Bruce Springsteens Born to Run fyller 50 år

Musik Vad är det som gör Born to Run så unikt och vad har albumet haft för betydelse för Bruce Springsteens fortsatta karriär? Jon Andersson har tittat närmare på Springsteens genombrottsalbum som fyller 50 år i augusti.

”Thunder Road. Det är den ultimata frihetssången”. Jag tror att det var ungefär så Popsicles frontfigur Andreas Mattsson uttryckte det i en av de där kvällstidningsbilagorna som brukar komma i samband med att Bruce Springsteen spelar i Sverige. Mattsson hade fått frågan om vilken Bruce Springsteen-låt som var hans favorit och varför. Att han valde ”Thunder Road” kunde inte vara mer på pricken. Det är inte bara den ultimata låten om frihet. Det är också den låt som skulle komma att sätta tonen inte bara för Bruce Springsteens kanske mest ikoniska album Born to Run, utan också för fortsättningen av hans karriär. 

Kniven mot strupen

Men låt oss börja från början. Bruce Springsteen hade fått kontrakt med Columbia Records 1972. Något som skedde efter att Springsteens dåvarande manager Mike Appel hade ordnat en provspelning med den legendariske skivproducenten John Hammond. Samme Hammond som ett drygt decennium tidigare hade upptäckt Bob Dylan. Innan Springsteen spelat en ton utbrast Appel kaxigt att man nu skulle få reda på om upptäckten av Dylan var tur eller om Hammond ”verkligen hade öron”. Det blev succé direkt. Bruce Springsteen behövde bara spela en låt, den egenkomponerade ”It’s Hard to Be a Saint in the City” för att övertyga Hammond om att skriva skivkontrakt. 

Springsteens två första soloalbum Greetings from Asbury Park, N.J. och The Wild, the Innocent & the E Street Shuffle, fick beröm av kritikerna men sålde dåligt. Skivbolaget gick med på att finansiera ett till album. Om det inte sålde bättre skulle det bli Springsteens sista skiva för Columbia. Det var alltså med kniven mot strupen som Bruce Springsteen och hans E- Street Band gick in i studion i januari 1974 för att börja spela in det som skulle komma att bli Born to Run.

Sista skivan på jorden

Det skulle visa sig bli en mödosam period. Och ambitionerna var minst sagt höga: ”Jag ville skapa en skiva som lät som den sista skivan på jorden, som den sista skiva som du kanske skulle höra …som den sista du någonsin skulle behöva höra”, skriver Springsteen i självbiografin Born to Run (2016). Bara titelspåret tog sex månader att spela in. Springsteens vision om att skapa en ljudbild likt Phil Spectors ”wall of sound” ledde till en närmast manisk perfektionism från artistens sida.

Den slutgiltiga versionen som var klar i augusti 1974 hade 72 olika spår inklämda på mixerbordets 16 kanaler. Skivbolaget vägrade dock att ge ut ”Born to Run” som singel, då man ville ha ett helt album att marknadsföra. Springsteens manager Mike Appel valde till slut att mot skivbolagets vilja skicka låten till olika radiostationer i USA. Något som byggde upp förväntningarna kring albumet och fick Columbia att gå med på att finansiera fortsatta inspelningar. 

Slängde band i pool

Men problemen var långt ifrån över. I januari 1975, ett år efter att inspelningarna påbörjats, hade man endast en färdiginspelad låt. Springsteen insåg att han behövde hjälp utifrån. Rockkritikern och producenten Jon Landau, som efter att ha sett en liveshow med Bruce Springsteen 1974 kallat honom för ”rockens framtid”, kallades in för att hjälpa till att producera skivan. Landau lyckades flytta inspelningen till en bättre studio i New York. Springsteen fortsatte dock i samma perfektionistiska anda som tidigare. Bara gitarrpålägget till ”Thunder Road” ska ha tagit 13 timmar att spela in och saxofonisten Clarence Clemons ägnade 16 timmar åt att färdigställa saxofonsolot till ”Jungleland”, innan Bruce till slut var nöjd. Trummisen Max Weinberg har kallat inspelningen den svåraste i hans karriär. 

Skivan mixades samtidigt som bandet begav sig ut på turné. När Springsteen lyssnade på den första slutmixen på ett hotell under turnén blev han så missnöjd att han slängde bandet i hotellets pool. Han hade till och med tankar på att lägga ner hela projektet och spela in låtarna live i stället innan han till sist fick en slutmix som han var nöjd med. Den 25 augusti 1975 släpptes till slut albumet efter över ett och halvt års produktion. 

Eget uttryck

Slutresultatet var inget annat än magnifikt. De första två skivorna var visserligen bra och innehöll många starka låtar. Men det här var någonting helt annat. De ordrika och spretiga Dylaninspirerade låtarna var utbytta mot rakare och mer välproducerade rocklåtar. Springsteen sa att han ville att albumet skulle låta som att Roy Orbison sjunger Bob Dylan producerad av Phil Spector. Alla de influenserna finns med på ”Born to Run”, skapade med Bruce Springsteens alldeles egna uttryck.

Born to Run var inte bara det album som gjorde Bruce Springsteen till en renodlad rockstjärna. Det var också låtarna på Born to Run som skapade den stil och det uttryckssätt som skulle komma att definiera honom som artist under de kommande decennierna. 

”Night” var den första i en rad låtar som speglade en arbetare som efter arbetsdagen lever upp då han stämplar ut från jobbet. I ”Night” handlar det om en man som äntligen får ägna sig åt sin stora hobby, dragracing. 

You get up every morning at the sound of the bell

You get to work late and the boss man’s giving you hell

Till you’re out on a midnight run

Losing your heart to a beautiful one

And it feels right as you lock up the house

Turn out the lights and step out into the night

Teman som skulle återkomma i låtar som ”Racing in the Street” och ”Out in the Street”. Produktionen är fyllig med en ljudmatta som påminner om Phil Spectors ”Wall of Sound”. Clarence Clemons saxofon spelar en viktig roll, både i inledningen och avslutningen, medan Garry Tallents basgång fungerar som en trygg vägvisare genom den tre minuter långa låten. 

Om vänskapsrelation

”Backstreets” börjar med ett långt pianointro av Roy Bittan, innan Springsteen, Tallent och Max Weinberg stämmer in med gitarr, bas och trummor.  Greil Marcus skrev följande om introt till ”Backstreets” i sin recension av albumet i Rolling Stone Magazine: ”Backstreets är en låt som börjar med musik så ståtlig, så hjärtskärande, att den skulle kunna vara upptakten till en rock’n’roll-version av Iliaden.” Det är bara att hålla med. Något liknande skulle också kunna sägas om texten. Den börjar hoppingivande med raderna. 

One soft infested summer me and Terry became friends

Trying in vain to breathe the fire we was born in

Catching rides to the outskirts tying faith between our teeth

Sleeping in that old abandoned beach house getting wasted in the heat

And hiding on the backstreets, hiding on the backstreets

Men snart händer något. Det är plötsligt något som går fel med vänskapen.

Blame it on the lies that killed us. 

Blame it on the truth that ran us down 

You can blame it all on me Terry 

It don’t matter to me now 

When the breakdown hit at midnight there was nothing left to say 

But I hated him and I hated you when you went away

Vissa har tolkat låten som att den handlar om en homosexuell relation, då karaktären Terry både kan ses som en man och en kvinna. Det motsägs dock av de bootlegversioner av ”Backstreets” som finns där Terry refereras till som en tjej. Klart är i alla fall att ”Backstreets” var den första av många Bruce Springsteen-låtar som handlade om de prövningar som en vänskapsrelation kan utsättas för. ”Backstreets” har till exempel ett tydligt släktskap med ”Bobby Jean” (1984) som påstås handla om uppbrottet med Bruces bandmedlem Steve Van Zandt, som lämnade E Street Band efter inspelningen av Born in the USA 1984. 

Arrangerade om blåset

Van Zandt kom med i bandet kort efter inspelningen av Born to Run. Men han var ändå med under inspelningen och spelade en viktig del i skapandet av låten ”Tenth Avenue Freeze-Out”. Springsteen hade anlitat en blåssektion på fyra man som skulle spela på låten, men Van Zandt tyckte inte att blåset var tillräckligt bra. Han blev då utmanad att göra det bättre själv. Något som ledde till att Van Zandt arrangerade om blåspartierna, direkt i studion. Blåspartier som blev en viktig del av soundet på den funkiga r&b-låten.

”Tenth Avenue Freeze-Out” handlar om ”Bad Scooter” (ett möjligt alter ego för Springsteen själv) som letar efter sitt groove. Något han till sist finner då han träffat ”the Big Man” smeknamnet på E Street Bands saxofonist Clarence Clemons. Den kanske viktigaste medlemmen i hela bandet. 

When the change was made uptown and the Big Man joined the band

From the coastline to the city all the little pretties raise their hands

I’m gonna sit back right easy and laugh

When Scooter and the Big Man bust this city in half

With a Tenth Avenue freeze-out, Tenth Avenue freeze-out

Tenth Avenue freeze-out…

Låten kan ses som en låt om E Street Band och deras kamp för att slå igenom. Något som ju faktiskt blev verklighet när skivan gjorde succé. 

Rockopera

”She’s the One” handlar om en kvinna som berättarjaget avgudar trots att hon ljuger och bedrar honom. Musikaliskt kan den ses som en hyllning till äldre blues- och rockmusiker som Bo Diddley och Buddy Holly. ”Meeting Across the River” bryter av från de andra låtarna. Det är en jazzig ballad där Bruce sång endast ackompanjeras av bas, piano och Randy Beckers trumpet. Texten handlar om en småbrottsling som gör sig redo för en sista stöt. 

”Meeting Across the River” blir en perfekt övergång till skivans sista spår, ”Jungleland”. Låten om ”the Magic Rats” färd genom New York en sommarkväll är bland det bästa Bruce Springsteen någonsin gjort. Suki Lahavis fiol, Roy Bittans piano och Clarence Clemons saxofon spelar alla viktiga roller i den över nio och en halv minuter långa rockoperan som hela tiden når nya musikaliska höjder. Texten skulle göra vilken poet eller journalist som helst grön av avund. Vad sägs till exempel om den här levande och poetiska bilden av New York.

The midnight gang’s assembled

And picked a rendezvous for the night

They’ll meet ‘neath that giant Exxon sign

That brings this fair city light

Man there’s an opera out on the Turnpike

There’s a ballet being fought out in the alley

Until the local cops, Cherry Tops, rip this holy night

The street’s alive as secret debts are paid

Contacts made, they vanished unseen

Kids flash guitars just like switchblades

Hustling for the record machine

The hungry and the hunted explode into rock’n’roll bands

That face off against each other out in the street

Down in Jungleland

Hoppingivande och mörk 

I en text om Born to Run går det såklart inte att undvika att skriva om titelspåret. Med sin massiva ljudmatta och melodiösa gitarrslinga kan ”Born to run” beskrivas som en enda stor hyllning till allt rockmusik står för. Texten är poetisk, hoppingivande och mörk på samma gång. 

In the day we sweat it out in the streets of a runaway American dream

At night we ride through mansions of glory in suicide machines

Sprung from cages out on Highway Nine

Chrome wheeled, fuel injected and steppin’ out over the line

Baby this town rips the bones from your back

It’s a death trap, it’s a suicide rap

We gotta get out while we’re young

‘Cause tramps like us, baby we were born to run

I ”Born to Run” blir bilen ett sätt att ta sig bort från den trista vardagen och hitta något bättre. Ett tema som skulle återkomma i många av Springsteens senare låtar. 

The highway’s jammed with broken heroes on a last chance power drive

Everybody’s out on the run tonight but there’s no place left to hide

Together Wendy we’ll live with the sadness

I’ll love you with all the madness in my soul

Someday girl I don’t know when we’re gonna get to that place

Where we really want to go and we’ll walk in the sun

But till then, tramps like us baby we were born to run

Hoppet om en bättre tillvaro

Men det finns ingen låt där temat om eskapism och frihet är så starkt som i skivans inledningsspår ”Thunder Road”. Låten börjar med en pianoslinga ackompanjerad av ett munspel innan vi får bekanta oss med berättarjaget och tjejen Mary. 

The screen door slams

Mary’s dress sways

Like a vision she dances across the porch as the radio plays

Roy Orbison singing for the lonely

Hey that’s me and I want you only

Don’t turn me home again

I just can’t face myself alone again

I takt med att berättelsen fortsätter byggs låten upp med gitarr och trummor. Och det är först när över en och en halv minut gått av låten som den utvecklas från en ballad till en fullfjädrad rocklåt. Samtidigt som Bruce sjunger raderna. 

Well now I’m no hero

That’s understood

All the redemption I can offer, girl,

Is beneath this dirty hood

With a chance to make it good somehow

Hey what else can we do now

Except roll down the window and let the wind blow back your hair

Well the night’s busting open

These two lanes will take us anywhere

We got one last chance to make it real

To trade in these wings on some wheels

Climb in back

Heaven’s waiting on down the tracks

Men det är i texten sista rader som hoppet om att skapa sig en bättre tillvaro växer sig allra starkast. 

So Mary climb in

It’s a town full of losers

We’re pulling out of here to win

Samtidigt som gitarr, trummor, bas och piano tonar ut har Bruce Springsteen satt tonen inte bara för albumet utan för resten av sin karriär. Bruce Springsteen skulle bli en talesperson för arbetare, drömmare och rock’n’roll-fans över hela världen. Det var med Born to Run som allt började.