Carolina Sundell

Riksbanken överväger att ge ut en digital valuta, en e-krona. Just nu är den sämsta av alla tider att övergå till ett kontantlöst samhälle och bli beroende av bankerna, skriver Carolina Sundell.

Under tiden som Riksbanken utreder en eventuell e-krona, finns där flera rävsaxar att ta sig an och det är vitalt att sätta sig in i vad en e-valuta skulle kunna innebära för penningpolitiken.

Tiden tickar på och Sverige går en framtid tillmötes där kontanter inte är ett gångbart betalningsmedel förutspår vice Riksbankschef, Cecilia Skingsley när hon förra veckan höll sitt tal: Övervägande inför ett kontantlöst samhälle.

Forskare på KTH förutspår att detta scenario kommer att inträffa redan 2023. Om Riksbanken inte lanserar en e-krona innan står vi handfallna utan egen kontantinfrastruktur.

För att undvika att lämna över befogenheter till bankerna måste Riksbanken inte enbart ge ut en e-valuta utan öppna för att åter ansluta svenska kronan till guldmyntfoten.

I ett läge när alla transaktioner sker elektroniskt, finns det alltid en överhängande risk för störningar. I den stunden så kommer allt för stort ansvar ligga på bankerna och det bör inte varken medborgarna eller Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) tillåta.

För att undvika att lämna över sina befogenheter till bankerna måste Riksbanken inte enbart ge ut en e-valuta utan öppna för att återigen ansluta svenska kronan till guldmyntfoten. En sådan lösning skulle bidra till finansiell stabilitet; minska skuldsättningen och få slut på ökningen av penningmängden som är oproportionerligt stor och skapar oönskad inflation.

Vice Riksbankschef, Cecilia Skingsley sa  »att alternativet till en e-krona är att staten allt mer detaljerat reglerar betalningsmarknaden«. Det skulle i sin tur skapa en byråkratisk process utan dess like för att se över den privata marknaden.

Men det som Skingsley implicit menar är att hon är osäker på vilken roll Riksbanken ska ha på betalningsmarknaden, hon vill inte trampa Klarna eller bankerna på fötterna, de är ju också makthavare av samma ställning.

Finanskrisen kan väl inte vara glömd? En läcka efter den andra, alla visar på samma sak; storbankernas avsaknad av moral och deras plundring av statskassor.

Efter alla dessa rapporteringar är det förbryllande att medborgarna förblir passiva och inte i någon stor utsträckning väljer att lämna affärsbankerna eller helt enkelt byta bank till exempelvis statliga SBAB.

Det är paradoxalt att folket inte lösgör sig från rånaren, när banker sysslat med skattestöld, penningtvätt och skapat brevlådeföretag åt kunder, vilket utan tvekan är brottslig verksamhet.

När kontanter snart blir till monpolpengar, värdelösa, blir det än svårare för den kidnappade kunden att bryta sig loss och bli fri från förövaren.

Detta handlar föga om hyckleri, mer om att statsmakterna (Riksbanken, Regeringen och Finansdepartementet) skyddar de finansiella institutionerna, men det bör betonas att folket lider av Stockholmssyndromet, ett uttryck för ett psykologiskt tillstånd och den relation som uppstår mellan den kidnappade och kidnapparen.

Det som skedde på en affärsbank i huvudstaden, bör användas som en allegori för att beskriva hur befolkningen agerar gentemot bankadeln. Efter alla bevis på att en affärsbank ser till vinsten och inte det allmännyttiga, delvis på grund av brist av regleringar men framför allt att de saknar människans medfödda moralkompass, trots det väljer folket inte bort affärsbankerna.

Det som gör att få säger upp sitt avtal med en bank, är att de olyckligt nog är bundna av kidnapparen som i dena tes är en ockrare, många är därtill skuldsatta med bolån, de är beroende av ett plastkort som är det ända accepterade betalmedlet i konsumtionssamhället eller så är de kanske i nöd av kommande kredit.

Om den fångade medborgaren tillåter kidnapparen, banken, att rymma från polisen, vilket i denna jämförelse bör vara Finansinspektionen, så gör folket detta genom att vara likgiltiga och tro på bankerna och systemet — ett instabilt korthus.

Kan medborgarna leva i en vald ovetskap och tillåta de privata bankernas verksamhet  att fortgå, vars förfarande de vet föga om; den finansiella handeln, »skuggbanksystemet«, hur kreditmarknaden fungerar och dess uppbyggnad?

Det är den sämsta tiden av alla möjliga genom historiens gång att övergå till ett kontantlöst samhälle. Mycket tyder på att vi går en sådan morgondag till mötes när Riksbanken nyligen meddelade att de testar en e-krona.

När kontanter snart blir till monpolpengar, värdelösa, blir det än svårare för den kidnappade kunden att bryta sig loss och bli fri från förövaren. Om människan fruktat för vem som ser över hens sparkapital, har det alltid gått att plocka ut detta när hen ville och förvara kapitalet i sitt egna kassaskåp. Förövaren har i ett kontantlöst samhälle få den absoluta makten och kan då se över allas gemensamma besparingar.

Dagens Arenas ledarskribent Daniel Mathisen målar upp problematiken med affärsbankerna och menar att vi måste: »Skydda samhället från bankerna«.

Det är inte en heroisk figur, en Batman som ska skydda lagstiftningen och allmänheten. Det är befolkningen som måste ställa sig upp och säga »Nu får det vara nog«.

Carolina Sundell är frilansjournalist och läser nationalekonomi vid Södertörns Högskola.