På vilket sätt är Vänsterpartiet extremt?

debatt Kari Parman skriver ett öppet brev till Socialdemokraterna om deras inställning till att samarbeta med Vänsterpartiet.

Det finns frågor som inte försvinner hur ofta de än rundas. En sådan riktar sig till Socialdemokraterna: på vilket sätt är Vänsterpartiet ett extremistiskt parti?

Det är ingen retorisk fråga, utan en fråga om politisk hederlighet. Under senare år har Socialdemokraterna återkommande markerat avstånd, ibland öppet, ibland genom tal om ansvar, regeringsduglighet och behovet av mittenförankring. Oavsett formulering landar signalen i samma sak: Vänsterpartiet anses stå utanför det rimliga.

Det är ett allvarligt påstående. Och allvarliga påståenden kräver sakliga grunder.

Om invändningen gäller historia, partiets rötter i kommunismen, uppstår ett problem. Flera partier bär på historiska arv som i dag framstår som problematiska. Ändå bedöms de utifrån vad de är nu. Vänsterpartiet har bytt namn, förändrat sin politik och verkar inom det parlamentariska systemet. Ska historien vara avgörande måste den principen gälla konsekvent. Annars framstår den som selektiv.

Krävs konkretion

Om det i stället är politiken som anses extrem krävs konkretion. Är det synen på välfärden, viljan att begränsa vinster i skola och omsorg? Arbetsmarknadspolitiken, att stärka fackliga rättigheter? Den ekonomiska politiken, att minska klyftor genom omfördelning? Eller utrikespolitiken?

Det är fullt legitimt att invända mot allt detta. Men skillnad är inte detsamma som extremism. För att ett parti ska beskrivas som extremistiskt krävs att det ifrågasätter demokrati, rättsstat eller grundläggande fri- och rättigheter. Det är svårt att hävda att Vänsterpartiet gör det i dag.

Samtidigt påverkas trovärdigheten av Socialdemokraternas egna positionsförflyttningar, inte minst inom migration, rättspolitik och säkerhet. Politik förändras, men när gränser flyttas förändras också vad som uppfattas som “extremt”.

Partier med samma tradition

För många väljare är Socialdemokraterna och Vänsterpartiet fortfarande delar av en gemensam tradition med värden som jämlikhet, välfärd och solidaritet. När avståndet markeras så tydligt riskerar det att uppfattas som mer än taktik, som ett avståndstagande också från väljare.

Därför är det svårt att bortse från att frågan kanske handlar mindre om extremism och mer om strategi och positionering. Om så är fallet vore det mer klargörande att säga det.

Oenighet är naturlig i politiken. Men den måste beskrivas korrekt. Att använda etiketter som antyder att någon står utanför det demokratiskt acceptabla kräver saklig grund, inte politisk bekvämlighet.

Frågan kvarstår: på vilket sätt är Vänsterpartiet ett extremistiskt parti, och varför motiverar det att Socialdemokraterna inte samarbetar med dem?

Ett tydligt svar skulle bidra till en mer hederlig politisk debatt.

Kari Parman, före detta ordförande i Gnosjö Arbetarekommun