Krisen och dess efterbörd har avslöjat stora hål i socialdemokratins syn på en rad av tidens stora frågor. Det krävs en ny väg framåt.
Flyktingkrisen avslöjar sprickor i europeisk socialdemokrati. Slovakiens socialdemokratiske ledare Robert Fico får hård kritik från andra socialdemokrater för sitt motstånd mot europeisk ansvarsfördelning, liksom för instämmandet i Viktor Orbáns tes att kristna flyktingar bör hanteras bättre än andra. Ficos skakiga värderingar har visat sig förut när han under sin första regeringsperiod samarbetade med nationalistpartiet.
Flyktingfrågan är dock inte det enda orosmolnet för Europas socialdemokrati.
I början av 2000-talet styrdes praktiskt taget alla EU-länder av högerregeringar, men så följde en våg av socialdemokratiska framgångar: Hollandes seger i franska presidentvalet och Renzis seger i Italien. Socialdemokrater kom in i flera regeringar i Öst- och Centraleuropa: Rumänien, Tjeckien, Slovakien, Slovenien, Kroatien, Litauen.
I Norden fanns socialdemokratin i alla regeringar, sedan 2014 även i Sverige. I Tyskland lyckades SPD bryta den höger-liberala koalitionen och i Nederländerna gjorde unge partiledaren Diederik Samsom succé med en försiktigt pro-europeisk och anti-rasistisk, men ekonomiskt-politiskt restriktiv kampanj, och bildade regering ihop med liberalerna. Till och med i länder där socialdemokratin sällan regerat, som Irland och Estland, blev S regeringsparti.
Till sist var socialdemokratin representerad i de flesta av Europas regeringar. Framgången togs dock inte till vara politiskt och framtidsidéerna förblev vaga. I östra Europa uppstod strid mellan västerländskt orienterade Europavänliga krafter och mer nationella och ibland Rysslandsvänliga krafter i bland annat Ungern, Bulgarien och Polen.
I södra Europa anklagades nordeuropeisk arbetarrörelse för att allt för långt ställa upp på åtstramnings- och avregleringspolitiken och därmed förlänga jobbkrisen, i stället för att presentera offensiva, investeringsvänliga och solidariska alternativ. Där socialdemokratin tog ansvar för krispolitiken slutade det illa, i Grekland ren S-kollaps.
Och så började trenden vända igen. Katastrofal valförlust i Storbritannien, förödande opinionssiffror i Frankrike, ut ur regeringarna i Belgien, Island, Norge, Danmark, Finland.
Missnöjet väckte liv i nya vänsterrörelser som alternativ till klassisk socialdemokrati – Syriza i Grekland, Podemos i Spanien, i Storbritannien internt i Labour.
På flera håll uppstod spännande debatt – om orättvisorna med forskare som Stiglitz, Piketty och Wilkinson/Pickett. Financial Times tog upp ”kapitalismens kris”, Davos Forum debatterade orättvisorna, Al Gore skrev om ”hållbar marknadsekonomi”, tankesmedjor producerade rapporter om hur offentliga investeringar kan bryta finanskrisen. Men den etablerade socialdemokratin nappade inte, utan satt fast i regerandet och ansvarsmantrat.
Krisen och dess efterbörd har avslöjat stora hål i socialdemokratins syn på en rad av tidens stora frågor. Nu måste den europeiska och globala socialdemokratin samla sig till en ny väg framåt om inte kräftgången ska fortsätta. Arbetarrörelsen behöver en ny gemensam berättelse om Europas väg framåt efter finans-, jobb-, klimat-, migrations-, säkerhetskris och klyftor. Kanske en svensk uppgift?
Göran Färm, fd Europaparlamentariker för Socialdemokraterna
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
