Har socialdemokratin blivit konservativ?

Socialdemokratin är en bred kyrka, men ibland osäkrar även jag mitt tangentbord, skriver Håkan A Bengtsson.

Alla formas och färgas av den flyktiga och föränderliga tidsandan. Nyliberaler brukade hävda att alla borgerliga partier blivit ”socialdemokratiska” under folkhemsepoken. Efter murens fall 1989 tog många färg av ”liberala”, eller snarare nyliberala idéer. Och i efterspelet till finanskrisen 2008 har en hel del blivit rätt ”konservativa”. Inte minst på högerkanten.

Förflyttningen är inte entydig eller konsistent. Men tydlig och synlig. Och det verkar som om konservativa förhållningssätt även flyttat sig vänsterut.

TAN-budskap

Redan i början av 2020-talet skrev Joel Stade, som tidigare arbetat åt S-regeringen, att Socialdemokraterna hade gjort en ideologisk förflyttning. Den har väl bara förstärkts sedan dess. Stades text ”Socialdemokratin och den postliberala möjligheten” publicerades i ”Ideologier i vår tid” (Axel och Margaret Ax:sons Johnssons Stiftelse för allmänna ändamål, 2022).

”Ta tillbaka kontrollen”-budskapet om välfärden var, menade Stade, ett tydligt TAN-budskap. Detta syftar på den så kallade GAL-TAL-matrisen. Där GAN är ”Grön, Alternativ, Libertär”, det högern menar att vänstern och de gröna står för. TAN är å sin sida ”Traditionell, Auktoritär, Nationalistisk”. Sverigedemokraterna ligger långt ut på TAN-skalan.

Stades slutsats var nog lite svårsmält för många med hjärtat till vänster. Och inte helt i linje med vad som gällt de senaste decennierna.

Frågan är förstås vad den här typen av teoretiska modeller egentligen säger om den politiska verkligheten.

Den här ”postliberala” kritiken bygger vidare på den kommunitära idétraditionen som också försökte göra sig gällande efter 1989 då statens roll i samhället krymptes. Det fanns såväl höger- och vänstervariant av det kommunitära. Båda lyfte fram gemenskapernas roll för oss människor. Högern mer familjen. Vänstern främst föreningslivet. Men det var också fråga om plikt och dygd.

Arbetarrörelsedevisen ”Gör din plikt, kräv din rätt” speglar detta förhållningssätt. Högern lutade mer mot moral och de ”borgerliga dygder”.

Liberalismens kris

Från olika håll kan man se detta som ett försök att balansera den fria marknaden när staten retirerade. Det blev inte så mycket med det. Och sedan dess har hela den ideologiska spelplanen förändrats.

Stade lyfte särskilt fram att den socialdemokratiska regeringen föreslagit att ordensväsendet skulle återupplivas efter att ha legat i dvala i ett halvt århundrade. Och att TAN-spåret märktes i tuffare migrationsregler, fler poliser, hårdare straff och upprusning av det militära och civila försvaret.

Om konservatismen brukar man ju säga att den inte tror människan om gott, och därför behöver kapslas in och bäddas in på olika sätt. Medan liberaler och socialister tenderat att tro människan om gott, av lite olika skäl.

Hela den här förflyttningen kan förstås knytas till globaliseringens och liberalismens kris. Den liberala eran bestod av marknadens expansion och statens och det offentligas reträtt. Men den postliberala kritiken riktar också udden mot 1960-talets uppbrott från patriarkala och auktoritära strukturer, traditionella köns- och familjeroller. Hemmafruidealet började då erodera.

Ett annat intressant sentida exempel är värnpliktens avskaffande, som drevs igenom av Reinfeldt-regeringen. Den innebar att staten frigjorde oss från ett tidigare tvång. Nu är det tillbaka igen.

Förfallets början

1968 har i det sammanhanget blivit ett symboliskt årtal som fått högern mobilisera sina skvadroner. Det var då förfallet inleddes, om vi ska tro en del nutida liberaler, moderaterkristdemokrater och sverigedemokrater.

Inte bara för den tiden vänstersväng, utan för att gamla auktoriteter utmanades.

Även Stade ser detta som en vändpunkt: ”i och med 1968-rörelsen kom en ny syn på frihet in i vänsterns tänkande, en idé om frihet som i grunden är identisk med det liberala frihetsbegreppet”. Marxistiskt och kollektivistiskt tänkande rensades ut, menade han.

Den postliberala kritiken vänder sig alltså lika mycket mot ekonomisk liberalism som ”kulturell” liberalism. Den har också ett kritiskt förhållningssätt till de mänskliga rättigheterna i varje fall att de skulle vara absoluta (vilket väl ingen hävdat) och olika former att globala överenskommelser och institutioner.

Det har alltid funnits en spänning och nödvändig friktion mellan medborgarrätten och de mänskliga rättigheterna. Men i den ideologiska stridens hetta försvinner ofta nyanserna. För de postliberala är det centralt att nationalstatens ska stärkas. Vilket det förstås ligger en del i. Den nationella demokratin har gröpts ur och spelats ned som en avgörande och central demokratisk nivå. Det behöver och bör dock inte stå i motsättning till ett ökat internationellt samarbete på en rad områden.

Men för postliberaler handlar det också om en vidare kritik mot globaliseringen vad gäller ekonomi, informationsutveckling, ekonomisk integration på världsmarknaden, ökad handel, mer rörlighet och migration, både av flyktingskäl och av ekonomiska orsaker. För att inte tala om mångkultur och pluralism, identitetspolitik och woke.

Senast är det transfrågan som satt fart på missnöjet både till höger och vänster.

”Blue Labour”

Varje tid har sin triggerfråga, något ”moraliskt förfall” som hotar den naturliga ordning. Och för socialdemokraterna har tappet av arbetarväljare till ytterhögern blivit en identitetskris i sin egen rätt.

Sverige är i det här avseendet inte unikt. I Danmark har Socialdemokraterna sedan länge anammat ett slags post-liberalism. ”Blue Labour” i Storbritannien har en egen ideolog i Maurice Glasman. Britterna är som vanligt bra att sätta en etikett på nya idéer eller politiska koncept. Flera av Keir Starmers medarbetare lutar också åt det hållet. Motsvarande ansats har funnits på högerkanten i form av ”Red Tory”. Men det har inte blivit lika framgångsrikt.

I stället blev det Nigel Farage som tog över och flyttade fokus högerut och banade väg för Brexit, motståndet mot EU i Storbritannien vilade ju på samma postliberala reflexer. Både Blue Labour och Red Tory förenas i en kritik mot stora (och särskilt globala) privata företag och en centraliserad och allt för maktfull stat. Man kan kalla detta för ett slags kommunitarism.

Till detta kommer en form av antimodernism och kritik mot att utvecklingen nu har ”gått för långt” eller är för snabb och genomgripande. Båda vill stärka den lokala demokratin och de små gemenskaperna som ett värn mot den stora staten och en globalisering som gått över styr.

Och visst, historiskt sett har såväl högern och vänstern ibland haft en dragning åt det tillbakablickande, där gårdagen blir framtiden.

Nytt vänsterkonservativt parti

Socialismens har idéhistoriskt två olika ansatser. En som blickar mot framtiden. Och en annan som tror att utopin ligger förborgad i historien och fanns förr i tiden, som utvecklingens gång fört oss bort ifrån.

Bensinupproret i Sverige och de Gula västarna var ett slags folklig revolt mot ekonomiska krympande ekonomiska marginaler och hela det här ”jävla globala systemet”. I Tyskland startade vänsterpolitikern Sahra Wagenknecht först den invandringskritiska rörelsen ”Aufstehen” och bildade inför valet i våras ett nytt vänsterkonservativt parti, som så när kom in tyska Bundestag. Hon är en postliberal långt ut på vänsterkanten.

Här i Sverige bröt sig en liten grupp ut ur ”Kommunisterna” (tidigare KPMLr) och bildade ett parti för jämlikhet och begränsad invandring. Det finns många fler exempel. Det kränger och rör sig i samhällskroppen. Och de politiska kontinentalplattorna förflyttar sig.

Allt det här har förstås påverkat även de svenska Socialdemokraterna.

S försiktighetsprincip

Har även det stora gamla svenska sossepartiet därmed blivit mer konservativt? Frågan är förstås relevant nu, i samband med Socialdemokraternas partikongress. Som tidigare i historien finns det även en vänster som pressar på, men förflyttningen i ekonomiska frågor behöver inte stå i motsättning till den blå dimensionen, eftersom vänstern i partiet och de blå sossarna är rätt eniga i många klassiska välfärdsfrågor.

Men det är nog många som inte är helt bekväma när de röda på köpet blir en smula blått.

Politiska ideologier är aldrig helt monolitiska eller oföränderliga, och även i vissa avseenden överlappande. Man kan också säga att hela den reformistiska ansatsen utgår från en försiktighetsprincip, som gamla konservativa som tror på stegvis förändring borde känna igen sig i.

Arbetarrörelsen valde att inte bryta upp de grundläggande strukturerna i staten när den kom till makten, arvet från Axel Oxenstierna bevarades. Socialdemokraternas grundinstinkt var hellre en försiktig förändring som var långsiktigt hållbar och bestående, än radikala förändringar som sedan togs tillbaka. Att bli återvald stod förstås i centrum.

Med regeringsmakten kommer behovet att kompromissa med sina egna käpphästar, eftersträva ett bredare samtycke och samförstånd även med meningsmotståndare. En insikt som inte har någon stark förankring bland Tidöpartierna, som till varje pris trumfar igenom sina förslag, med smal marginal och ofta i strid med utredningars rekommendationer. Men så är ju regeringen också beroende av ett högerradikalt politiskt parti, som styrs av en annan politisk icke-reformistisk logik.

Bruksorternas rörelser

Arbetarrörelsens och andra folkrörelsers (som frikyrkorna och frikyrkorörelsen) frivilliga lokala gemenskaper borde väl också falla konservativa tänkare i smaken. Inte minst i bruksorterna där bruksägarens matchades av en alternativ samhällsstruktur av organisationer och rörelser, från vaggan till graven, från Unga Örnar till PRO och Fonus, som skapade gemenskap och trygghet.

Allt detta byggdes upp av människor i samverkan. Och själva folkhemsbegreppet gifte ju ihop socialistiska och konservativa ideologiska element. Per Albin Hansson omformade ”folkhemmet” och förde in en radikal jämlikhetsidé i bilden av nationell gemenskap som en stor familj, som inte accepterade kelgrisar och eftersatta. Folkhemmet hade ju varit i Manfred Björkquists och Rudolf Kjelléns konservativa vokabulär innan Socialdemokraterna tog patent på det.

Motsättning till konservatismen

Med detta sagt står socialismen och liberalismen i grunden i motsättning till konservatismen, historiskt. Båda revolterade ju mot den odemokratiska, hierarkisk ordning som historien hade tvingat på oss, som delade upp oss i överhet och undersåtar. De gick samman i kampen för demokratin, men sedan skiljdes deras vägar åt. Båda har sina rötter i upplysningen och den franska revolutionens ideal, som konservatismen vände sig emot. I grunden har ju socialdemokratin också bejakat modernisering, teknisk utveckling och strukturomvandling. Den svenska modellen är inte tillbakablickande.

Men politiskt har Socialdemokraterna lyckats göra utvecklingen mer rättvis, med en bättre fördelning har det växande produktionsresultatet kunnat komma hela folkflertalet till del i form av bättre löner och mer omfattande välfärd. Den offentliga sektorn tog delvis över sådant som frivilliga organisationer tidigare ansvarar för, tänk bruksorterna.

Men inget är för evigt och allt fast förflyktigas. I globaliseringens era har detta blivit allt svårare att få den där kalkylen att gå ihop. Välståndet har ökat och fördelningen blivit allt mer skev. Många har ställts utanför, nya spänningar och konflikter har uppstång.

I grunden består den politiska utmaningen inte i att blicka bakåt, utan att hitta nya modeller som befrämjar ekonomisk utveckling, rättvisa och solidaritet – och klimatomställning. Kanske är det detta socialdemokratins verkliga kris kokar ned till.

Allt annat är gurgel i marginalen. Men det är stor och svår utmaning.

Ingen bra ledstjärna

Inför s-kongressen hade Svenska Dagbladet ett porträtt av två ledande politiker som nu bär fram dagens lite mer krassa och mindre idealistiska socialdemokrati. Eller om man så vill lite blåare socialdemokratin. Apropå konservatism talade riksdagsledamoten Lawen Redar intressant i det här sammanhanget om att det är ett problem när en minoritet ”lever efter mycket konservativa normer”.

Det är förstås ett viktigt påpekande. Redars slutsats är att samhället betonar ”att värderingar som jämställdhet är centrala i Sverige”.

Frågan är hur detta ska gå till och vad det innebär. Lite oklart. Den andra ledande s-politikern, Theresa Carvalho, framhåller att det är viktigt att vara lyhörd för hur samhället ser ut och utvecklas: ”Vi är ett pragmatiskt parti. Det sitter i vårt dna.”

Det är förstås också sant. Socialdemokratin brukar ju beskrivas just som pragmatisk och lite grå. Men det är förstås inte hela historien. Den som är idealist hamnar lätt högt uppe i det blå. Den som bara är realist kan bli principlös. Mellan verkligheten och värderingarna formas den politiska praktiken.

Men då gäller det att odla och tydliggöra sina värderingar. ”Allt funkar”, är inte en bra politisk ledstjärna.

Eliten och folket

Socialdemokratin har ibland beskrivits som hållningslös och anklagats för att ha svikit sina socialistiska ideal, inte minst av kritiker på vänsterkanten. Socialdemokratin har också ofta framställts som teorilös av leninister och libertarianer.

Jag menar att socialdemokratin har en väl så god teori så som den utvecklas i dess politiska praktik, när visionerna möter verkligheten. Kommunismen såg det totala brottet med kapitalismen som politikens mål, ”klass mot klass skulle striden stå”.

I dag dominerar väl snarare bilden av eliten och folket som helt oförenliga och i djup konfrontation med varandra, i den högerpopulistiska politiska berättelsen. Men den reformistiska erfarenheten har varit att den politiska striden är flerdimensionell och föränderlig. Idédebatten och idéstriden inte enhetlig utan pluralistisk.

I det perspektivet har en av Socialdemokratins konkurrensfördelar varit att den är en bred kyrka, pluralistisk och förnybar, som bejakat dialektik och friktion. Jag håller för troligt att detta är en förklaring till dess historiska framgångar.

Mångfalden i S

Socialdemokratin har också fogat samma olika idéelement, erfarenheter och omständigheter till en föränderlig idékonstellation. Det har förstås funnits en grundläggande spänning mellan vänster och höger, med delvis motstridiga utgångspunkter och ingångar. Det har funnits industrialister och hembygdsivrare, och tidigt en och annan ”grön” socialist. Gillesocialister och statssocialister. Decentralister och centralister, ett nerifrån- och ett uppifrånperspektiv. Vetenskapligt lagda sociala ingenjörer och folktribuner. Utvecklingsoptimister och utvecklingskritiker. Liberalt och konservativt sinnade socialister. Nationalister och kosmopoliter. Kommunsocialister och etatister. Identitetspolitiker och universalister. Medborgarrätt och mänskliga rättigheter. Marxister och folkrörelsesocialister. Kooperatörer och administratörer. Planhushållare och självförvaltare. Hyresgäster och bostadskooperatörer, för att inte tala om villaägare. Folkbildare och aristokratiska socialister. Till detta kommer åtskilliga klassmässiga spänningar, mellan arbetare och akademiker, tjänstemän och arbetare.

Även rent organisatoriskt är socialdemokratin en mix av organisationer i närheten av eller knutna till arbetarrörelsen. Inte minst fackföreningsrörelsen spelade en central roll vid partiets tillkomst och som länge var en organisatorisk del av partiet, i dag med betydligt lösare anknytning. Vilket har format en vidare och bredare arbetarrörelse, med socialdemokratin som ett politiskt nav.

Ändå. Pluralism i alla ära. Debatten ska vara fri, inom de politiska partierna. Men reda borde ändå råda.

Rena rama dumheter får gärna rangeras ut. Som när Adrian Pabst (som också skrivit en bok om postliberalism) i tidskriften Tiden skriver att ”yttrandefriheten förutsätter möjligheten av en gemensam strävan efter objektiv moralisk och metafysisk sanning”. Något ”liberalismen” motsätter sig, menade han.

På goda grunder.

Och inte bara liberaler för den delen.

Eller när Socialdemokraterna lägger sig kloss inpå Tidöregeringens politik. Särskilt på områden som kräver en uthållig och långsiktig politik. Det är väl delvis fråga om taktik. Socialdemokraterna vill inte framstå som ”soft”. Och snart är det val …

Men att imitera regeringens migrationspolitik och kriminalpolitik? Eller toppa den med än mer mer drastiska förslag (som visitationszoner i halva Stockholm)?

Då osäkrar i varje fall jag mitt tangentbord.

Håkan A Bengtsson