Regeringen har länge drömt om punkten då allt vänder. Den då medborgarnas sympatier återvänder. Det finns en risk att de två senaste veckorna är en sådan. Men det är i sådant fall inte regeringens förtjänst.
Oppositionen har begått två stora misstag som kan få just den konsekvensen: sjabblet med regeringsfrågan och tystnaden om den finansiella sektorns kollaps.
Mona Sahlins kommentarer om vänsterpartiet avslöjade vassa konflikter. Socialdemokraternas partisekreterare kunde plötsligt desavouera partiledaren i direktsänd radio och Lars Ohly hängdes hastigt ut i politiskt utanförskap. Konflikter som ska stanna i mötesrummen blev offentliga.
Samtidigt rasade den finansiella ekonomin samman. Wall Street halverades, Europas banker vacklade och viruset spreds som en global pandemi. Kapitalismens hjärta, själva banksystemet, blev delvis och tillfälligt förstatligat i land efter land.
Vad hade oppositionen att säga om detta? I stort sett ingenting annat än moraliserande kritik av girighet och svepande ord om nyliberalism. I stället ägnades debatterna åt a-kassan och vem som kan utgiftstakets regler bäst. Viktiga frågar. Javisst. Men tystnaden om det stora globala dundret är märkligt.
Om regeringsfrågan var ett misstag – sjabbel händer – så framstår fumlet om systemkraschen som allvarligare: ett tecken på politisk tomhet, brist på omvärldsanalys och frånvaro av ideologiska reflexer.
En oppositionell opposition hade kunnat säga mycket. Som att regeringen borde arbetat för internationella toppmöten med syfte att hamra fram nya regler och institutioner, ett slags Bretton Woods del två. Eller att den Europeiska centralbankens policy måste ändras i grunden. Sverige är visserligen ett marginellt land, men i krislägen kan alla statsministrar spela oväntade roller, kunde Sahlin hamrat på.
Nu är båda de här frågorna på gång i internationell politik och förändringar är faktiskt möjliga. Nästa fråga vi behöver svar på är hur det globala regelverket bör se ut. Vad tycker oppositionen att Sveriges regering ska bidra med i de globala samtal som nu pågår? Vad skulle Mona Sahlin som statsminister driva för konkreta förändringar i EU-systemet som konsekvens av krisen? Ja, hur låter ett socialdemokratiskt svar på kapitalismens kris? Och hur skiljer sig det svaret från moderaternas?
Tystnaden förstärker ett provinsiellt drag som alla tre oppositionspartier brottas med. Och den ger walk-over till regeringen. Nu framstår Reinfeldt och Borg som de statsmän och symboler för trygghet de inte är. Det kan bli vändpunkten dom drömt om.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
