”Solidariteten, det vackra i denna strid…”.

– Det var en värdedriven teater som ville spela saker man inte såg på de ”vanliga” teatrarna, och i ABF och i socialdemokratiskt styrda kommuner ville man bidra till att skapa en arbetarteater, säger Mats Wenlöf, verksamhetschef på Amatörteaterns riksförbund i Västerås.

I Norberg var flera av de som var med på scenen själva gamla gruvarbetare. De hade föreställningens handling och tema i sina egna kroppar. Idén var att göra en folklig teater, som behandlar vanliga människors situationer.

– Tanken var att gräva där du står. Man plockade upp historier från det lokala och gjorde teater av det. Och det lockade stor publik, säger Mats Wenlöf.

Han tillägger att teaterformen också lockade yrkesteatern att samarbeta med amatörteatern. Arbetar- och bygdespelen var ett möte mellan amatörer och proffs. Det skulle vara mycket människor på scen. I Norberg bestod ensemblen under de första åren av över 100 personer.

Stöden minskade

Åren efter 1977 spred sig den här teaterformen som en löpeld över Sverige. Själv var jag och såg bygdespelet ”Inga från Bölets ängar” något år på 1980-talet, en föreställning som sattes upp i Kvänum och handlade om arbetarrörelsens grundande, en stor produktion med över 100 deltagare, utan att jag då förstod att det var en del av en större teatertrend vid den tiden.

På samma grunder startades Kolhusteatern 1995. Den teater jag själv var engagerad i under 20 års tid från 2005. Första året spelades föreställningen Järnålder. Den handlade om brukets och järnets historia i Sörmland och Hälleforsnäs under 500 år. Hela orten var engagerad, på scen, i kaféet, som sömmerskor, scenbyggare med mera. Ensemblen var stor och blandade amatörer och proffs.

Det blev en stor publiksuccé, som sedan upprepades några år senare när man satte upp pjäser av Bertolt Brecht, med samma grundkoncept.

Men med tiden blev det omöjligt rent ekonomiskt att ro den sortens föreställningar i land.

Och kanske är det där en del av skillnaden mellan då och nu går att spåra. Under lång tid fanns det offentliga resurser som kunde stötta den sortens nya semiprofessionella verksamheter. Under första året med Kolhusteatern fick föreningen stöd på över 4 miljoner, främst från landsting, kommuner och Arbetsförmedlingen.

Så fungerar det inte idag.

En annan förändring är förstås publikens önskemål. Med tiden minskade intresset för att se arbetar- och bygdespel. För säga vad man vill om till exempel musikalen Familjen Addams, som jag själv satt upp två gånger, några direkt vanliga erfarenheter speglar den inte. Inte på ytan i alla fall.

Jag lägger personligen ingen värdering i detta. Jag älskar komedier och musikaler. Även om de på ytan kan tyckas spegla något verklighetsfrånvänt finns det många exempel på både värdedriven teater och meningsfulla berättelser för alla även i de teaterformerna.

En folkrörelse som lever

Helt utdöda är faktiskt inte bygdespelen. Höga kusten av Tomas Ledin, som jag redan nämnt i den här texten, är ett mycket bra exempel på att formen lever och frodas när den kan kläs i en modern dräkt. I mindre skapa är även Runmaröspelen ett bra exempel. Gräv där du står.

Och säkert kan det finnas ett behov.

– Jag tror att vi skulle behöva jobba mer med det lokala, för där finns det mycket att hämta för teatern. Att man tillsammans skapar historier som – återigen – inte hörs i det breda bruset, säger Mats Wenlöf.

Oberoende av vilket så är och förblir sommarteatern är en mycket viktig del av det svenska kulturlivet.  För många innebär det kanske det allra första mötet med teatern. Och även om zenit har passerats för de stora arbetar- och bygdespelen fortsätter teatrarna att engagera tusentals aktiva under sommaren.

En folkrörelse i ordets verkliga mening.

Jesper Bengtsson