politik För att lyckas utveckla en självständig kultur måste den socialistiska rörelsen frigöra sig från såväl modernismens gränslösa visioner som bildningsidealism och elitism. Vi måste erkänna att människan aldrig kan bli någon fullkomlig varelse, skriver Jan Lindholm.

Det beryktade kulturkriget har fått mig att undra vart 1970-talets idéer om en socialistisk kultur tagit vägen. Ska den striden kunna vinnas måste vänstern rimligtvis lyfta fram sitt eget alternativ, men även kritik av den borgerliga kulturen saknas. Begreppen har nära nog försvunnit ur debatten. I skrivande stund saknar Wikipedia artiklar i båda ämnena. Av de femtio första träffarna på sökmotorer som Google och Bing är endast en handfull någotsånär relevanta. Dagens vänster verkar skämmas för båda.

Ett skäl till att uttrycken blivit omoderna är säkert att skillnaderna aldrig klargjordes på något djupare plan. Borgerlig kultur förknippades i min ungdom helt enkelt med konst som handlade om de härskande klasserna, om överklass och borgerlighet. På motsvarande vis ansågs socialistisk kultur bestå i litteratur, teater och musik som handlade om arbetare och klasskamp. Sedan vänstervågen väl klingat av fanns inte heller här någon stabil grund att stå på.

Per Sundgrens bok Kulturen och arbetarrörelsen – kulturpolitiska strävanden från August Palm till Tage Erlander (2007) visar hur svaga idéerna om en socialistisk kultur alltid varit, att rörelsens strategi ”i huvudsak gått ut på att erövra och till folkets breda lager sprida den borgerliga kulturen.” Hjalmar Branting låg nära den liberala bildningsrörelsens uppfattning att det ”är de begåvade och upplysta, de verkligt bildade, som har till uppgift att fostra och vägleda folket.”
Nog känns denna elitism välbekant även i våra dagar då det verkar som om kulturen står och faller med Svenska Akademien, med det påstådda Snillet och Smaken.

Det specifikt socialistiska består i att lyfta fram och därigenom stärka arbetarklassens bästa sidor, såsom det praktiska förnuftet, den naturliga integriteten och kamratliga hållningen.

Bland ledande socialdemokrater var August Palm ett undantag som ville ”stärka den proletära identiteten och självkänslan gentemot vad som uppfattades som överklassens försök att uppfostra arbetarklassen.”
För egen del instämmer jag helhjärtat med Palm. En socialistisk kultur får inte förneka det historiska arvets förtjänster. Men det specifikt socialistiska består i att lyfta fram och därigenom stärka arbetarklassens bästa sidor, såsom det praktiska förnuftet, den naturliga integriteten och kamratliga hållningen.

Sundgrens, såvitt jag förstår, väl grundade slutsatser kan synas nedslående. Hur kan den under 1900-talet så framgångsrika rörelsen ha misslyckats med att utveckla en självständig kultur? Lyckligtvis är officiell kulturpolitik och arbetarklassens faktiska kultur ofta två ganska så skilda saker.

Som född i mitten av 50-talet växte jag upp när det socialdemokratiska folkhemmet stod på sin höjdpunkt. Perioden var aldrig i närheten av så idyllisk som den ibland framställs, men bar onekligen med sig världshistoriens i särklass största förbättringar för arbetare och småbönder, såväl ekonomisk tillväxt som sociala reformer. Vid sidan av de materiella framstegen fanns en tidsanda där respekten för arbetarklassen var självklar och central.

Författare som Ivar Lo Johansson, Moa Martinsson och Per-Anders Fogelström visade att det manuella arbetets människor var väl värda att skildra och lästes av en bred allmänhet. Även den mer borgerligt lagde nationalikonen Evert Taube hade som ung avsikt att arbeta som eldare och matros, men känna och tänka som en Homeros. Med sjömannen Fritiof Andersson som alter ego tog han oss med till den exotiska byn Samborombon, inte långt från Rio de la Plata, och på lättsamt erotiska äventyr i Arkadien, med de skönaste tre gracer man kan se.

Jag förblir övertygad om att ett anspråkslöst liv i arbetarklassen kan vara väl så meningsfullt som ett i toppen av någon hierarki.

Kanske fyller denna folkhemmets syn på det manuella arbetets klass inte kraven för att kallas kultur eftersom den aldrig stadfästes i kulturpolitiska program, eller i än mer abstrakta termer av någon berömd filosof. För mig var den hur som helst levande. Jag var, är och förblir övertygad om att ett anspråkslöst liv i arbetarklassen kan vara väl så meningsfullt som ett i toppen av någon hierarki. Enligt min mening måste en sådan livsåskådning ingå i kärnan av varje socialistisk kultur.

Folkhemmets anda uppstod i en unik historisk miljö och kommer inte att kunna återskapas. Numera kan vi inte blunda för Taubes romantiseringar av sjömansyrket, heller inte för att Flickan i Havanna var prostituerad, med allt vad det innebär. Idag skrivs återigen åtskilliga böcker om arbetare, men i vår medelklassfixerade tid väcker de inte någon större uppmärksamhet. Förmodligen måste vi söka andra former för att lyckas lägga grunden för en socialistisk kultur värd namnet, som skapar respekt för arbetarklassens inre liv mot bakgrund av vår tids förutsättningar.

Med tanke på Sundgrens resultat är det glädjande att Stefan Arvidsson i Socialismens själ (2021) tar sig an frågan ur mer optimistisk synvinkel. Arvidsson menar att den socialistiska kulturpolitikens syfte är att arbeta för humanismens förverkligande, ”att folk ska kunna skapa och delta i en kultur som får dem att känna sig hemma i världen och samhället”. Jag tycker det är ett utmärkt sätt att se på saken. Arvidsson betonar också att vanligt folk är bra, lyfter fram hemhörighet lika gärna som finkultur, liksom betydelsen av livsåskådningsfrågor.

Samhället klarar sig inte utan meritokratiska hierarkier, men i själslivet är rangordning en styggelse.

I den borgerliga Kulturen är det verkligt meningsfulla livet reserverat för konstens genier, bokligt bildade och den som äger en konstsamling för några hundra miljoner dollar. Ju mer exklusivt, desto mer meningsfullt. Den enkla glädjen över att finnas till och samhörigheten i kärleken till livet betyder där ingenting. Hyllningarna av konstverket som det mänskliga livets högsta form drar in jakten på status i själens rike och degraderar betydelsen av arbetarklassens inre liv. Samhället klarar sig inte utan meritokratiska hierarkier, men i själslivet är rangordning en styggelse.

Den borgerliga bildningen handlar inte om själens behov utan om att tillägna sig teoretisk kunskap, vars betydelse för vårt inre liv är å det grövsta överskattad. Du blir inte en bättre medmänniska av att ha studerat Heidegger och Foucault, av att efter några takter kunna skilja Bach från Händel eller en tidig Picasso från en samtidig Braque. Om sådan kunskap leder till att du tror dig vara överlägsen arbetarklassen blir du istället en sämre människa  – i synnerhet ur socialistisk synvinkel.

Du behöver inga betyg i filosofi eller kunna tala initierat om bildkonstens utveckling från Gotik till Romantik för att kunna tro på människan sådan som hon föddes och formades av naturen. Den sortens tro har inget exklusivt över sig. Alla kan vi se miraklet i en vänskaplig gest och i leendet från en främling. Den glädjen blir bara större ju fler som delar den.

”Men man måste väl ändå anstränga sig för att bli en bättre människa?!”, invänder Kulturens vänner irriterat. Visst, men det finns många sätt och det teoretiska är inte bättre än andra. Du gör säkerligen större nytta för samhällets kultur genom att i kamratlig anda träna ungdomar i fotboll eller delta på nattvandringar i stökiga områden, än genom att i lyriska ordalag än en gång hylla Lars Noréns geni.

Dina ord är ett ibland mycket viktigt sätt att agera, som kan förstöra eller förena. Men i den borgerliga Kulturen betyder orden allt och praktisk handling just ingenting. Den prioriterar vad du säger och talar tyst om vad du i övrigt gör. I själens rike betyder däremot en god gärning långt mer än tusen högstämda, skenbart humanistiska ord.

Per Sundgren pekar ut 1800-talets alltomfattande utvecklingstanke som den avgörande faktorn bakom Kulturens framgångsrika elitism. Jag instämmer i den analysen vad gäller medelklassen. Borgerlighetens kärntrupper däremot, inklusive konstsamlare och mecenater, tar varje tillfälle att framställa sig som elit i syfte att försvara sina älskade pengar och positioner: livets egentliga mening för djursholmare och östermalmsbor.

Kulten av konstens genier inleddes under Romantiken, men begränsades under 1800-talets första hälft av den småborgerligt präglade period som kallas Biedermeier. Skrämd av arbetarklassens krav på demokrati under Franska revolutionen och de följande Napoleonkrigen kröp borgerligheten in under reaktionens vingar, ägnade sig åt familjeliv och förträngde alla sociala frågor. Tidsandan vände genom revolutionsvågen 1848. Under seklets senare del framträdde den fiktive Herr Biedermeier som urtypen för kälkborgerlig inskränkthet.

Såvitt jag kan se finns än idag inte minsta tecken på att Kulturen förädlar utövarnas själar.

Mot bakgrund av världshistoriens i särklass största språng som via järnvägen och storindustrin då nyligen påbörjats föreföll det rimligt att tänka sig ett motsvarande i människans inre liv, där konstens genier fungerade som avantgarde. Rörelsen tycktes lova kulturell utveckling av tidigare ouppnåeliga höjder för den nyss så småskurna borgerliga individen. Denna typiskt modernistiska idé – kulturernas Kultur som ett resultat av Framsteget – blev borgerlighetens själsliga hopp och alibi. Den hägrande andliga storheten tycktes överglänsa socialismens futtiga krav på materiella förbättringar för arbetarklassen och kompensera för industrisamhällets råa yttre verklighet.

Förra epokens sedan länge föråldrade men alltjämt dominerande modernistiska världsbild bar på så vis med sig hoppet om en på insidan högt utvecklad människa. Förhoppningarna krossades i första världskrigets skyttegravar, i kulsprutornas regn av hett bly och senapsgasens fasor, men återuppstod och lever i modifierad gestalt vidare framförallt inom medelklassen. Såvitt jag kan se finns dock än idag inte minsta tecken på att Kulturen förädlar utövarnas själar. Snobbismen hänger med som en ofrånkomlig konsekvens av idealiseringen av konsten.

Sundgren nämner att det också inom den unga arbetarrörelsen talades i vad som idag framstår som närapå rasistiska ordalag om att ”människomaterialet” måste förbättras. Vanligt folk ansågs inte tillräckligt bra: arbetarklassen skulle fostras av de även själsligt överlägsna akademikerna. Säkert var det August Palms klasskänsla som fick honom att reagera mot sådana odrägliga fasoner, vilka i tillrättalagd form lever vidare inom medelklassvänstern.

Jag betvivlar inte att samhällets kultur kan fortsätta utvecklas, men någon ny människa kommer inte att kunna skapas. I avgörande avseenden är vårt inre sig ganska likt åtminstone sedan det skrivna ordets tillkomst. Därför känner vi igen oss i Shakespeares dramatik, Bibelns berättelser och Antikens skrifter. Kants kategoriska imperativ var bara en ny variant av den moraliska gyllene regel som återfinns i flera religioner, vilken uppmanar dig att behandla andra så som du själv vill bli behandlad. Den anses först ha skrivits ned av Konfucius på 500-talet f.Kr., men är lika relevant även efter Instagram och Tik Tok.

För att lyckas utveckla en självständig kultur måste den socialistiska rörelsen alltså frigöra sig från såväl modernismens gränslösa visioner som bildningsidealism och elitism. Vi måste erkänna att människan aldrig kan bli någon fullkomlig varelse. Istället ska kulturen hjälpa oss att leva med våra begränsningar och på bästa sätt ta tillvara vår stund på jorden. I egalitär anda ska den hävda att när vi gör vårt bästa, då duger vi alla riktigt bra sådana som vi är.

I så fall kommer det beryktade kulturkriget att vinnas av vänstern och den borgerliga Kulturens hegemoni äntligen att kunna brytas. Då kommer också den själsliga klyfta som vuxit sig allt större mellan arbetarklass och medelklassvänster att börja överbryggas, den socialistiska rörelsens krafter koncentreras och möjligheterna att begränsa växthuseffekten därmed radikalt att förbättras.

 

***

Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook