Kalla det post-politik eller Schlingmannsamhälle, men en stor del av den senaste veckans kvittojournalistik bottnar här.
Näringsdepartementet tar delfiner till hjälp för att kommunicera. Stiftelsen för strategisk forskning anser att en storslagen fest är ett smart sätt att ”föra ut” forskning och forskningsresultat till politiker, forskare och allmänhet. Arbetsförmedlingen köper debattartiklar för att öka medvetenheten om hinder i funktionsnedsattas arbetsliv, en pr-kampanj som drog iväg på 33 miljoner kronor enbart i pr-konsultkostnader.
Det är mycket som ska kommuniceras nu från departement och myndigheter. Många ”bilder” som ska sättas och ”uppfattningar” som ska formas. Kalla det post-politik eller Schlingmannsamhälle, men en stor del av den senaste veckans kvittojournalistik bottnar här.
Förutom myndigheternas kommunikationssatsningar genomsyrar kommunikationen numera också regeringskansliets arbete. Här lägger man enligt DN:s uppskattning cirka 40 miljoner per år på kommunikation inköpt från konsulter. Den tydligaste utvecklingen har skett i form av en statsförvaltning omvandlad till pr-fabrik. Ordern till Näringsdepartementets tjänstemän att kringgå offentlighetsprincipen och rapportera journalister till den politiska ledningen istället för att lämna ut uppgifter i tid till journalisterna, är egentligen en större skandal än pengafifflet.
Politiken handlar allt mindre om hur det går, allt mer om hur det ”uppfattas”.
När barnfattigdom och arbetslöshet ökar så levererar regeringen inget motangrepp utan ett mät-angrepp. När ersättningarna till sjuka blir för låga är det bättre att helt sluta mäta. När Fredrik Reinfeldts pressekreterare Sebastian Carlsson i Sveriges radios Kaliber bemöter det faktum att klyftorna ökar heter det att ”jag köper inte riktigt den bilden”. Det handlar om att ”sätta bilden”, inte angripa problemen.
När regeringen ger Tillväxtverket i uppdrag att stärka kvinnligt företagande, så är man inte intresserad av att vetenskapligt kunna utvärdera insatsen. Konsultbyrån som utvärderat insatsen konstaterar inte bara att kontaktuppgifter saknas till dem som medverkat i satsningen, men också att målen varit otydliga, att Tillväxtverkets egna enkäter inte ställt frågor om dessa otydliga mål, och att man egentligen hade behövt en kontrollgrupp för att vetenskapligt kunna visa resultaten av satsningen.
Däremot har satsningen lyckats skapa både ”förebildsfilmer” på Youtube och arrangera den lyckade tävlingen ”Beautiful Business Award”. Det ger ju en positiv bild.
Ni som trodde Tillväxtverket skulle bedömas efter hur många framtidsjobb de skapar, Försäkringskassan efter hur snabba och korrekta de är i sina bedömningar och Arbetsförmedlingen efter hur effektiv matchningen är, tji fick ni.
facebook: 61 twitter: 19 
Det finns en kultur inom offentlig förvaltning att man kan slösa och fiffla med skattemedel
hur som helst. Risken att straffas för vårdslöshet med skattemedel är liten. Därför kan vi se groteska ex om hur skattemedel används för exotiska fester där kostnader inte spelar
någon roll. Sveriges Makteliten fördelar mellan sig i form av uppdrag till bekanta och vänner skattemedel.
30 miljarder per år, hade vi kunnat fördela själva om vi sluppit EU-avgiften…så myndigheter m fl tycker nog att lite fiffel är småpotatis.
Jag tycker att mycket av kritiken bottnar i missunsamhet och avundsjuka. I fallet med Tillväxtverket vill jag inte yttra mig, men jag tycker det var helt rätt av Stiftelsen för forskning att stimulera och uppmärksamma flitiga och duktiga forskare med en stor och härlig fest.
Jag vill inte att verksamhetsledare inom offentlig verksamhet ”hukar i busken” av rädsla för kritik, utan vågar utmana, och visa fram det de vill och kan i större utsträckning än idag!
Tycker du det var rimligt att betala festfixaren Bindefeld 9,3 miljoner, en summa som kunde ha försörjt flera ”flitiga och duktiga forskare” i ett antal år?
Vad verksamhetsledarna i de hittills granskade verksamheterna ”vill och kan” har inte framgått, men de har onekligen lyckats utmana rättskänslan hos många. En obesvarad fråga är på vilka grunder de här figurerna egentligen utses: det är svårt att hitta en bedrövligare skara nollor än de som framträtt i medierna och försökt motivera sin hantering av medborgarnas pengar.
Jag tycker att det är fördjävligt att löntagarfondspengarna gick till stftelser där man super upp stålarna.
Jag jobbade 1971-99 i regeringskansliet. Det fanns ett slags myt att ‘de andra’ var korrumperade , av folkrörelser, affärsliv eller banker. Ja då är det väl inte så farligt om vi är generösa med resor till kompisar, älskare eller älskarinnor , anställer dem till goda villkor som sakkunniga etc. Den myten var alldeles påtaglig vid regeringsskiftet 1976, efter 44 år av socialdemokratisk dominans. Föreställningen om att regeringskansliet behövde enorma ökningar av lokaler, kulvertar, ‘säkerhet’ hörde ihop med denna avskärmningsreflex. Inte hade Palme räddats, eller Anna Lindh, av ännu större avskärmningar. Erlander hade inga vakter framför tjänsterummet, Gustaf VI promenerade fritt med sin hund på stan. De var säkrare. Och som ofta sagts lämnade Aina tillbaka pennor efter Tages död. Flytta regeringskansliet till Eskilstuna eller Eslöv och sänk ministerlönerna till 40000, generaldirektörernas till 39 000.
Till Sture,
Missunsamhet och adunsjuka kallar du kritiken mot eliten som slösar med skattemedel. Det som händer säger mycket om samhällets elit och dess syn på hur man ska använda skattemedel. Det är beklämmande att se Ordföranden, VD, politiker och andra makthavare när de försöker slingra sig när de avslöjas. Det är inte bara att de slösar med skattemedel, de försöker lura genom att gömma kvitton och fyffla med bokföring mm. Det säger mycket om hur ett lands elit tänker och agerar. Och det är dessa människor som leder landet. Harre Gud!
Arenas ledare har ofta en karaktär av något som kan beskrivas: Som en sur uppstötning från forntiden.
En debatt om statliga verk och dess möjliga utvecklingsvägar vore intressant.
Hur skall vi utveckla samhällets offentliga institutioner till att bli vitala och effektiva?
Hur skall framtidens statstjänsteman utbildas och motiveras så att de kan arbeta genom att använda sitt sunda förnuft och utan detaljregleringar?
Arenas ledare har ofta karaktären av något som kan liknas med ”en sur uppstötning från forntiden.
Hur vore det med en debatt om:
Hur kan vi utveckla samhällets offentliga institutioner att bli vitala och effektiva?
Hur skall framtidens statstjänstemän utbildas och motiveras?
Jag kan förstå om t ex Tillväxtverket tycker sig behöva odla kontakter och uppmuntra forskare. Jag kan också begripa om man arbetar med att skapa en positiv och kreativ miljö för de anställda.
Men jag kan inte förstå att man tillgriper ”kreativ bokföring” för att dölja kostnadern. Om detta bedöms nödvändigt måste man själv ha förstått att kalasen blev för kostsamma. Men kostnaderna kan man kontrollera genom att begära in anbud på både fester och kostnader för kommunikation. Jag kan inte finna något ”surt” i Arenas artiklar. Det rimmar illa att lägga millioner på en festfixare då barn och gamla far illa i landet. Onödigt slösande kan få motsatt verkan hos både forskare och anställda.
Uppenbarligen störs en del av att Arena lyfter upp frågor om hur myndigheter och Stiftelser använder sig av skattemedel. En diskussion om framtiden forskning och forskare är angeläget och intressant men detta hindrar inte att ta upp frågor som berör fusk, fyffel, slöseri och vårdslöshet med skattemedel av de som är tillsatta att leda och ansvara för dessa medel. Om hela Sveriige idag styrs av personer som de som styr aktuella myndigheter och stiftelse då är det illa för landet, forskare och framtiden.
Till denna eländesbeskrivning kommer det faktum att de högavlönade som bjuds till dessa fester mycket väl skulle kunna betala notan själva
Alliansen pratar mycket om ”ansvarstagande” – hur vore det att inte bara prata utan även pröva det i praktiken?
Visst försöker den här regeringen konsekvent kommunicera och administrera bort kritiska röster och möjligher att granska. Ett exempel som nog glömts bort vid det här laget är att regeringen 2007 avskaffade insamlingen av uppgifter om förmögenhet vid deklarationen. Fiffigt, för då tog man bort tillgången på de data som hade kunnat bli ett facit på den jättelika omfördelningen av skatteintäkter som sedan dess gjorts till medel- och överklass. Många tänker inte på att skattepengar som förr användes för t.ex. konjunkturstimulans numera konstant forsar ut i form av sänkt restaurangmomsen, rut och rot mm. Sorgligt slöseri med skattepengar och orättvist! Men bra uttänkt för att kunna kränga på oss kejsarens nya kläder.
Lars-Erik
Jag håller med dem som säger att Arena surnar till ibland. Det är den klassiska motsättningen journalistik – PR. Journalister känner sig lurade när de går på pr-makarnas knep.
Jag tycker inte det är ett dugg upprörande att Annette Brifalk, f d informationschef i fp, engagerar sig i en kampanj för att anställa fler handikappade. Det är en fp-fråga och det är väl tur för fp att ´man håller fast vid något av sin socialliberala politik från Westerbergs tid. Och funktionshindrade är verrkligen en grupp som kämpar på arbetsmarknaden. Tycker inte alls det är upprörande. Ska man skälla på Brifalk ska man också spegla sin egen verksamhet och titta på alla s-företrädare som sitter i olika pr-företag. Annars är kritiken om surhet i högsta grrad befogad.
Vad jag däremot tycker är verkligt upprörande är om af har en kommunikationsavdelning om 55 personer och man ändå behöver köpa PR-kompetens. Då är det något fel med rekryteringen. Finns det inte folk som kan skriva artiklar åt ledningen i den gruppen då bör man se över hela avdelningen. Normalt sett är en informationsavdelning 15 – 25 personer i en stor myndighet, fyra – fem personer om det är en mindre myndighet. Har aldrig varit med om en informationsavdelning om 55 personer som dessutom har resurser för att köpa kompetens. Det verkar slöseri med pengar måste jag säga. Kommunikation är viktigt men det går aldrig att sälja konserverad gröt, hur många personer man än har i staben.
Konserverad gröt säljs redan i handeln…
Offentliga handlingar ska på begäran utlämnas omedelbart. Du som begär handlingen
har rätt att vara anonym, behöver alltså inte uppge ditt namn eller tidning du kommer
ifrån. Om du förvägras handlingen ska du begära skriftligt på att den är sekretess-
belagd och varför.
Detta är en mycket gammal princip i kapitel två i tryckfrihetslagen, nämligen den
s k offentlighetsprincipen.
Om fiffel och mygel breder ut sig inom politik och myndigheter bör man utgå från att förtroendet för den demokratiska processen, för politiken undergrävs. Att bekämpa fiffel och mygel måste därför vara väldigt prioriterat av alla oss som tror att demokratins roll behöver stärkas, men fiffel och mygel gynnar de intressen som tvärtom vill begränsa demokratins roll genom att t ex sänka skattekvoten så att politikens kraft försvagas. Fiffel och mygel stärker högern. Att bekämpa fiffel och mygel måste vara en cetral uppgift för ens eriös vänster.
Det är felaktigt att kalla Stiftelsen för strategisk forskning för ”finansierad av skattemedel”. Stiftelsen bildades för att förvalta de pengar som hade kommit in i löntagarfonderna, när dessa avveklades av en borgerlig regering.
Jag påminner om att hela löntagarfondsdebatten var kraftigt ideologiskt färgad; så det är svårt att sammanfatta vad som hände utan att några kommer att tycka att det är felvinklat; men jag skall försöka. Förslaget om löntagarfonder ställdes först av Rudolf Meidner och togs upp från LO-håll. Om detursprungliga förslaget genomförts, så skulle på lång sikt nog fonderna ha fått avgörande ägarinflytande inom många av våra största företag. I början hade dock fondförespråkarna ”medvind”; många storföretags s. k. ”övervinster” stack i ögonen. Bl. a. från fp-håll framfördes förslag på modifikationer. Ett modifierat förslag antogs också (även om bl. a. den socialdemokratiska finansministern egentligen inte alls gillade förslaget).
Samtidigt började motståndarna till alla sådana fonder att organisera sig. Relativt stora motdemonstrationer hölls. Den borgerliga regering som tillträdde efter valseger fullföljde sitt löfte att avveckla fonderna.
När fonderna avvecklades, så överfördes medlen till en stiftelse, vars regler skrevs så att inte kommande regeringar skulle kunna komma åt pengarna. (Jag förmodar att den borgerliga regeringen med rätta antog att (S) skulle kunna återfå regeringsmakten rätt snart, och inte ville att en (S)-regering skulle ha något inflytande alls över vad som hände med de f. d. löntagarfondsmedlen. Detta är alltså bara min personliga gissning.) Denna ordning består alltjämt, även om nuvarande regering råkar vara borgerlig.