Det ”goda” våldet

I takt med Sveriges militära upprustning måste medborgarna övertygas om att ge upp sitt liv för staten.

I Göteborgspostens podcast Makten hävdade försvarsminister Pål Jonsson nyligen att i en krigssituation är statens och Sveriges överlevnad viktigare än din. I en demokrati är det visserligen statens huvuduppgift att beskydda medborgarnas liv och rättigheter, men bara så länge det är fred. Om det blir krig är förhållandet omvänt – då måste medborgarna istället beskydda staten.

Men hur ska människor i Sverige övertygas om att döda andra och ge upp sitt eget liv för statens skull? Några av svaren ges i boken Stridens psykologi. Konsten att döda och överleva (2022) av David Bergman, som är doktor i psykologi och arbetar vid Försvarshögskolan. Han påpekar att strid och krig är militärens kärnuppgift, och därför behöver staten utbilda soldater som kan bruka våld och döda utan att de får psykiska problem eller drabbas av skuld.

Kugge i militärt maskineri

Det är inte särskilt svårt att lära någon att döda, säger Bergman i ett samtal med Aftonbladets Anders Lindberg. Tre förhållningssätt behövs: distansering, avidentifiering och avhumanisering. Distansering placerar våldsutövning i en ny moralisk kontext – den militära. Steget från det civila livet in i en militär organisation är en transformationsrit som innebär att motstånd övervinns och en etik där våld är normalt och förväntat anammas. Avidentifiering ger individen en ny identitet som en anonym kugge i en militär organisation. Då kan våldshandlingarna uppfattas som militärens eller statens, medan den som utför våldet friskrivs från ansvar. Avhumanisering slutligen, förhindrar upplevelsen av att våldet utövas mot en annan person. Fienden är någon som ska nedkämpas, inte en medmänniska som skadas eller förlorar livet. Från första vapenträningen får soldater lära sig att de inte skjuter på en människa utan på ett mål, hävdar Bergman och betonar att avhumaniseringsprocesser ingår i det militära utbildningssystemet.

Stridens psykologi beskriver militärens funktionella dödande och våldsutövning som något som är väsensskilt från annat våld. Han menar att idag lär sig individer genom lagstiftning och sociala och religiösa normer att våld ska undvikas och är förbjudet.

Men även om våld, som Bergman skriver, är formellt otillåtet så är våldet inbäddat i vårt samhällsliv och normsystem. På samhällsnivå etableras trygghet genom att staten kan utöva våld mot kriminella och andra som hotar medborgarnas säkerhet. Ofta uppfattas statens våldskapacitet som något som i sig självt förmedlar trygghet – förvissningen om att staten besitter våldsmedel nog att betvinga hotfulla andra, ses som en säkerhetsgaranti. Våld är också införlivat i normer och könsideal. Att vara stark och våldskapabel associeras fortfarande med maskulinitet, medan svaghet och fysisk utsatthet signalerar femininitet. Inte heller är våld och sexualitet väsensskilda. Kvinnors livsvillkor präglas av både rädsla för och erfarenheter av sexuellt våld, något som inte minst #metoo synliggjorde och som bekräftas om och om igen i internationell statistik. WHO:s siffror från 2021 visar att en tredjedel av alla kvinnor utsätts för könsbaserat våld under sin livstid.

Snarare än att vara tabubelagt och förbjudet är våldet alltså normaliserat och starkt närvarande i människors känslor och vardagsliv.

Präglar samhällen

För att åskådliggöra hur våld kan genomsyra samhällen talar feministisk forskning om våld och säkerhetspolitik om ”våldets kontinuum”. Utgångspunkten är att det militära våldet och dess konsekvenser inte är isolerade till krig och krigstillstånd utan präglar samhällen även i fredstid. Våldets kontinuum utgår från offrens perspektiv och inte statens, något som utmanar själva uppdelningen i ”krig” och ”fred”. Exempelvis kan det inte ses som skilt från statens militära våld när en krigsskadad soldat misshandlar sin partner. Människor skadas av minor i decennier efter att konflikter förklarats vara över och fredsavtal undertecknats. Att sexuellt våld spänner över krig och fred osynliggörs när krigsvåldtäkter inte blir del av de officiella krigsminnena – ofta för att offren tillskrivs skam för vad de utsatts för. Med hjälp av våldets kontinuum synliggörs hur olika former av våld hänger ihop och möjliggör varandra, och att även statens våldsutövning är insnärjd i annat våld.

Varför är det då så viktigt för politiker och militära företrädare att militärens våld hålls isär från annat våld? Vad är grunden för försvarsministerns trossats att statens överlevnad kan kräva medborgarnas död?

Genom att avskilja militärt våld från allt annat våld understöds idén att just det militära våldet är något naturligt och nästintill oundvikligt. I Stridens psykologi beskrivs krigföring och våldsutövning som biologiskt grundade och tidlösa fenomen. På Armémuseum i Stockholm står en grupp uppstoppade schimpanser vid ingången till utställningssalarna. De grinar illa och ser ut att vilja slåss. Bergman skriver att de representerar de ”det nakna våldet som gått som en blodröd tråd genom hela den mänskliga historien.” Han menar att vi kan tycka att det är dåligt eller obehagligt och något vi helst vill undvika att se, men att ”[k]ampen, våldet och dödandet är nära förknippat med vår utveckling som art.” Budskapet är att människors våldsutövning är lika medfödd som djurens beteenden. Våldets naturlighet formas till en evig sanning som vi behöver bejaka, erkänna och rätta oss efter.

Kritik uppfattas verklighetsfrånvänd

Att framställa våldsutövning och krig som del av den mänskliga existensen är vanligt i militärt och säkerhetspolitiskt tänkande. Litteraturvetaren Maria Mårsell menar att sådana föreställningarna ingår i ”militarismens ontologi”, en verklighetsuppfattning enligt vilken krig tillhör människans natur och väpnade konflikter och krigsberedskap är vad som driver historien framåt. Detta synsätt försvårar demokratiska diskussioner om militärt våld: när våldet uppfattas som arkaiskt, naturenligt och i det närmaste oundvikligt, blir det svårt att kritisera militär upprustning och vapeninköp eller få gehör för aktiviteter som kan förebygga krig. Sådana idéer uppfattas helt enkelt som orimliga eller verklighetsfrånvända.

Föreställningen om militärt våld som något ursprungligt mänskligt, och därmed ofrånkomligt, kan rättfärdiga medborgarnas skyldighet att slåss och dö för staten, enligt logiken att våld inte är något som går att välja bort. När våld betraktas som ett grundvillkor för människans själva existens, får det ett speciellt värde och signalerar ett slags livsförhöjning. Att för första gången delta i strid och genomgå det så kallade elddopet – som också är titeln på det första avsnittet i Stridens psykologi – beskriver Bergman som en existentiellt laddad erfarenhet som kan ge en känsla av tillfredsställelse och skuldmedveten njutning.

Soldater som deltagit i strid respekteras och får också prestige i kraft av sin förstahandserfarenhet av våld. Staten bekräftar denna upphöjdhet genom olika militära utmärkelser. Närhet till strid och att ha satt sitt liv på spel är det som värderas högst när det kommer till den svenska försvarsmaktens medaljer. Dessa ärebetygelser speglar idén att de som å statens vägnar utövar våld är värda medborgarnas särskilda tacksamhet och uppskattning.

Militär gudstjänst

Vid ceremonier som Sveriges veterandag bekräftas att våld och krig kan ta fram det bästa i människan, som osjälviskhet och offervilja. Våldets existentiella dimension gestaltas i den statsceremoni som genomförs på veterandagen, där det ingår ett så kallat korum, en militär gudstjänst. Förra året var temat för gudstjänsten hjältemod, och fältprästen talade om hur döden ger livet mening:

”Döden som funnits där sedan vårt första andetag. Och som inte ger sig av förrän vi tar vårt sista. Den ständiga påminnelsen om det slutgiltiga. Det som på djupet utmanar oss att begrunda vad som på riktigt är värt att leva, kämpa och dö för.”

Mot bakgrunden av väpnat våld kan människan bli sitt bästa. Vi måste förvalta arvet efter de som gått före, menade fältprästen, och ta ansvar för att de som med livet som insats uppoffrat sig för oss inte gjort det förgäves. Det ansvaret tas genom att inte lämna kampen och striden till någon annan. Döden är det yttersta hotet till livet, något som ger ”ett skav i själen”, men som samtidigt är ödesmättat och vackert, fortsatte gudstjänsten, som avslutades med att även om det leder till döden måste vi våga fatta de rätta och modiga besluten, för: ”Vem vill du vara när kaos och krig kommer?”

Kanske är det som David Bergman påstår lätt att lära sig att döda andra människor. Men för att hålla med försvarsministern om att statens överlevnad verkligen är viktigare än vår egen, måste vi inte bara tro på att krig och militärt våld är naturligt och ofrånkomligt, utan också ställa upp på att våld ger livet mening och existentiellt djup. Gör vi verkligen det?

Cecilia Åse