Forskning visar att svarta i USA är tydligt överrepresenterade bland dödsoffer för polisskjutningar. Vilken roll spelar "implicit bias"?

ESSÄ. Galaxer formas av så kallad mörk materia, som är osynlig för ögat. På liknande sätt styrs vi människor av fördomar och tankemönster som vi ofta är omedvetna om. Med olika test försöker forskare nu lära sig mer om hur denna implicita bias kan mätas – och motverkas.

Det är sen kväll, den 18 mars 2018 i Sacramento, Kalifornien. Två poliser följer efter 22-årige Stephon Clark, efter rapporter om skadegörelse i grannskapet. Strax därpå avfyrar de 20 skott mot honom, på familjens bakgård. Sex av skotten träffar honom i ryggen. Han dör på plats. Poliserna säger senare att de såg ett vapen i hans hand. Men bredvid honom hittas endast en mobiltelefon.

Stephon Clark är ett av offren i en lång rad av polisskjutningar mot obeväpnade unga svarta i USA.


Forskning visar att
svarta i USA är tydligt överrepresenterade bland dödsoffer för polisskjutningar. I Sverige är forskningen kring sambanden mellan ras/etnicitet och olika typer av polisingripanden (inte bara skjutningar) hittills begränsad. De siffror som finns pekar dock på att risken att exempelvis stoppas av polis eller kroppsvisiteras är klart högre för personer med utomeuropeisk bakgrund.

Andra siffror visar att sannolikheten att ett polisingripande inte ger ”resultat” (till exempel att inga droger hittas) eller att förundersökningen läggs ner är avsevärt högre för personer med utomeuropeisk bakgrund än för misstänkta ”Svenssons”. Det tyder på att den svenska polisens tröskel för att ingripa är lägre för den förstnämnda gruppen.

Enkelt uttryckt bedömer testet styrkan hos försökspersonens fördomar.

En möjlig förklaring för denna typ av överrepresentation är öppen rasism bland poliser. Och ett antal avslöjanden har under de senaste åren visat att rasistiska inställningar och yttranden förekommer inom den svenska poliskåren. Men över lag tar polisen självfallet avstånd från all rasism. Polisens arbete är färgblint, sägs det, även om det kan finnas enstaka rötägg. Överrepresentationen av vissa grupper i statistiken sägs bero på andra faktorer: socioekonomiska villkor, segregerade städer där polisinsatser koncentreras till vissa områden med mera.

En annan förklaring (som inte utesluter någon av de jag just nämnde) är att även de som inte är rasistiska rötägg uppvisar en skevhet i sitt polisarbete, som de själva varken vet om eller kan göra något åt: de tenderar att koppla samman mörkhyade med fara. Denna skevhet drabbar i själva verket de flesta av oss – progressiva och konservativa, mörkhyade och ljushyade, unga och gamla, män och kvinnor. Den har kommit att kallas implicit bias, och beforskas av psykologer och sociologer sedan några decennier.


Ett sätt att studera
implicit bias är genom psykologiska laboratorieexperiment. Ett exempel är shooter-bias-test, som har studerats bland både poliser och icke-poliser, och i en rad olika länder. Ett shooter-bias-test är ett slags dataspel: på skärmen visas vita och svarta människor som håller i olika typer av föremål. Det kan handla om vapen (en pistol) eller ofarliga föremål (en plånbok eller – just det – en mobil). Spelarens uppgift är att ”skjuta” de beväpnade människorna och att ”inte skjuta” de obeväpnade, genom två olika knapptryckningar.

Det visar sig att de flesta spelare oftare trycker för att skjuta obeväpnade svarta motspelare än vita, och oftare trycker för att inte skjuta beväpnade vita motspelare än svarta. Några studier visar att poliser gör färre misstag än icke-poliser, men att de ändå uppvisar skeva reaktionsmönster: de är snabbare att skjuta beväpnade svarta än beväpnade vita, och långsammare att inte skjuta obeväpnade svarta än obeväpnade vita motspelare. Dessa mönster tas som tecken på att försökspersonerna förknippar svarta människor med fara.

Okända mentala tillstånd påverkar vårt beteende.

Det mest kända testet för ras/etnicitets-bias kallas IAT: Implicit Association Test. Enkelt uttryckt bedömer testet styrkan hos försökspersonens fördomar (det finns även IAT:n för kön, sexuell läggning, vikt, ålder med mera). Exempelvis mäter hudfärgs-IAT:et om försökspersonen föredrar ljushyade framför mörkhyade personer. Testet är utformat så att det på datorskärmen dyker upp ibland bilder på ansikten med mörk eller ljus hy, ibland positivt eller negativt laddade ord (som skratt, fred, smärta eller misslyckande). Uppgiften är att sortera dessa i rätt kategori: ”mörkhyad” respektive ”ljushyad”, ”bra” respektive ”dålig”. Tricket är att de här kategorierna sätts ihop två och två, till exempel: ”mörkhyad eller bra” och ”ljushyad eller dålig”. Sorteringen sker med enkla tangenttryckningar och ska gå så fort och felfritt som möjligt.

Hundratusentals människor har genomfört hudfärgs-IAT:et över hela världen (här kan du själv testa din implicita bias). Data visar att de flesta försökspersoner är långsammare, och/eller gör fler misstag, när de ihopsatta kategorierna följer mönstret: ”mörkhyad eller bra” – ”ljushyad eller dålig”, än när man vänder på sammansättningen: ”ljushyad eller bra’ – ’mörkhyad eller dålig”. Detta gäller både ljushyade och (om än något mindre utpräglat) mörkhyade testpersoner. Mönstret tas som ett tecken på att de föredrar ljushyade människor framför mörkhyade.

Genom ett frågeformulär som bifogas varje testomgång kan man dock se att resultatet i de flesta fall inte återspeglas i någon uttalad sådan preferens. Folk anger där mestadels att de inte gör skillnad på mörkhyade och ljushyade. Eftersom formuläret och testet är helt anonyma finns inga starka skäl att tro att de skulle ljuga om detta.


Vad är då implicit bias?
Vad ligger bakom denna skevhet i våra reaktionsmönster? Den frågan har engagerat både empiriska forskare och filosofer på sistone. Svårigheten i att hitta svar på den kan illustreras med en liknande svårighet som astrofysiker ställdes inför på 1970-talet.

Vera Rubin och kollegor upptäckte då att de yttre stjärnorna i ett antal avlägsna galaxer roterade med samma hastighet som stjärnorna närmare galaxernas centrum. Den observationen stred mot den Newtonska gravitationsteorin, givet vad man visste om galaxerna för övrigt: antalet stjärnor, deras massa etc. Utifrån dessa faktorer borde de yttre stjärnorna rotera mycket långsammare runt centrum.

Denna osynliga materia har blivit känd som ”mörk materia”.

En möjlig förklaring till avvikelsen kunde vara att det var fel på självaste gravitationsteorin. En rimligare förklaring ansågs dock vara att dessa galaxers massa var mycket större, och annorlunda fördelad, än vad de observerbara delarna gav skäl att tro. Slutsatsen blev att det måste finnas mer materia – icke-observerbar sådan – vars distribution och sammantagna massa fick ekvationerna att gå ihop enligt gravitationsteorin.

Denna osynliga materia har blivit känd som ”mörk materia”. Allt vi hittills vet om den har härletts indirekt från observationer av dess påverkan på sin galaktiska omgivning.

På ett liknande sätt strider de mönster som uppmäts av IAT – hur försökspersoner sammankopplar ”mörkhyat” och ”dåligt” – mot det de säger och tror om sig själva – ”jag gör inte skillnad på mörkhyade och ljushyade”. De kan därför inte förklaras på samma sätt som andra beteendemönster vi uppvisar (som exempelvis mitt beteendemönster att undvika mat med koriander, vilket förklaras med min uppfattning att koriander smakar tvål och med min relaterade aversion mot kryddan). Enligt implicit bias-forskarna är den rimligaste förklaringen av IAT-resultaten att det finns ett slags okända mentala tillstånd som påverkar vårt beteende. Dessa tillstånd kännetecknas av att vara snabbaktiverade, bortom vår direkta kontroll och normalt sett otillgängliga för själviakttagelse och självrapportering – det är detta som vanligen menas med ”implicit”.

Det är alltså denna ”människans mörka materia” som har kommit att kallas implicit bias. För att lära sig mer om den har forskarna konstruerat mängder med test och experiment, vars utfall indirekt ger oss kunskap om den.

För att få bukt med rasism och diskriminering från implicit bias kan vi behöva fördjupa vår förståelse av dess natur och mekanismer.


En fråga som både
psykologer och filosofer vill ha svar på är om implicit bias är associationer eller snarare övertygelser.

Är de associationer så är formen ”mörkhyad – fara” lik andra associationer som ”peppar – salt” eller ”natt – dag”. I och med att IAT är uppbyggt för att mäta associationer så ligger denna förståelse nära till hands. Associationer är dock rätt obestämda till sin natur: ”mörkhyad – fara” kan innebära att mörkhyade förknippas med utgörande av fara (kriminalitet) eller med utsatthet för fara (rasism) – eller kanske med risken för egen del, att själv misstänkliggöras för ett rasistiskt bemötande.

Är (eller liknar) implicit bias däremot övertygelser så är innehållet mer bestämt, som i påståendet: ”svarta män är farliga”. De liknar då de öppna fördomar som rasister omfamnar och yttrar.

Men spelar det egentligen någon roll hur exakt den ”mörka materian” ser ut? Borde vi inte fokusera på den rasism och diskriminering den orsakar och hitta sätt att få bukt med dessa?

Javisst, svarar jag (och inte bara som moralfilosof). Men för att få bukt med rasism och diskriminering från implicit bias kan vi behöva fördjupa vår förståelse av dess natur och mekanismer.

Ett sätt är att studera hur det påverkas av interventioner, ingrepp som ska minska graden av implicit bias (i IAT-poäng) hos försökspersoner. Exempel på interventioner är att få läsa berättelser om svarta hjältar och vita skurkar, att påminnas om jämlikhetsprinciper, samt att uppmanas handla tvärtemot fördomsfulla impulser.

Filmaffischen för Black Panther. Att ta del av berättelser om svarta hjältar kan påverka ”implicit bias”.

 

Interventionsstudier är i det ljuset dubbelt intressanta. De undersöker hur vi kan minska bias och kan därigenom leda oss mot det högprioriterade målet att bli av med rasism och diskriminering. Men genom att också använda studierna som verktyg för att förstå implicit bias får vi dessutom bättre kunskap om människans mentala processer. Detta är intressant i sig självt. Det kan i sin tur även ge oss nya idéer om ännu bättre interventioner.

För att ta ett exempel: i vissa studier får försökspersonerna höra argument, exempelvis om fördelarna med multikulturalism. Detta sänker graden av bias, vilket pekar mot att implicit bias liknar övertygelser som – till skillnad från associationer – brukar kunna ändras genom argumentation. Det ger oss skäl att titta närmare på andra strategier som visat sig bita på just övertygelser.

Redan efter ett par dagar är effekten som bortblåst.

Andra interventioner går ut på att ”omprogrammera” försökspersonerna, exempelvis träna dem att para ihop mörkhyade ansikten med positiva ord, och ljushyade ansikten med negativa. Detta ger också effekt och kan ses som evidens för antagandet att implicit bias är associationer.

Interventionsstudier pekar därmed åt olika håll vad gäller den mörka materians natur. En än större utmaning är att, av de interventioner som har bevisat god effekt på kort sikt, är det ingen som är långsiktigt effektiv. Redan efter ett par dagar är effekten som bortblåst.

Det har inte hindrat en marknad för coacher och kurser att etableras, främst i USA, som riktar sig till företag och myndigheter. I Sverige verkar dock en sådan utveckling inte – än? – ha tagit fart i konsultbranschen. Senast uppmärksammades denna marknad efter en incident där två svarta män blev utslängda, och sedermera gripna av polis, i en Starbucks-filial i Philadelphia. Deras brott: de hade använt sig av toaletten och sedan slagit sig ner vid ett bord för att invänta en tredje person som de hade stämt ett affärsmöte med, utan att beställa något i förväg. Starbucks bemötte protesterna mot behandlingen genom att under en halv dag stänga alla sina USA-filialer och låta samtliga anställda genomgå implicit bias-träning.

Effektiviteten hos engångsinterventioner ifrågasätts dock som sagt av forskare. För det andra saknas det (som så ofta när det gäller företagsinterna utbildningar) uppföljning och utvärdering, vilket fördjupar misstanken om att träningen mest fungerar som en välmenad gest – eller pr-strategi. För det tredje är frågan om den här typen av incidenter verkligen handlar om implicit bias. Har man kollat om de anställda som slängde ut männen och ringde polisen måhända är öppna rasister? En intervention som siktar mot en rasists implicita bias är sannolikt helt verkningslös, när hen i sitt handlande utgår från öppet rasistiska övertygelser. I en tid då högerextrema och rasistiska krafter växer sig starkare i offentligheten kan fokus på implicit bias verka naivt och farligt felriktat.

Alla som har höga bias-poäng diskriminerar inte, och även de med låga poäng kan diskriminera.


Det är hög tid
att rikta strålkastarljuset mot ett par hittills outtalade antaganden. För det första har det tagits för givet att implicit bias är ett slags given inre egenskap hos enskilda individer. För det andra att denna egenskap orsakar diskriminering.

Låt oss börja med det andra antagandet: härom råder vetenskaplig oenighet. Några nya sammanställningsstudier pekar mot att sambanden mellan den uppmätta graden av implicit bias och diskriminerande beteende är svaga på individnivå. Enkelt uttryckt: alla som har höga bias-poäng diskriminerar inte, och även de med låga poäng kan diskriminera.

Sambanden framträder däremot tydligt på gruppnivå. Ett par exempel: en sammanställning av testresultat från shooter-bias-test, för olika regioner i USA, visar att i regioner med högre genomsnittlig shooter bias så föreligger också en ökad risk för svarta och andra minoriteter att utsätta för dödligt polisvåld. En annan studie visar att länder där folk i genomsnitt starkare associerar män med naturvetenskap och kvinnor med humaniora (detta mäts av köns-IAT:et), också uppvisar ett större glapp mellan pojkars och flickors prestation i matematik i åttonde klass.

De tydliga statistiska sambanden på kollektiv nivå försvinner på individnivå.

Dessa studier är en del av ett nytt fält som nu etableras inom bias-forskningen. Det handlar om ”folkmassans bias”, ett socialt fenomen som i en given kontext eller situation är stabilt, även om graden av bias fluktuerar betydligt för de ingående individerna. Grundtanken är att, precis som man genom att fokusera på en enskild individ inte kan få syn på ”vågen” som går runt ett fotbollsstadion, så kan man med en liknande individfokuserad forskningsansats inte förstå diskriminering från implicit bias. De tydliga statistiska sambanden på kollektiv nivå försvinner på individnivå.

Även det första antagandet är problematiskt: implicit bias är långt ifrån en given inre egenskap. För det första är individens grad av bias föränderlig – en persons testresultat kan variera avsevärt över tid och under olika omständigheter. För det andra är fenomenet socialt – fördomar, vare sig öppna eller implicita, uppstår inte i ett vakuum.

Vissa forskare har gått så långt som att föreslå att implicit bias bara speglar ojämlikheter i samhället: olika gruppers (över)representation i statistik, mediebevakning, film med mera. Andra försöker hitta ett slags mellanposition, enligt vilken individen är lika lite en passiv spegel av omgivningen som en fördomens första orsakare.


En i mitt tycke lovande
sådan teori går ut på att implicit bias på sätt och vis är en association, en vag magkänsla kopplad till vissa intryck, i stil med ”mörkhyad – obehag/oro”. Men det slutar inte där. Den obestämda magkänslan tolkas – och den kan tolkas olika. Den tar mer bestämd form utifrån situationen i vilken den uppstår och utifrån individens övriga övertygelser och värderingar.

Följande studier ger stöd åt denna idé. I den första får forskarna en grupp av försökspersoner att tro att eventuella negativa reaktioner på bilder på mörkhyade personer i själva verket beror på sympatikänslor, medan en annan grupp fås att tro att reaktionerna beror på just rädsla. Den första gruppen uppvisar sedan en lägre grad av såväl implicit bias som öppet uttryckt aversion mot mörkhyade. Genom att manipulera tolkningsramen kan alltså forskarna påverka hur försökspersoner uppfattar och öppet uttrycker sin magkänsla.

Jag uppvisar en medelstark till stark ”automatisk preferens för ljushyade människor framför mörkhyade”.

En annan studie visar att deltagare som uppvisar implicit bias och får höra att ”de allra flesta uppvisar sådan bias” sedan visar en ökning av graden av implicit bias, medan graden minskar hos de som får höra att ”de allra flesta försöker att överkomma denna bias”.

Vad innebär det att förstå implicit bias på detta sätt? Det innebär att vi måste vidga blicken. Vi kan inte förstå implicit bias som ett isolerat mentalt fenomen, utan måste ta hänsyn till kringliggande faktorer – inom och utanför individen – som påverkar hur denna tolkar sina reaktioner och i slutändan uttrycker dem i ord och handling.

För att ta ett konkret exempel. När jag genomför hudfärgs-IAT:et får jag resultatet att jag uppvisar en medelstark till stark ”automatisk preferens för ljushyade människor framför mörkhyade” (det exakta utfallet varierar som sagt). Det är nedslående för egen del, om än inte oväntat – de flesta av oss hamnar som sagt i denna kategori. Men det är ett tecken på att jag härbärgerar en association i stil med ”mörkhyad – obehag/oro”. Det är omöjligt att säga var exakt denna association kommer ifrån, men samtidigt rätt sannolikt att den formats och förstärkts av kulturerna jag vuxit upp och lever i. Jag är samtidigt högst medveten om att jag har en tydlig normativ övertygelse om att ”det är fel att värdera utsatta minoriteter negativt”, och en lika tydlig verklighetsbild (i dagens Sverige) om att ”mörkhyade är en utsatt minoritet”.

Den enkla logiska slutledningen, att ”det är fel att värdera mörkhyade negativt”, är nu på kant med min association av ”mörkhyad” med en negativ känsla. Om jag får syn på denna magkänsla uppstår en kognitiv dissonans, som i sin tur kan förklara varför jag vanligen undviker att få syn på den och att uttrycka den utåt.

Det här ger oss också möjlighet att förstå andra förhållningssätt. Någon som har denna magkänsla, på kant med den enkla logiska slutsatsen, kan undvika att dra den slutsatsen genom att tillbakavisa den normativa övertygelsen om att ”det är fel att värdera utsatta minoriteter negativt”. Vi kan kalla en sådan person för en ”gammeldags” rasist. Det är inte svårt att skönja ett nazistiskt ”förakt för svaghet” bakom hens tankefigur. De utsatta anses kvalificera sig, just genom utsattheten, som lägre stående.

Ett fokus på implicit bias innebär då inte alls att vare sig gammeldags eller modern rasism ignoreras eller bortförklaras – tvärtom.

En ”modern” rasist däremot, som inte vill gå i samma fotspår, kan i stället anamma en annan verklighetsbild. Hen förnekar att ”mörkhyade är en utsatt minoritet”. I stället kanske hen hävdar att slaveri och annan rasism ligger i det förflutna och att mörkhyade felaktigt envisas med att spela ut ”raskortet” så fort de får chansen. Den tankefiguren känns nog igen från dagens debatt. Här får den samma funktion: den besparar rasisten kognitiv dissonans och får hens normativa och deskriptiva övertygelser att gå ihop med de negativt laddade magkänslor, som hen då kan bekräfta för sig själv.


Vad innebär allt detta
för våra försök att motverka rasism och diskriminering och att hitta effektiva interventioner? Om bilden stämmer finns det fler angreppspunkter för interventioner.

Ett angreppssätt är då att påverka den kultur som sannolikt formar och förstärker sådana ”magkänslor”. Ur det perspektivet kan exempelvis kvotering bli relevant – inte som ett självändamål utan som ett medel för att förändra missuppfattningar om olika minoriteters egenskaper och förmågor.

Ett annat sätt är att hålla liv i vår egen och vår omgivnings rättvisepatos, enligt vilken ”det är fel att värdera utsatta minoriteter negativt”.

Samtidigt behöver vi fördjupa allas vår förståelse av minoriteters utsatthet i dagens Sverige och ta reda på olika gruppers livsvillkor, exempelvis med hjälp av jämlikhetsdata. Att hålla vid liv och underbygga dessa övertygelser hjälper till att upprätthålla den kognitiva dissonansen gentemot den vaga magkänslan av obehag, som annars riskerar att manifesteras i handling.

Ett fokus på implicit bias innebär då inte alls att vare sig gammeldags eller modern rasism ignoreras eller bortförklaras – tvärtom. Om dessa fenomen hänger ihop, måste de angripas på ett samordnat sätt.

Allt detta är viktigt för att bekämpa vår samtids rasism och diskriminering – till och med livsviktigt.

Vi kan också jobba mer direkt med magkänslan: kringgå den helt genom att till exempel anonymisera ansökningsförfaranden. Eller använda den som en varningsklocka för hur vi bemöter andra: ”om jag känner av magkänslan, så är jag extra uppmärksam på mitt bemötande av andra”. Genom att ta till oss att vår implicita bias inte behöver handla om någon genuin rädsla eller oro, kanske vi kan minska dess betydelse för övriga känslor, uppfattningar och handlingar.

En anmärkningsvärd studie visar att en relaterad strategi verkar fungera för just shooter bias, som kan vara en bidragande orsak till de tragiska dödsskjutningarna av unga svarta i dagens USA. Försökspersoner som för sig själva formulerar följande enkla regel: ”om jag ser ett vapen, så skjuter jag”, uppvisar lägre shooter bias än kontrollgruppen. Enkelt uttryckt tycks alltså ett medvetet fokus på det som är relevant i sammanhanget – vapen – räcka för att minska betydelsen av hudfärg för deras beslut.


Än saknar vi
vetenskapligt facit kring dessa interventioner, deras effektivitet och samverkan, samt kring vad implicit bias, denna människans mörka materia, egentligen är för något. Men det är uppenbart att en bättre förståelse av allt detta är viktig för att bekämpa vår samtids rasism och diskriminering – till och med livsviktig. Därför gäller fortsatt: forskning pågår.

 

***

Följ Arena Essä på Facebook