MIGRATIONENS MÖJLIGHETER | Enskilda personers klassresor löser inte ungdomsarbetslösheten.

I SvD:s näringslivsdel i helgen går det att läsa om en 29-årig Tenstabo som aldrig haft ett jobb. Det har inte heller någon i hans stora umgängeskrets. Det är inte viljan det är fel på, han säger att han tar vilket jobb som helst.

Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson har i sin miljardsatsning för att få in unga på arbetsmarknaden presenterat traineeplatser, som innebär en lönesubvention till dem som klarat sina gymnasiestudier, och utbildningskontrakt, som syftar till att få unga mellan 20 och 24 år att ta upp och slutföra sina gymnasiestudier.

En kompletterande åtgärd är en delegation som tillsammans med kommunerna ska ha möten som ska hitta sätt att komma åt ungdomsarbetslösheten. 515 miljoner är öronmärkta för arbetet.

En annan 27-årig Tenstabo konstaterar i artikeln det som politikerna, till både höger och vänster, inte tycks ha förstått. ”Det räcker inte med pengar. Här ute finns en kultur som behöver brytas”.

515 miljoner är inte en föraktfull summa pengar att satsa. Men hur god intentionen än är, infinner sig frågan: När ska vi sluta lägga tid och pengar på att släcka bränder, både bokstavligt och bildligt? Vem är 90-dagarsgarantin till för? Statistiken eller människorna?

Ett utbildningskontrakt ska inte vara reaktivt, det bör vara proaktivt. När skolor i socioekonomiskt utsatta områden runtom i landet låter upp till 50 procent av eleverna lämna skolan utan behörighet till gymnasiet, är det där miljardsatsningarnas fokus ska ligga. Utbildning är att ha makt över sitt eget liv.

Som kontrast till det utmärkta ögonöppnande reportaget i SvD, skriver samma tidning på ledarplats två dagar senare att vänstern hakat upp sig på klasskampen, när det egentligen är klassresan man borde rikta blicken mot.

Klasskampen beskrivs som en motsättning mellan grupper och det ondgörs över att några måste förlora för att andra grupper ska lyftas. Klassresan däremot möjliggör individen att blomma ut, om nu individen själv vill.

Men det handlar inte om individens vilja eller personliga motivation att skaffa sig ett bra liv. Möjligheten till, och förutsättningarna för, ett liv som grundats i en kvalitativ utbildning som kan leda till försörjning måste ges alla medborgare.

Klasskampen handlar inte om att de grupper i samhället som redan ligger ner ska sparka på varandra. Den handlar om att alla ska kunna stå upp självständigt i sina liv.

En stor del av Ylva Johanssons 515 miljarder borde därför ges till utbildningsminister Gustav Fridolin som kan åka land och rike runt och fördela pengarna på de skolor där de mest behövs. Proaktiv politik kallas det.