Den kraftigt ökande ojämlikheten inom länder är just nu det hetaste ämnet bland ekonomerna. Men i valrörelsen är det tyst – på ytan.

Sveriges Radios Ekonomiekot Lördag diskuterar ojämlikhet. Nationalekonomiska föreningen pratar Piketty. Handelshögskolan anordnar ojämlikhetsseminarium. USA är tillbaka på ojämlikhetsnivåerna från 1920-talet. Europa närmar sig. Efterkrigstidens utjämning var en historisk parentes. ”Välkommen till det nya normala” som Thomas Piketty, eller Tony Judt skulle kunna ha sagt.

Samtidigt i svensk valrörelse: ”Ett bättre Sverige, för alla” (S), ”Alla behövs” (M) och ”Något håller på att gå sönder” (S). Vad betyder det ens?

På Handelshögskolan listar Harvardekonomen Richard B Freeman fem problem med ojämlikhet:

  • Demokratin förvandlas till plutokrati: systemet riggas av de rika för de rika. Den här oron är vanligast i USA.
  • Ojämlikhet leder till social oro och strejker. Vanlig oro i Kina.
  • Ojämlikhet leder till försämrad hälsa. Vanlig europeisk oro.
  • Förlorad förmåga att agera tillsammans som samhälle mot till exempel klimatproblem och pandemier. USA:s republikaner vägrar exempelvis erkänna problem med global uppvärmning.
  • Att kunskap som hade kunnat utnyttjas i ett mer jämlikt, meritokratiskt samhälle inte tas till vara.

Den förre världsbanksekonomen Branko Milanovic adderar på samma seminarium hur rädslan för att Västvärldens lägre medelklass ska klara konkurrensen med kinesisk medelklass riskerar att leda till antingen plutokrati, där fabriksägare hänsynslöst utnyttjar arbetare, eller protester mot invandring.

Ojämlikheten avgör vår framtid, men i svensk valrörelse är det tyst.

Kanske beror tystnaden på att vi köpt högerns förklaring att ojämlikheten är som vädret – omöjlig att göra något åt. Att den endast beror på den teknologiska utvecklingen.

Att stärkta fackföreningar, investeringar och kapitalskatter är ”omöjliga”. Ändå är ju skatteparadisens framväxt, slopad fastighetsskatt och tillbakarullningen av fackligt inflytande sedan 1980-talet inga naturlagar. Och nedsippringsteorin, som marknadsförde att om bara de rikaste blev rikare så skulle resten få arbete, är död.

I svensk valrörelse är det ändå tabu att tala om höjda skatter. Samtidigt som det är helt okej att prata plånbokspolitik.

Men även om Socialdemokraterna väljer att knappt röra skatterna så anas en ideologisk jämlikhetsådra under floden av sakpolitiska utspel. Vi kan kalla det svensk predistributions-politik, för att låna Labourledaren Ed Milibands favoritord. Det är inte skatterna och omfördelning som ska göra jobbet, utan den aktiva arbetsmarknadspolitiken.

När Socialdemokraterna skriver ”För alla” betyder det traditionella satsningar på jämlikare och mer utbildning, att rusta människor för de jobb som finns, att med näringspolitik utveckla en kunskapsintensiv ekonomi, och att öka anställningarna i offentlig sektor och stärka facket. Det må vara en begränsad agenda, i brist på till exempel ökade investeringar.

Men det ska jämföras med alliansens och Moderaternas ”Alla behövs”. I klartext  betyder det att de fattiga måste få det fattigare först för att ”motiveras” att ta lågbetalda RUT- och McDonaldsjobb. Vi känner politiken som jobbskatteavdraget – det vill säga skattesänkningar för ökade inkomstklyftor.