Ebola är fattigdomens terrorism, som har fått fäste på grund av orättvisorna i världen, skriver Roya Hakimnia.
Få saker som utbrott av epidemier avslöjar så effektivt vad som är fel med den här världen. Titta bara på ebola. Sjukdomen framställs som enbart orsakad av ett virus, men den skulle knappast skulle ha fått fäste utanför en värld av orättvisor.
Journalister, politiker och en del forskare i Väst porträtterar ebola mer som hot mot Väst än mot de drabbade afrikanska länderna, och i mediediskursen utmålas vita läkare nästan som befriare av Afrika. Dolt är de ekonomiska och sociala orättvisor som utbryter epidemin och upprätthåller den.
För ebola är ingen naturkatastrof, det är fattigdomens terrorism, som professorn Paul Farmer uttrycker det. Även avskogning och urbanisering ligger bakom den största ebolaepidemin vi någonsin haft.
Vi läser i tidningar att risken att dö för en smittad är 50 – 70 procent. Det framställs som om vi sitter i samma båt. Men detta medelvärde döljer den ofattbara ojämlikheten, där dödligheten i Västafrika är 80 procent medan dödligheten i Väst är i princip noll procent. Den allra största majoriteten av dödsfallen, nu närmare 4000 personer har ägt rum i Västafrika, i hårt drabbade länder som Guinea, Sierra Leone och Liberia.
Att vi saknar medicin och vaccin, måste också förstås mot bakgrund av den ekonomiska ordningen. Ebola upptäcktes för 40 år sedan och man har sedan länge börjat utveckla mediciner och vacciner. Men marknaden har inte funnits och ebolaforskning har nedprioriterats.
De få lovande mediciner som finns, som zMapp, har köpts upp av Väst till dyra priser. Varför skulle läkemedelsbolagen, som drivs av profit, dela de få doserna till fattiga människor som inte kan betala? Man förklarar det med att de drabbade länderna i Afrika inte har den infrastruktur som krävs för hanteringen, med kylrum och säkra transporter med mera. Vilket blir en dubbelbestraffning av de redan fattiga länderna. Margaret Chan från WHO varnar för att detta utbrott kan öka ojämlikheten och klyftorna i världen.
Men botemedel är mer än medicin, det är kanske framförallt bensin i ambulansernas tankar, välbemannade sjukhus, säkerhetsdräkter som döljer varenda millimeter av hud. Botemedel är rent vatten. Botemedel är löner och skyddsutrustning till de fattiga som begraver ebolasjuka. Viruset är extra smittsamt stunderna kring döden.
Samtidigt förstärks rasistiska bilder om svarta som ”tar med viruset” till ”oss” i Väst. I förra veckan dog den första ebolasjuka personen i USA. Han hette Thomas Duncan. Nu sprids rasistiska kommentarer på sociala medier.
Det sägs att han på flygplatsen inte berättade att han hjälpte en ebolasjuk person i Liberia. Trots att han knappast kunde veta och att han i tidigt skede förklarade sin vistelse i Liberia för sjukvården. ”Han skulle ha stannat kvar i Afrika”, säger man, som om det varit mer ansvarsfullt av honom att smitta människor i Liberia där vård inte finns och där viruset har mycket högre dödlighet.
Duncan kom från ett område i Dallas med många migrerade, bland annat från Västafrika. Hela detta område har kollektivt stigmatiserats. Bara på basen av svart hudfärg har invånare avvisats från restauranger och från sina arbetsplatser. Volontärer vägrar komma till läxhjälpen i staden.
I media framlyfts vita läkare som exceptionellt modiga, medan ingen talar om modiga sjuksköterskor och begravare i de västafrikanska länderna som förnekas löner och skyddsutrustning. I sociala medier porträtteras föräldrar som tröstat sina ebolasjuka barn som ansvarslösa och icke-vita blir åter utpekade på flygplatser, vid tveksamma screeningkontroller.
Så både reflekterar och återskapar sjukdomen den rasistiska kapitalistiska ordningen. Ebola är mer än ett virus, det är ojämlikhetens uttryck.
Roya Hakimnia
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
