Hur vi bor, var vi går i skola och vilken tillgång vi har till vård – allt är i ökande grad beroende av vilken klass vi tillhör. Om Ulf Kristersson får bilda regering så kommer han att föra en politik som fortsätter att öka ojämlikheten.

Ojämlikheten ökar nästan överallt i världen. Men det som utmärker utvecklingen i Sverige är att ojämlikheten i så hög grad är resultatet av medveten, inhemsk politik.

Sverige har avskaffat de viktigaste utjämnande skatterna. De rika behöver inte längre betala någon fastighetsskatt eller förmögenhetsskatt, och ingen skatt på arv eller gåvor. De som driver företag kan njuta av en av EU:s lägsta bolagsskatter.

Jobbskatteavdragen vidgar klyftorna mellan de som får sin inkomst från arbete, och de som får utbetalningar från socialförsäkringarna. Det var själva syftet med Alliansregeringens så kallade arbetslinje: att det skulle löna sig bättre att jobba, och bli mer kostsamt att vara sjuk eller arbetslös.

Dagens Arena har i en serie artiklar om det nya svenska klassamhället beskrivit ännu fler politiska förändringar som gjort det billigare att vara rik, och dyrare att vara fattig.

2000-talets många skatteavdrag är tydliga exempel. Den som äger sitt hus eller sin lägenhet kan göra ROT-avdrag för att måla om eller byta rör, medan hyresgäster inte får någon motsvarande skattesubvention. De måste betala för stamrenoveringar och nya fasader med höjd hyra.

RUT-avdrag har gjort det möjligt för en växande andel av befolkningen att slippa allt från toastädning till tvätt och skjortstrykning.

Ränteavdragen gynnar den som kan ta ett bolån, och högavlönade gynnas mest av möjligheten att göra avdrag för privat pensionssparande. Fram till 1 juli 2018 var privata sjukvårdsförsäkringar en skattefri förmån (och Moderaterna har lovat att det ska blir det igen, om de kommer till makten).

Ovanpå detta har höginkomsttagare dessutom mer än andra kunnat dra nytta av att undermineringen av arbetsrätten gynnat framväxten av en lågbetald servicesektor.

Men den största förändringen är kanske ändå marknadiseringen och privatiseringen av den gemensamma sektorn. Det handlar om politiska beslut som till exempel gjort det möjligt för företag att med finansiering från statskassan förstärka bostadssegregationen, så att högutbildade och svenskföddas barn i dag i ännu högre grad än tidigare går i skolor med andra privilegierade barn.

En resursstark, och röststark grupp i det svenska samhället delar inte längre vardagsliv med resten av befolkningen.

Det handlar om beslut som gjort att vårdcentraler och specialistmottagningar flyttat närmare dem som har mest resurser, och längre ifrån dem som har störst behov. De som haft råd att köpa aktier har fått vara med och dela på vinstregnet över de privata (men skattefinansierade) välfärdsföretagen.

Tillsammans har dessa förändringar skapat förutsättningar för en helt ny livsstil. En resursstark, och röststark grupp i det svenska samhället delar inte längre vardagsliv med resten av befolkningen.

Medan trångboddheten breder ut sig på andra sidan stan bor de själva i ROT-renoverade och RUT-städade räntesubventionerade bostäder. Medan andra har svårt att få dygnets timmar att räcka till kan de låta någon annan ta hand om disken, eller låta Foodora cykla hem middagen.

Ännu mer avgörande: de kan – utan att behöva betala skolavgifter – skicka sina barn till skolor där de bara möter barn till andra privilegierade, och gå före i vårdkön med hjälp av sin privata (skattesubventionerade) sjukförsäkring.

Om Ulf Kristersson får bilda regering på onsdag så kommer han och Moderaterna att föra en politik som fortsätter att öka ojämlikheten. Han kan få Sverigedemokraternas stöd för en sådan politik.

SD:s stöd kommer inte att vara gratis. Men det är en hel livsstil som står på spel. Risken är att borgerligheten är villig att sälja sin liberala själ för att få fortsätta njuta av den.