Det manliga brölet och skötsamhetens kris

Manlighet Plötsligt händer det. Stadens ständiga lågmälda bakgrundsbrus överröstas av muskelmaskiner som verkar vara tillverkade enbart för att skapa oljud. Det börjar som dovt avlägset åskmuller, men stegras successivt till ett högfrekvent metalliskt vrål som gör ont i våra öron och får asfalten att börja vibrera. Två svarta gestalter i läderväst uppenbarar sig och paraderar sakta förbi på sina lika svarta motorcyklar, givetvis av märket Harley-Davidson. Det är en högst medveten demonstration av makt och illa maskerat våldskapital mitt i city.

Nu är det sommar och högsäsong för det manligaste av läten: brölet. Det brölas på gatorna från alla dessa HD-cylindrar utan ljuddämpare. Men det brölas också på fotbollsläktarnas supportersektioner, det brölas från trimmade V8:or på övervarv, det brölas på ölhak och pubar och det brölas på Facebook och X. Det alla högsta brölen kommer inifrån Kreml och Vita huset.

Brölet saknar riktiga ord, men är ändå ett universellt språk som kan förstås av alla överallt. Det signalerar en hotfullhet och en ”maskulin energi”, för att citera Mark Zuckerberg. I brölet är aggressionen alltid en möjlighet. Det ligger i luften när brölaren brölar att passa er för här kommer jag, och jag är minsann så där lite oförutsägbart farlig. Han, för det är nästan alltid en han, vill störa och skrämmas. Hans impulskontroll är avsiktligt inställd på noll.

Brölandet är akustiskt våld

Mellan brölet och ett annat ordlöst universell språk – våldet – finns alltså ett tydligt samband. Brölandet är en sorts akustiskt våld, som antyder möjligheten av fysiskt våld. Ofta ackompanjeras brölet av symboler importerade från outlaw-, biker- och undergroundkulturen som förstärker våldspotentialen: dödskallar och kedjor, stiliserade vapen, tatuerade monster och demoner.

Brölets estetik är en hyllning inte bara till våldet, utan också till det fula, smaklösa och medvetet vulgära. Det återspeglas varje dag i gatumodet och populärkulturen, men även i den urbana restaurangvärlden med namn som Rusty Rascals, Dirty Tacos och Brutal Brewing. Får det kanske vara en bastard burger till lunchen?

Det fula har blivit det nya vackra.

Man kan förstås se brölandet som ett uttryck för manlighetens kris. I en tid när traditionella manliga attribut, fysisk styrka inte minst, har svårt att konkurrera och högutbildade, välartikulerade kvinnor tar alltmera plats i samhället blir brölet ett nödrop. Den som misslyckas på arbetsmarknaden eller inte klarar att argumentera med det motsatta könet kan i alla fall bröla och på det sättet försöka höja den maskulina volymen.

Om han mot förmodan läste böcker skulle brölaren säkert instämma med Hjalmar Söderberg att i brist på kärlek och beundran vill man bli fruktad samt ”i brist därpå avskydd och föraktad”. Så blir brölet en testosteronstinn protest mot ett i brölarens grabbgrabbiga värld alltför välordnat, mjukt och feminiserat samhälle där mannen inte längre kan räkna med att få ha kvar abonnemanget på sin tidigare så självklara plats på tronen.

Modernitetens kris

Det går också att tolka brölet som ett modernitetens krissymptom. Framtiden, den som nyss skimrade av förhoppningar, har blivit som en brunsolkig dystopi.

Vårt nya nu plågas av klimatkris, terrorhot, gängkriminalitet och dessutom ett storkrig nära inpå våra egna gränser. Själva demokratin är på kraftig tillbakagång, ifrågasatt och utmanad av auktoritära demagoger som är ivriga att få riva ner rättsstatens institutioner.

Postmodernism, cyberpunk, postapokalyptisk fiktion, death metal och gangsterrapp är aktuella genrer som alla på olika vis livnär sig av 1900-talets besvikelser eller sörjer ett förlorat Utopia. Framstegstanken är kort sagt inte längre närvarande, den har bara varit en gäst på tillfälligt besök.

I detta svartsynta segment hör även brölandet hemma.

Självbehärskning, artighet och måttfullhet

Så har det förstås inte alltid varit. Brölet bildar snarare en stark kontrast till olika historiska manlighetsideal. 1700-talets framväxande medelklass hyllade till exempel dygder som självbehärskning, artighet och måttfullhet. En riktig man skulle vara förfinad, rationell och bildad, men också kunna visa upp en social kompetens.

Denna manlighet översattes ofta i en kultiverad livsstil där klädsel, konversationskonst och en tydlig moralisk hållning spelade viktiga roller. En ”hederlig man” skulle kunna kontrollera sina begär och sina känslor. Ära och dygd var andra centrala begrepp. Dueller kunde vara ett uttryck för manlig ära. Samtidigt fanns en växande motström där dygd och moralisk överlägsenhet började värderas högre än våldsanvändning.

Under 1700-talet blev modet en annan viktig markör för manligheten. Män, särskilt från aristokratin, började pryda sig i färgglada kläder, bära peruker och smycken. Många använde smink. Denna feminina vändning skapade ibland spänningar mellan att framstå som sofistikerad och att betraktas som omanlig. Sprätthöken, den snobbiga och fåfänga uppkomlingen med överdrivet förfinade manér, var en komisk standardfigur i litteraturen.

Den skötsamme arbetaren

1800-talets manlighetsideal visade upp flera alternativa ansikten: den plikttrogne, samhällsnyttige medborgaren, den elegante och sofistikerade ”mannen av värld”, the selfmade man med entreprenörskap och personlig framgång som ledord, den sprättiga dandyn fixerad vid utseende och klädstil. Och ovanpå allt detta spökade den gamle vikingen som nu hade kommit på modet igen i den nyväckta nationalismens anda.

Det gemensamma för alla dessa definitioner av hur riktiga män skulle vara konstruerade, möjligen med undantag av den självupptagne dandyn, var betoningen på karaktär, självkontroll och en ambition att leva upp till samhällets alla samlade krav och förväntningar – ideal som sedan skulle leva vidare långt in i nästa århundrade och då kompletteras med skötsamhet.

På 1900-talet blev skötsamheten ett helt centralt idéelement, särskilt inom arbetarklassen, med ideal som bildningstörst, punktlighet, nykterhet, flit, ordning & reda samt lojalitet mot familjen och samhället högt på agendan. Skötsamhet kunde både vara personlig och en sorts gemensamt normsystem. ”Den skötsamme arbetaren” heter en idéhistorisk klassiker av Ronny Ambjörnsson om den nya mentalitet som växte fram i fackföreningar, nykterhetsloger och studiecirklar.

Gör din plikt, kräv din rätt

I Ambjörnssons tolkning handlar skötsamhet i hög grad om att planera och ta ansvar för sitt eget liv och andras, inte bara låta livet fara i väg med sig: ”Gör din plikt, kräv din rätt”. Lättingen får inte tillåtas att råda i det nya samhället.

Här gick ”en tro på nödvändigheten av en ny framtid och en övertygelse om möjligheten av förändring genom samarbete” ihop till en hållning som vi kan kalla reformistisk. Tidens radikaler var också noga med att alltid hålla sina kläder rena och snygga.

För medelklassens män blev ingenjören en stark förebild. Den moderne ingenjören var inte bara en innovatör. Han skulle förena teknisk och naturvetenskaplig kunskap med humanistisk bildning på en akademisk grund, men också kunna behärska vida fält inom ledarskap, ekonomi och samhällsfrågor. Denna kulturellt och socialt medvetne samhällsingenjör avancerade ofta till ledarpositioner inom staten och näringslivet och inspirerade till begrepp som funktionalism och social ingenjörskonst.

Sedan slutet av 1900-talet har skötsamhet och ingenjörsideal befunnit sig i fritt fall, och betraktas väl i dag snarast som en patetisk relik från den allt avlägsnare folkhemseran.

Individualism, personlig frihet och självförverkligande har segrat över traditionella normer om moraliskt ansvar och kollektiv disciplin. ”Från var och en efter förmåga till var och en efter behov” blev ”satsa på dig själv”. Kombinerat med krackelerad framtidstro uppstod så en giftig atmosfär av kall och cynisk egoism. Det är där vi är nu, med brölaren som det mest extrema uttrycket.

Brölaren är gentlemannens och den skötsamma medborgarens kategoriska motsats. Brölaren kräver den oinskränkta rätten att få säga och göra exakt som han själv vill på alla andras bekostnad: störa, skrämmas, klottra, skräpa ner och i största allmänhet bet sig svinaktigt. Hans valspråk är ”Fuck you!”, hans livs credo är förfulning och hans största tillfredställelse är att framkalla rädsla hos andra. Han vill gärna kväva det vackra i tillvaron. Brölarens frihet är vår ofrihet.

Ett brölande barn av sin tid

Är det egentligen synd om brölaren? Knappast. Han har en gång gjort ett aktivt val att förvandla brölet till sitt förstaspråk. Samtidigt är han förstås just ett barn av sin tid, en allt mörkare epok som ofta hyllar brölets estetik och omsätter den både i kulturen olika yttringar och i hotfull politisk handling. I den meningen är brutalister som Putin, Trump och Netanyahu vår tidsålders främsta brölare, föredömen för en växande armé av lojala följare.

Det kan vara frestande att själv ge efter för det svarta, att äntligen få släppa loss sitt inre bröl och betala världens alla brölare generöst tillbaks med samma sorts mynt. Men då är man inte bättre själv. Ändå krävs det ibland en avsevärd moralisk viljestyrka för att låta bli.

Mina barn vet till exempel hur provocerad jag kan bli av hotfullt, avgrundsmullrande MC-bröl – och av att polisen verkar helt likgiltig för den sortens ljudterrorism.

Staden har aldrig varit en medeltida idyll – inte ens på medeltiden. Man får stå ut med lite stök och skrän om man vill bo här. Människor som flyttar in ovanpå en restaurang och sedan omedelbart kräver att krogen ska sluta spela musik på kvällarna har jag mycket liten förståelse för. Helt fri från bullrande motorfordon blir nog staden heller aldrig.

Men det är en radikalt annan sak att avsiktligt skapa oväsen och störa andra enbart för att kunna få en bekräftelse på sin utmanade manlighet.

Skötsamhetens möjliga återkomst

Att brölarna inte hejdas eller sätts ifråga kan bero på att bröl som bara drabbar den breda allmänheten, drabbar alla och därmed ingen. Så är det ju ofta i dag, med allehanda störningar, avspärrningar och hinder i vardagen. Allmänheten betraktas mer eller mindre som ett oviktigt särintresse som helst ska gilla läget eller hålla käft. Kanske måste det till ett kändisuppror eller ett undersökande reportage i Uppdrag granskning för att något ska hända. Eller en folkkampanj mot akustiska föroreningar.

Det kan också vara så att allt fler i själva verket känner sig delaktiga i brölandet och har börjat se det som en naturlig och självklar beståndsdel i vår samtidskultur. Utstyrslar med starka outlawvibbar rätt långt upp i åldrarna antyder att det möjligen är så illa. Om brölet är på väg att bli det nya normala är det nog hög tid att dra i gång en motståndsrörelse som kan slå vakt om och återupprätta något av den gammaldags medborgaranda som annars snart riskerar att ha gått förlorad för alltid. Kalla det gärna för skötsamhetens återkomst. Och sätt upp ljuddämpare överst på dagordningen.

Lars Ilshammar