Ann-Mari Ljungberg, Jimmy Sand, Johan Lönnroth, Foto: Linn Sandmark, Johan Wingborg
Ann-Mari Ljungberg, Jimmy Sand, Johan Lönnroth, Foto: Linn Sandmark, Johan Wingborg

Vad händer om vi ser feminismen som en rörelse för att minska lidande och öka lycka? Då blir mängden kvinnor med heltidsjobb eller andelen kvinnor på ledande positioner mått som kan vara missvisande. Det skriver författarna Ann-Marie Ljungberg, Jimmy Sand och Johan Lönnroth.

I vår bok Den tredje vänstern, som ges ut i höst, finns ett kapitel om feminism. En preliminär version av det kapitlet har precis publicerats av Tankeverksamheten som en rapport, 150 år av feminism, från kvinnosak till jämställdhetspolitik. Boken är ett försök att, genom historiska tillbakablickar och analyser av nutida fenomen, ingjuta hopp och riktning i vänsterrörelsen som helhet.

I kapitlet om feminism försöker vi betrakta kvinnors situation från ett perspektiv så högt att det är på gränsen till att det blir suddigt. Vi föreslår en linje som rör sig mellan lycka och lidande.

Vad händer om vi ser feminismen som en rörelse för att minska lidande och öka lycka? För största möjliga antal människor – utan att samtidigt förstöra livet för en minoritet, en gräns feminismen ibland har varit farligt nära att överskrida.

Metoden är svår, men har fördelen att det går att beskriva kvinnors liv och jämföra dem ur jämställdhetssynpunkt på ett annat sätt än till exempel genom mängden kvinnor med heltidsjobb, eller andelen kvinnor på ledande positioner i företag eller myndigheter. Det är mått som kan vara missvisande.

Nina Björk har, genom såväl debattinlägg som böcker sedan 2005, skrivit en del intressant om det här. I boken Lyckliga i alla sina dagar (2012) skriver hon

»Med ett barns ankomst är det som om vi flyttas bakåt i tiden; det är en relation utan kontrakt, utan avtal, utan frivillighet. Det är tills döden skiljer oss åt. Får vi andnöd? Ja, vi får andnöd. Men vi får också, de flesta av oss får också, lycka.«

I det här citatet är föräldraskapet inte betydelselöst, men det är inte heller betydelsebärande. Nina Björk skriver om ett sätt att se på̊ samhället, inte om föräldrarollen i sig.

Tänk om en förbättring sker enbart för de framgångsrika kvinnorna, och om kvinnorna på botten av samhällsstegen samtidigt får det sämre?

Och vi menar att en feminism inte kan bortse från vårt starka beroende av varandra och av samhället. Den sortens självständighet går inte att uppnå med mindre än att vi upphör att vara människor, och det gör också att många sätt att mäta jämställdhet har fel utgångspunkter.

Vi har tagit en statlig utredning som exempel, Mål och myndighet: En effektiv styrning av jämställdhetspolitiken (SOU 2015:86). I den sorteras olika delmål för jämställdhetsarbetet upp.

  • Ett av delmålen är en jämn fördelning av makt och inflytande.
  • Dit räknas till exempel andelen kvinnor på chefspositioner och i styrelser och ledningar.
  • Ett annat delmål är ekonomisk jämställdhet, inklusive den tid föräldrar tillbringar med sina barn. Hit räknas också företagande, sjukfrånvaro och löner.
  • Ytterligare ett delmål är att mäns våld mot kvinnor måste upphöra. Hit räknas bland annat fall av hedersrelaterat våld och människohandel.
  • Hälsa är också ett delmål. Men även hälsa mäts på olika sätt, till exempel medellivslängd och i rekreation.
  • Det delmål som kan komma närmast att handla om lycka är antagligen det om hälsa. Men delmålen om våld och ekonomi är också viktiga.

Men det delmål som handlar om framstegen för kvinnor i näringsliv och på chefsposter är av en annan sort än framstegen för kvinnor när det gäller hälsa, utifrån en för feminismen nödvändig klassanalys.

Tänk om en förbättring sker enbart för de framgångsrika kvinnorna, och om kvinnorna på botten av samhällsstegen samtidigt får det sämre?

Vi betraktar inte de mått som handlar om kvinnor i de övre klasserna som felaktiga i sak men är de verkligen ett bra mått på jämställdhet?

Kvotering av kvinnor till styrelseposter hjälper visserligen de högt meriterade kvinnor som, oftast med rätta, kvoteras till högre positioner, men det är tveksamt om det leder till att kvinnor generellt gynnas i samhället.

En annan sak är att den punkt i delmål två, som handlar om kvinnors deltagande i arbetslivet, kan vara en trovärdig variabel i jämställdhetsstatistik. Men är den alltid det?

Om det visar sig att kvinnor oftare tvingas delta i ett arbetsliv som inte är utvecklande, som kanske inte ger mer inkomst än att det räcker till det mest nödvändiga, men inte för att garantera socialt svängrum, och varken karriärmöjlighet eller anställningstrygghet – på vilket sätt kan detta vara ett mått på jämställdhet?

Kanske är en sådan anställning sämre än arbetslöshet, eftersom den innebär ovissa arbetstider som orsakar barn och föräldrar ännu mer svårigheter.

Kanske är en sådan anställning sämre än ren arbetslöshet, eftersom den innebär ovissa arbetstider, vilket i sin tur orsakar barn och föräldrar ännu mer svårigheter.

Det är förståeligt att samhället vill tillsätta arbetskraft till alla de arbetsuppgifter som finns, även de tråkiga eller ovärdiga, men det är inte samma sak som att det alltid skulle gagna de mest utsatta kvinnorna att ta dessa arbeten.

Med andra ord måste vi fråga oss om de ökade möjligheterna att göra karriär verkligen gäller alla – eller om det finns en grupp kvinnor som blir kvar på botten, med arbeten som på så många sätt försämrar deras liv i stället för att förbättra dem, samtidigt som vi i jämställdhetens namn jublar över att medelklasskvinnors karriärmöjligheter förbättras?

Dessa svåra frågor försöker vi diskutera i Den tredje vänstern. Och den där lyckan är kanske svårast av alltihop. För kanske det är förmätet att begära att vi alla plötsligt ska bli lyckliga. Men det är inte förmätet att säga att det är mot lyckan vi bör sträva.

Ann-Marie Ljungberg är författare och socialdemokrat, Johan Lönnroth är nationalekonom och tidigare vice ordförande för Vänsterpartiet, Jimmy Sand är journalist och socialdemokratisk fritidspolitiker