Mobiliserat motstånd är inte samma sak som ökad främlingsfientlighet. Det skriver statsvetarprofessorn Marie Demker.

Trots att ett parti som önskar ”kraftig begränsning” av invandringen och motarbetar ”det multikulturella samhällsbygget” i senaste valet fick plats i riksdagen så minskar sedan länge svenskarnas motstånd mot invandring.

Samhällsdebatt och politiskt klimat har förändrats på ett sådant sätt att det har varit möjligt att partipolitiskt mobilisera den grupp medborgare för vilka migration och integration är de absolut viktigaste politiska frågorna. Det är denna grupp av medborgare som bär fram Sverigedemokraterna till riksdagsplatser.

Sverigedemokraternas sympatisörer är ingen ”ny politisk grupp” och de är inte heller representativa för någon majoritetsuppfattning i det svenska samhället. Men i ett politiskt klimat som alltmer handlar om identitet, livsstil och kultur och allt mindre om makt, ekonomi och klass finns det utrymme att mobilisera kring migrationsfrågorna.

Under några decennier har de politiska partierna fjärmat sig från de grundläggande samhällskonflikter som under demokratins skördetid och efter andra världskriget formade både vårt politiska samtal och de reformförslag som partierna förde fram.

Gamla konflikter har långsamt eroderat och nya skiljelinjer vuxit fram i den kommunikationella revolutionens spår, men utan att dessa nya skiljelinjer på ett systematiskt sätt kunnat integreras i det ursprungliga partisystemet.

De etablerade partierna närmar sig i stället varandra och väljer att politisera den sfär som ofta kallats identitetspolitik, en sfär där nästan alla svenska partier intar samma ståndpunkt som en majoritet av befolkningen – nämligen stöd för liberala värden som öppenhet, tolerans och individualism. Värden som också har sina främsta förespråkare bland urbana, välutbildade och socialt välintegrerade medborgare.

När sambandet mellan social klass och partival försvagas blir det också möjligt att mobilisera väljare på andra grunder, till exempel med hjälp av ett motstånd mot just de liberala och toleranta värderingar som numera är dominerande.

Grupper av medborgare som inte känner sig hemma vare sig i dessa värden eller i det etablerade partisystemet blir en möjlig bas för nya partier, partier som därmed kanaliserar och samlar uppfattningar som tidigare befunnit sig i den ideologiska marginalen.

Ibland luras vi att tro att politik handlar om att en stabil åsiktskarta skall överföras i sin helhet till politiska förslag. Men så fungerar inte demokratin, och bör inte heller fungera. Demokrati är ett ständigt pågående samtal över de djupa konfliktlinjer som integrerats i våra samhällen, demokrati är mobilisering, opinionsbildning och idédebatt.

I min bok visar jag hur svensk opinion har förändrats i välkomnande riktning under en lång följd av år. Men också att de mindre grupper som inte följer den strömmen i dag företräds av ett parti som säger vad just de tänker.

Det är inget konstigt att motståndet mot liberala värden också manifesteras i politisk form, men det är ett misstag att tolka dessa former som tecken på ökad rasism eller ökad främlingsfientlighet.

En viktig förklaring till att många upplever den motsatta bilden är det politiska landskapets krympande horisont, att grundläggande vänster–högerfrågor försvinner från debatten och ersätts med identitetspolitik och livsstilsfrågor.

Omsorgen om den politiska debatten kan inte nog understrykas om vi vill motarbeta anti-demokratiska idéer, vi har alla ett ansvar men särskilt tungt vilar det på vårt politiska ledarskap.

Marie Demker, professor i statsvetenskap

Nyligen utkommen med boken ”Sverige åt svenskarna” på Bokförlaget Atlas.